Där man minst anar ute på de kala ängarna syns skinande guldbeklädda tempel och omvärldens  ekniska idéer och framsteg har ännu inte nått hit. Vänta… sa jag 1913?

Året är ju 2013 och vi befinner oss på en plats som omvärlden tidigare varken har sett eller haft tillträde till. Landet heter Myanmar även kallat Burma och har under de senaste åren varit hårt drabbat av både konflikter och kriser. 

Men en förändring sker här och i väldigt hög fart!

Folk berättar för oss att för bara 2 år sedan var situationen och stämningen väldigt annorlunda.

Vi gör föreställningar på skolor för barnen runt om i staden och har fått hjälp av en lokalpolitiker att organisera vår turné. Han berättar att vi antagligen är de första västerlänningarna i staden någonsin. En stad med 400 000 invånare. Det märks tydligt hur viktigt det är för politikern att visa hur bra staden är och att ge oss ett bra intryck. Han vill bara försäkra sig om att vi förstår den goda och fantastiskt generösa livsstil dessa människor har och hur mycket landet faktiskt har förändrats. Vi blir en symbol för deras framgång och kämpande genom att besöka deras stad och befolkningen påminns igen om landets nya öppenhet och omvärlden runt om de tidigare så stängda gränserna. 

Känslan som fyller mig handlar inte om hur privilegierad jag är som västerlänning utan hur stor deras glädje är över vad dom själva har åstadkommit.  

Skolorna är väldigt strikta och det känns som att ordspråket ordning och reda grundades här, men genom vår 35 minuters långa föreställning får eleverna leva ut sina impulser och bryta sin strikta disciplin och dom visar tydligt hur hungriga dom är på att se vad vi ska göra.  

Människor har haft ett hårt liv här och politikern berättar att barnen aldrig tidigare har sett något liknande.

När vi lämnar skolorna vinkar barnen inte i form av handvinkningar utan genom att mima när dom jonglerar 7 bollar eller utför akrobatik.

Vår föreställning ger dem ett avbrott där elever, lärare och föräldrar får skratta tillsammans, ett avbrott i deras hårda och slitsamma vardagsliv och dom visar oss en otrolig tacksamhet för det. Just nu är allting möjligt här och kanske är det just det som vår föreställning symboliserar.  

För de barn som såg föreställningen även förra året var det ett kärt återseende, en flicka på ett barnhem för barn till de många sexarbetarna i Mumbai hade sett föreställningen förra året då hon just hade blivit omhändertagen och var på ett center för traumarehabilitering. Hon kom ihåg hela föreställningen och diskuterade med clownerna efteråt de ändringar som de gjort. I detalj mindes hon numret med väskan som hon tyckte så mycket om.

På fängelset för barn steg jublet när clownerna busade till det med personalen. Det är fruktansvärt att se barn vara inlåsta under sträng disciplin och aldrig ha rätt att gå ut. Barnen var så glada att vi kom och personalen berättade att ingen någonsin kommer och besöker dessa barn. Här ska vi jobba igen nästa år.

En spelning skedde alldeles invid den hårt trafikerade motorväg som utgör den ena gränsen till ett av Mumbais allra värsta slumområden, den andra gränsen består av en lika hårt trafikerad järnväg, där emellan är det ca 50 meter av presenningar, kartonger och människor. Det tog ett tag innan barnen förstod vad som hände på scenen, clownerna fick busa med de vuxna i publiken för att visa att inget var farligt och att allt var på lek, när alla förstått att det var på skoj började skratten komma trevande ett efter ett och när föreställningen var slut ville ingen gå därifrån.

Redan innan clownerna kommit ut bakom den hastigt uppsatta ridån är jublet öronbedövande, barnen sitter i prydliga rader och är så glada och spända inför det roliga som snart ska ske. När den första clownen visar sig ökar jublet och de prydliga raderna bryts på en gång. I 45 minuter leker clownerna med varandra, barnen och lärarna och ju tokigare påhitt de hittar på desto mer ökar jublet. Efter föreställningen får vi veta att förra årets föreställning var det första mötet barnen på denna skola någonsin fått med kultur och att de blev så inspirerade att de imorgon, på julafton ska vara med i en distriktstävling med sin egen föreställning.

Det känns bra att vi arbetar här i Indien och jag önskar att turnén aldrig tog slut, mötena med barnen har varit starka, jobbiga, fina och visat hur mycket skrattet betyder och att vi tillsammans kan förändra världen – om så bara för en stund i taget.