När vi kliver in i det nedlagda sjukhuset i Ukraina, nu hem för familjer på flykt, möts vi av blickar tyngda av oro. Men snart fylls rummet av något helt annat: lek, skratt och en påminnelse om att människans behov av glädje är starkare än krigets tunga skugga.
”Hur är människan funtad som tror att det går att lösa problem med krig?” frågade Jan Eliasson i en intervju. Jag tänker på samma ord när vi kliver in i ett gammalt nedlagt sjukhus i Ukraina – idag boende för familjer, barn och äldre som tvingats fly från sina hem i landets östra delar. Många har bott här i flera år. De har inte längre något hem att återvända till.
Bild
En av spelplatserna på turnén är ett gammalt nedlagt sjukhus.
På andra våningen riggar vi vår scen i en alkov med en kantig pelare i mitten. Ingen drömscen, men ändå bättre än många andra spelplatser jag upplevt. Stolar ställs i rader. Utanför är det soligt, här inne svalt och mörkt. Psykologen som reser med oss berättar att barnen kämpar med oro, sömnsvårigheter och koncentration. Många är stressade och ofta på dåligt humör. ”Varje ögonblick av kul och avkoppling som barnen kan få är viktigt”, säger hon.
Bild
Vår ukrainska artistkollega Maks leker med barnen innan en av föreställningarna.
Och det känns verkligen viktigt. En äldre man som först står vid sidan dras långsamt in i clownernas lek. Han har ett lågmält men smittande leende på läpparna. I en annan del av rummet sitter en grupp ungdomar, till en början skeptiska, men som med tiden öppnat upp sig och efter en stund skrattar högljutt.
Bild
Vuxna och barn i alla åldrar dras sakta med i föreställningen och kryper allt närmre artisterna.
Längst fram sitter två tjejer i 5–6 årsåldern på små stolar, du vet sådana som ofta finns på förskolor. Bakom dem sitter, vad jag gissar, deras äldre syskon och instruerar hur en gör när det är föreställning. Men det behövs inte för tjejerna är helt med på vad som händer. Snart skrattar de tillsammans högt och gestikulerar med glada miner.
Bild
Kajsa skrattar tillsammans med ett barn efter föreställningen.
Mitt i en sliten korridor fylls rummet av skratt och glädje. Clownernas magi förvandlar en tisdag som annars bara hade varit ännu en tung dag till en lekplats. Och jag tänker igen: ”ja, hur är människan funtad som tror att det är krig som löser problem?”
Medan barnen leker och cyklar runt på gården, lurar en ständigt närvarande oro under ytan. På Migrationsverkets återvändandecenter i Märsta lever familjer med hotet om att när som helst bli utvisade. Mitt i rädslan och ovisshet hittar vi för en stund samhörighet i leken.
Upplevelserna från de senaste dagarnas föreställningar i Märsta krockar i mig, på ett sätt som jag känner igen från internationella resor jag gjort med Clowner utan Gränser genom åren.
Roliga, skrattfyllda möten med mycket värme och livskraft, mot en fond av mörker. För när som helst nu kan något hända. Det fina vädret och de idylliska platserna till trots.
Vi rullar in med hyrbilen på vad som vid första anblicken ser ut som ett gulligt radhusområde med tvåfamiljshus. Inte olikt det område där jag själv växte upp i Haninge. Det ligger cyklar och fotbollar på gräsmattorna utanför varje entré. Mammor står tillsammans och småpratar och håller uppsikt över 2-3-åringarna som snabbt som vesslor erövrar nya ytor på gården.
Men allt är skevt och stämningen är fel, för när som helst nu...
Bild
Två pojkar cyklar i hög hastighet runt runt på gården mellan bostadshusen.
I alla riktningar vart man än kollar, står eller sitter en uniformerad väktare. Unga män som ser ut att ha samma ursprung som barnen som lär sig cykla och gå på gården. Väktarnas uttryck är avskärmat och hårt.
Min clown-instinstinkt är att försöka hitta glimten i ögat hos väktarna, göra dem mänskliga, knyta oss samman, knyta dem samman med människorna de är här för att vakta.
Först blir jag irriterad över deras motstånd, känner en avsmak inför att de inte kan kosta på sig ett leende inför barnen som står runt oss, redo för alla lekinviter som ges. Jag släpper snabbt fokus på väktarna och går in i leken med barnen. En pojke visar till vår förskräckelse upp hur han kan cykla med fötterna på ramen i alldeles för hög fart utför en nedförsbacke, men det går såklart galant. En flicka med likadan röd trehjuling som jag bjuder upp till ett race som hon såklart vinner med råge. Snart är showen igång på riktigt och familjer med mamma pappa barn, mamma barn, pappa barn, unga par utan barn hand i hand, med en utstrålning som vittnar om att de nog inom en snar framtid vill sitta på en barnföreställning med ett eget barn i knät. Showen blir en av turnéns roligaste hittills, trots den brokiga publiken i en matsal som fortfarande har klibbiga fläckar kvar av lunchen på golvet.
Men bilden skevar alltjämt. När som helst nu…
Bild
Under föreställningen dras barnen i publiken med i leken och försöker fånga artisternas vimpel.
Bakom de trillinglika flickorna som gett sig den på att fånga vår vimpel, skymtar jag väktarna med armarna i kors men nyfikna ögon. Jag är van vid det från internationella turnéer; vakter, soldater, poliser, secret service och fängelsedirektörer i olika länder har alla fnissat som småbarn tillsammans med publiken när föreställningen dragit igång. Det har jag sett som en av mina största bedrifter. Att få erbjuda en plattform i de mest hemska situationer, där barnasinnet varit en länk. En länk eller en plattform där maktförhållanden suddas ut.
Bild
Plötsligt släpper en av väktarna sin roll och ger sig in i leken. Han visar en liten pojke hur man kan kasta en rockring så att den kommer tillbaka.
Det hände även igår, efter workshopen när barnen lekte med våra medhavda cirkussaker. Plötsligt rockade en av väktarna rockring trots bältet med batongen och kom-radion som skramlade runt höften. En annan kastade jongleringsbollar fram och tillbaka med ett av barnen. När en kvinna med fladdrigt knuten hijab runt huvudet introducerade en stenlek, sken en av vakterna upp och ville vara med. Han hade lekt den som barn. Jag med, vi lekte den på skolgården i förorten där jag växte upp.
Så satt vi där på marken, en mamma, en väktare, en clown, en ung man i 18-års åldern och tre pojkar på åtta-nio år och kastade och plockade upp stenar i handen. Där den som missar åker ut.
Den som missar åker ut… När som helst nu åker någon ut.
Bild
Barndomsminnen väcks till liv när en enkel stenlek lockar barn, vuxna och väktare att delta i leken.
Platsen vi spelar på ligger belägen nära Arlanda flygplats, så praktiskt och strategiskt. För här bor bara förlorarna, de som åkt ut. De som ska avvisas. De som fått avslag på sin asylansökan eller de som inte fick medborgarskap, efter alla år av uppehållstillstånd med jobb och en vardag i Sverige.
När som helst blir de hämtade av polisen med handbojor mot sin vilja. De ska ut nu. Barnen som växt upp här, gått i skolan här, lärt sig cykla här, skrapat knäna på asfalten. De ska alla ut. När som helst. Och de vet om det. De vuxna pratar med oss om hur barnen inte kan somna på kvällarna för de oroar sig över om det är inatt polisen kommer och tar just deras familj. De pekar på tomma lägenheter;
”Det var de som fick lämna senast och barnen skrek och föräldrarna skrek. Vi är okej, men barnen är så rädda. De känner inte till något annat liv än det här. Vi har inget annat liv att åka till.”
Vi är på migrationsverkets återvändandecenter. Väktarna kanske vet hur det är i länderna dit barnen ska skickas. Kanske fick de uppehållstillstånd för en tid sedan när vi hade en annan migrationspolitik. Så landar jag i tanken att väktarna helt enkelt inte klarar med att knyta an till barnen som de vet ska tvingas bort. Kanske till länder de själva flytt från. De kanske rent av har gjort samma farliga flykt över medelhavet och i lastbilar.
Till skillnad från andra humanitära resor jag gjort, till flyktingläger i Kongo, Rwanda eller Mellanöstern, ligger det här återvändandecentret bara en kort resa hemifrån. När föreställningen är över sker ingen lång hemresa med support vid hemkomst, med nyfikna vänner och terapeutiska samtal för att bearbeta vad vi har varit med om. Här kör vi rakt hem till en pizzakväll på stammishaket. För vi var ju bara i Märsta.
Bild
Barnen på återvändandecentret ser engagerat på cirkusföreställningen och vill prova alla cirkustrick tillsammans med artisterna efteråt.
Det går fort nu. För fort mellan känslorna som väcks av att inse vidden av vad familjerna vi träffar lever i för traumatisk verklighet och min egen trygga verklighet som endast ett födelselands-lotteri har skapat. Regeringens migrationspolitik verkställs nu i rasande fart.
Ut, bort, schas, iväg barn. Ta era plåstrade ben och spring. Cykla på era trehjulingar till helvetet. Kasta era stenar inlåsta i ett fängelse långt långt borta. Bara inte här.
Löpsedlarna säger ”Regeringen oroas över att det föds för få barn”.
Och jag blir vansinnig. För när som helst nu kommer polisen och tar nästa familj. Jag tar en tugga till av månadens pizza och försöker förstå vilka barn som det föds för få av.
Vill du se till att fler barn i utsatta situationer får ett andrum fyllt av skratt och lek? Ge en gåva idag.
