Bild

Den första tiden i Sverige fick vi bo på en flyktingförläggning i Svappavaara, som ligger ungefär fyra mil utanför Kiruna. Själva förläggningen är sedan länge nedlagd, men byggnaderna finns kvar.

Jag minns att jag då inte tyckte att det var något särskilt konstigt med något av det som hände, även om ingen berättade för mig vad som skedde, varför vi hade lämnat Iran eller varför vi nu skulle bo i Svappavaara av alla platser.

Jag minns så väl bussresan dit från flygplatsen i Kiruna, bara kilometer efter kilometer av skog, snö och mörker. Väl framme blev vi tilldelade en lägenhet med tre rum: en dubbelsäng i pappas rum, en enkelsäng i mitt rum, en soffa, soffbord, en tv, ett köksbord med stolar. Ett skal utan allt det som gör en bostad till ett hem. Jag hade lite kläder och en handfull leksaker, bland annat min käraste ägodel, en batteridriven polismotorcykel som blinkade och gjorde ljud, som jag fått i ettårspresent och egentligen det enda jag hade med mig från Iran. Jag älskade den och var så rädd om den att den bara fick stå på fönsterbrädan, för fin för att leka med, tyckte jag.

Bild

Bild

Jag fick börja på förskola, eller dagis som det hette då, med andra barn från bygden, och spendera dagarna med att leka, rita, bygga snögubbar och bläddra i böcker. Jag brukade vara den som blev hämtad sist, och det tyckte jag var mysigt. Jag och pedagogen brukade leka ritlekar, ni vet, sådana där man turas om att dra streck tills det blir en figur, och ibland fick jag isglass, vilket fick mig att känna mig speciell. Jag minns så väl när jag en dag förstod vad hon sa till mig på svenska, och att jag kunde svara henne – hon frågade just om jag ville ha en glass. Jag minns när jag fyllde fem år och pappa ordnade ett litet kalas och bakade tårta. Jag minns hur kul det var att följa med de större barnen och åka spark ner till den lilla matbutiken på vintern när de skulle köpa godis, för då fick jag också smaka. Eller när det snöade så mycket en kväll att vi knappt kom ut morgonen efter, eller när vi lekte kurragömma och upptäckare i skogen bakom huset.

Jag minns också mängden cigaretter min pappa rökte. Nu som vuxen och själv förälder kan jag föreställa mig den oro och ovisshet han måste ha känt över att inte veta vad som skulle hända: om vi skulle få stanna och bygga våra liv här, eller tvingas vända. Jag minns stressen hos de vuxna när polisen kom till området för att en familj skulle hämtas och utvisas, och frågan alla ställde sig: har vi tur idag, eller är det vår tur idag? Polisnärvaro kom att betyda just otrygghet och utvisning för mig i många år. Den eviga väntan på beslut. Väntan på att få bygga ett hem. Väntan på trygghet. Det jag däremot inte minns är om min pappa någonsin log eller skrattade under den här tiden.

Barn har en fantastisk motståndskraft och förmåga att anpassa sig. Leken har en central roll för barns utveckling – genom lek kan barn som upplevt de hemskaste av saker bearbeta trauman på ett avdramatiserat sätt. Rätten till lek finns inskriven i barnkonventionen, och den gäller alla barn, också de som är på flykt. På Clowner utan Gränser vet vi hur viktigt det är att få skratta. Skrattet, särskilt det som kommer efter ett trauma, är förlösande och kan få ett barn som stängt in alla sina tankar och känslor att också öppna upp för sorg, ilska och rädsla.

Alla vi som har barn i vårt liv vet hur fantastiskt det är att se dem skratta. Jag kan bara ana hur mycket starkare den känslan blir om det är första gången på månader, mitt i en svår och utsatt situation. Men det vi också regelbundet påminns om i vår verksamhet är hur viktigt det är för barn att se sina föräldrar skratta. Under våra föreställningar ser vi ofta barn som vänder sig om och tittar på sina föräldrar. Att få dela skrattet tillsammans är något av det finaste vi har – det signalerar till barnen: just nu är allt tryggt och bra, just nu kan jag slappna av.

Jag har fått dela många skratt med min pappa genom åren efter livet i Svappavaara, men de uppstod på riktigt först efter att vi fick permanent uppehållstillstånd. Jag minns hur lättad han var den dag brevet till slut kom, där det stod att vi fick stanna. Det var som att den tyngsta av bördor hade lyfts från hans kropp. Plötsligt fanns hopp, framtidstro.

Att jag nu får skratta tillsammans med både min pappa och mina barn är en av mina största glädjekällor. Nu på söndag är det fars dag, och jag tänker särskilt på alla pappor som just nu tvingats fly med sina barn undan krig, som i Gaza, DR Kongo, Libanon, Sudan och Ukraina. Jag är stolt över att Clowner utan Gränser skapar tusentals ögonblick av skratt mellan barn och föräldrar varje år, runt om i världen.

Vill du vara med och skapa fler sådana ögonblick? Fira en pappa i ditt liv med vårt gåvobevis – eller bli månadsgivare och ge fler barn och föräldrar chansen att skratta tillsammans, året runt.

För bara en vecka sedan satt jag och mitt barn på planet till Tunis för att möta upp med mina artistkollegor och nära vänner efter att ha varit ifrån varandra i över ett år. Äntligen skulle vi få mötas igen och göra det vi älskar mest; skapa cirkusmagi med barnen!

Bild

Tunisien var en gång mitt hem. Under fem års tid bodde jag där - mitt barns första år på förskolan var där, och min katt Nour som jag en gång hittade övergiven på en strand i Tunisien är nu kvar hemma i kolonistugan i Malmö. Jag kan i min fantasi se huset där vi bodde, doften av couscous och ljudet från moskéerna om kvällarna precis när solen var på väg ner. När personer i Tunisien frågar mig vad jag tycker om landet brukar jag svara att jag hade en jättefin tid när jag bodde där. Så mycket vackert att se och underbara människor, men att jag samtidigt är medveten om de svårigheter som många av människorna i landet lever i. Jag vet att jag till stor del levde i en bubbla. 

Genom Clowner utan Gränser projekten de senaste sex åren har jag fått en liten inblick i den parallella verklighet som många av landets barn lever i. Under projekten har jag mött barn som suttit i fängelse, som levt på gatan, som sover ensamma om nätterna på landets sjukhus då det inte finns sängar till deras föräldrar, som bor på barnhem och smyger ut för att sniffa lim om nätterna - barn som har ansikten som liknar en som redan levt ett långt hårt liv trots att dem bara är knappt nio år gamla. Jag har mött barn som frågat vad jag menar när jag naivt undrat vad de drömmer och fantiserar om. Och jag har sett samma barn skina upp som solar när vi skojat och busat med varandra i föreställningen, eller lekt fåniga lekar som ingen egentligen förstår, då vi inte pratar samma språk. Men det spelar ingen roll - vi skrattar tillsammans ändå.

Bild

Projektet jag och mina tunisiska kollegor bedriver heter 'Drömmar utan gränser' av en anledning. Clownens värld är full av nyfikenhet, fantasi och busighet. En värld vi bjuder in barnen till med förhoppningen att drömmar kan väckas till liv - om inte annat drömmar som kan leva i barnens fantasi. Och det är tack vare en långsiktig uppbyggnad av nätverk och lokala samarbeten som vi har haft möjlighet att nå fram till de barn som behöver få drömma som allra mest. 

Jag har en blandad känsla i kroppen när jag tänker tillbaka på turnén så här en vecka senare. Jag känner en enorm glädje och tacksamhet över att ha fått träffa barnen och dela glädje med dem. Och samtidigt så känner jag en sorg över att ha tagit del av de svåra livssituationer som dessa barn tvingats växa upp i. Något som kanske är ännu mer känslosamt sedan jag själv blev förälder. Under turnén tillät jag bara de oroliga tankarna att komma fram om kvällarna, när jag och artistteamet samlades för att dela våra tankar från dagen. Om dagarna lät jag istället skratt och bus fylla hela mig för att dela det med barnen.

Bild

Härom dagen körde vi en timme genom berg och dalar till ett litet samhälle vid namn Saouaf. Där spelade vi föreställning på ett kulturcentrum för omkring 130 barn. Efter föreställningen höll vi en workshop med alla barnen, full av lekar och sånger. Vi avslutade med att alla som ville fick möjlighet att komma upp på scenen tillsammans med mig och göra en enkel rockrings-koreografi inspirerad av det de tidigare i föreställningen. Det var så fint att se barnens ansikten stråla upp när de tog plats på scenen och sträckte ut armarna i luften - och höra jubel och applåder från sina vänner i publiken. Det är i enkla övningar som dessa som man kan se clownens magi.

Bild

Nu är vi på väg hem mot Sverige igen, och jag känner mig fylld av alla intryck och liksom tom på samma gång. Glad över alla barn vi fått chansen att träffa och dela så många skratt och genuina stunder med. Tacksam för alla som delat sina personliga livshistorier med mig och alla nya perspektiv det fört med sig. Men jag är också trött av alla intryck och en svårsmält känsla av att möta en verklighet där barn fortfarande far så illa.

Nu när turnén är slut för denna gång, tänker jag tillbaka på barnen som stod upp nästan hela föreställningen, som dansande och speglade varje rörelse vi gjorde uppe på scenen. Jag tänker på mamman som insisterade på att stå längst fram på scenen tillsammans med barnen när de gjorde rockrings-koreografin. Jag tänker på barnen som hejdlöst skrattade med ögon av förundran, över att något så tokigt och roligt som detta kan finnas. På flickan som berättade att det varit en dröm som gått i uppfyllelse att se en cirkusföreställning. Jag tänker på städerskan som genast hoppade in i leken under workshopen när hon kom in i rummet, för att sedan fortsätta städa lite, för att komma tillbaka in i leken igen.

Jag tänker på barnen som hejdlöst skrattade med ögon av förundran, över att något så tokigt och roligt som detta kan finnas. 

Bild

Framför allt så jag tänker på barnen som efter att vi byggt ett fantasihus av rockringar, berättat att det kändes som att komma hem, att krypa in där och bli välkomnade av sina vänner som vinkade och sa “asleema” som betyder hej på tunisiska. För kanske är det den känslan jag och mina artistkollegor försöker skapa med barnen som allra mest. Känslan av en trygg och tillhörande plats, där vi kan skratta och leka, slappna av och bara vara, precis som vi är.

Snart är vi framme vid flygplatsen. Hej då Tunisien, jag bär dig med mig vart jag går.