Reseblogg
It´s not about what you deserve, it´s about what you believe in.
De stora träden ger en perfekt halvskugga ute på gården. Löven är stora och sitter tätt men den starka solen letar sig ändå fram och ett grönskimrande ljus lyser upp den lilla plätten. En sal i skolan är egentligen bokad åt oss men när vi hittar den här platsen bestämmer vi snabbt att det får bli vårt klassrum de kommande dagarna.
Våra elever samlas. De tittar förväntansfullt på oss, några kommer fram och tar i hand, hälsar. De flesta ser unga ut, kanske i tjugoårsåldern. Det är både män och kvinnor. När de pratar med varandra varvar de engelska och sina tre olika språk som jag aldrig lyckas hålla isär. Några har sportiga t-shirts, andra har fantastiska klänningar i starka färger. Några av dem bär kristna kors, några bär hijab. Vissa har på sig en tjock tröja – det är ju trots allt bara 28 grader och de ser lite oroliga ut. Ska vi verkligen vara utomhus?
De är anställda av FN, men jobbar hos den lokala organisationen GOALPrime, oftast ute i flyktinglägren med barnen där, men också på rehabcenter med före detta barnsoldater. Vi ska utbilda 40 av dem inom det vi kallar Training for Trainers – fortbildning av personal som möter barn och unga i kris, i hur lek kan användas som psykosocialt stöd.
Vi rivstartar med att i nästan två timmar leka. Det är sånger, kull, koncentrationsövningar, gestaltande dramaövningar och allehanda clownlekar som mest är till för att alla ska misslyckas och kunna skratta åt sig själva. Det tar inte lång tid innan alla har tagit av sig sina tjocktröjor. Skratt och glada skrik hörs under lövverken.
Vi är hänförda av våra elever. De kastar sig in i lekarna, in i vår pedagogik, i uppgifterna och utmaningarna vi ger dem. De är otroligt lyhörda. Alla lyssnar uppmärksamt på varandra, låtar varandra ta plats, tala till punkt. De är fullständigt koncentrerade, hela tiden.
Det är en blandning av kristna och muslimer, av män och kvinnor, från olika delar av landet och med olika modersmål, men vi märker inga som helst grupperingar. Alla pratar och leker med alla. När vi gör akrobatik med dem klättrar de flesta gladeligen runt på varandra.
Över lunchen får de en uppgift. De ska i smågrupper tänka över sin arbetssituation och göra en lista över behov, utmaningar och förväntningar. Svaren vi får ger en oss en inblick i hur deras vardag ser ut.
Vi behöver områden där barnen kan vara säkra.
Vi behöver kunna ta oss mellan olika flyktingförläggningar, de ligger så långt ifrån varandra.”
Vi behöver hitta sätt att nå alla de barn som inte talar samma språk som vi.
När vi listar deras svar på en whiteboard framträder en tydlig bild kring vilka enorma utmaningar de har att brottas med. Men också vilken enorm kunskap de besitter. De beskriver situationer vi aldrig kunnat föreställa oss. Utmaningar ingen kunnat förutse. Deras kunskap är unik, det är sån där kunskap som bara kan komma av erfarenhet, av otaliga arbetstimmar, av tusen och åter tusen möten. Vi är helt tagna. Hur kan de vara så otroligt kunniga redan? Organisationen har bara funnits i tre år. Personalen har ingen tidigare erfarenhet. Visst, vi vet ju att organisationen genomsyras av engagemang, att vår chaufför har hoppat in och deltagit i lekarna, att chefen Chris är på plats och hjälper till att ordna. Men ändå. Hur kan de liksom vara så... bra?
Vi får höra att de alltid arbetar två och två, alltid en man och en kvinna. Roterande schema, de byter partners och de byter läger med jämna mellanrum. Varje fredag träffas de allihopa och utbyter kunskaper och erfarenheter. Berättar för varandra hur just de hade det just den dagen i just det lägret. Det blir plötsligt så tydligt varför just den här organisationen behövs. Varför de kan göra saker som inte någon av de stora internationella aktörerna kan göra. Att de byggt en infrastruktur som gör det möjligt att alltid ha hjärtat nära.
Resten av dagen fylls med fler lekar, men nu pratar vi mer om vad det är vi faktiskt försöker lära ut. Om och om igen återkommer vi till samma budskap:
Ni ska inte lära ut lekar – ni ska lära ut att leka! Ni måste ha roligt själva! Hitta variationer så alla kan ha kul! Hitta sätt att göra det roligt för barnen och kom ihåg att involvera alla!
Efter första dagen är vi alldeles slut. Medan vi väntar på att bli hämtade står vi och småpratar med några av dem. De berättar mer om barnen och ungdomarna de möter.
Hur är det att arbeta med före detta barnsoldater? frågar vi försiktigt en av de unga kvinnorna som vi träffade när vi föregående dag spelade på ett rehabcenter. Hon ler och säger They are my children.
Efter två dagar känns det som att vi har känt varandra i evigheter. De intensiva timmarna vi haft tillsammans har blivit till ett eget universum, genomströmmat av det grönskimrande ljuset. Vi kan inte nog berätta för dem hur imponerade vi är, hur stolta vi har varit att få arbeta med dem, hur mycket vi beundrar dem. Ni är hjältar! utbrister vi under den allra sista utvärderingsrundan. I rundan är det många av dem säger samma sak: Jag har förstått att jag måste bli ett barn själv. Att jag ska leka med barnen. De ler när de säger det. Det ser ut som att de längtar tillbaka till barnen.
Epilog
När vi kommer in på chefen Chris kontor för en sista utvärdering av projektet skrattar vi allihopa högt. Överallt på väggarna har det målats superhjältar. Very suitable tjoar vi alla tre. Chris sitter framför en stor bild på Wonder Woman, när han om och om igen upprepar Please come back soon.
På planet hem blir jag full i skratt när jag ser att Wonder Woman finns på filmmenyn. Halvslumrande tittar jag på hur hon ska besegra krigsguden Ares och göra slut på alla krig. Ares säger till henne att det är människorna själva som startar krigen och att hon borde ansluta sig till honom eftersom människorna inte förtjänar hennes hjälp. Men hon står emot frestelsen att vända människorna ryggen. I slutscenen, alldeles innan stråkarna kickar in säger hon:
It´s not about what you deserve, it´s about what you believe in.
Alla skrattar dom och ler tillbaka mot oss, bara ett par stenkast från militärbaracken
Jag betraktar landet vi kommer till genom framrutan på bilen. Av säkerhetsskäl får vi inte gå utanför området där vi bor tillsammans med personal från andra biståndsorganisationer, så det är bara till och från flyktinglägret där vi spelar som vi får chansen att se oss omkring.
Jag vet ingenting om Nigeria. Jag har inte hunnit läsa En halvgul sol fast jag lovat mig själv att göra det. Det enda jag vet är att de alltid har snyggast dräkter i fotbolls-VM och att det är Afrikas folkrikaste land. Jag förväntar med ett myller, människor överallt, galen trafik, hög ljudnivå.
Men det vi ser genom bilfönstret är knappast myller. Folk sitter ensamma eller i grupp vid vägkanten utan att egentligen göra någonting. En man står med en spade och en hink med vatten, han verkar bygga ett hus en bit bort. Alla går spikrakt i ryggen, många balanserar saker på huvudet utan att ta hjälp av handen. Det är korgar, påsar, bunkar och krukor. Jag hojtar till när jag ser en kvinna balansera en säck som är nästan lika stor som hon själv.
Det är väl inget, säger min artistkollega Jonas från baksätet, jag balanserar ju Moa på huvudet i föreställningen.
Visst ser vi fattigdom. Skjulen längst med vägen är hopbyggda av vad en verkar ha hittat. Brädor, tygskynken, plåtbitar. Det är svårt att avgöra om det är bostäder eller små affärer eller både och. Visst ser vi barn med smutsiga kläder och några enstaka personer som ber om pengar. Men fattigdomen är inte slående. Det vi slås av är snarare den långsamma lunken.
Folk spankulerar i sakta mak längs med gatorna. Ett halvdussin getter letar efter ätbarheter vid en soptipp i ett gathörn. Ett tjugotal gulsvarta rickshaws, ett fordon som dras av en person, stannar till när en ung man med spö i handen leder ett gäng kor över vägen. Ingen börjar tuta frustrerat. Några ligger i bön i ett av skjulen, någon ligger raklång och sover på en planka. Det hade kunnat vara vid siestatiden i något medelhavsland, bara så mycket torrare.
Om det inte hade varit för taggtråden. Överallt ser vi den.
Runt varenda byggnad, över varenda en av de stora murarna som omger byggnaden. Små svarta plastbitar fastnar i taggarna och fladdrar i vinden, som sorgliga signalflaggor som påminner om att våldet är närvarande.
Vi ser alla tänkbara kombinationer av taggtråd – inte sällan är glasbitar insatta i cementen under taggtråden, ibland sticker stängsel med spetsiga metallhakar rakt upp och ytterligare lager av taggtråd är dragna genom dem. Det eggar fantasin. Det blir så tydligt hur det är tänkt att hindra inkräktare och då blir det också tydligt vilket hot inkräktaren är.
Även flyktinglägren omgärdas av taggtråd och murar. Förläggningarna är uttalade mål för terrorn. Det ska spridas skräck. I ett läger bit bort från det vi ska till, närmare gränsen, har terrorister tagit sig in på natten och satt eld och skjutit. När vi spelar vår föreställning står funktionärer redo att när som helst ge oss tecken för att avbryta och springa raka vägen till bilen. De säger att vi inte får ha våra clownskor, vi måste kunna springa snabbt.
Men alla säkerhetsrutiner känns bara märkliga. För inne i lägren känns det ju hur lugnt som helst. Vi möts av leenden, av skratt, av barn som efter att ha övervunnit sin blyghet ropar och vinkar. Vi ser deras kroppar förvandlas under föreställningen. Från slutna och avvaktande till öppna och välkomnande. När vi åker därifrån springer de fram till bilen och vinkar. Vi är tillsagda att inte vinka tillbaka för att inte locka fler barn till den rullande bilen, jag vet att barnens säkerhet så klart går först men när jag ser deras leenden blir jag tvungen att sätta mig på händerna för att låta bli.
Det är inte förrän vår allra sista dag, inför spelningen, som situationen blir kännbar på riktigt. Lägret vi ska spela i ligger nära en militärbarack. Långsamt förändras landskapet runt oss till en krigszon. Vi ser pansarfordon och soldater med automatvapen vilandes på magen. Små bunkrar täckta av kamouflagenät, sånt där vi hade i rekvisitaförrådet på teatergymnasiet och använda när vi skulle bygga skogsmiljöer. Jag minns vår förtjusning när vi kom på att vi kunde sätta färgade lampor under dem, så att ett grönaktigt sken letade sig ut och gav känslan av trollskog.
Men här finns inget magiskt ljus som sipprar ut genom hålen i nätet. Det är gevärspipor och kikarsikten. Utplacerade så att de effektivt täcker av de stora fälten av sand och småbuskar.
Det blir plötsligt så påtagligt. Det är inte på lek på en teaterlektion. Det är inte ens en övning som de jag sett i Sverige. Det är på riktigt. Här ska människor dödas. Omärkligt har en känsla av illamående växt inom mig. Jag väljer flera gånger och känner hur torr strupen blivit i den 34-gradiga värmen.
Här ska vi spela. Här där våldet bor. För barn som växt upp med våldet, som flytt från våldet, som levt i flyktingläger i hela sin barndom för att slippa våldet. Några av dem är födda här. De har aldrig sett något annat. De tillbringar sina dagar i trånga rum och barnområdet i lägret där unga hjälparbetare gör sitt bästa för att ordna lekar och aktiviteter för de tiotusentals barnen.
När bilen rullar in i lägret ser vi barn som springer till platsen. Många har småsyskon i handen eller på ryggen. En flicka i rosa hijab jagar efter sin lillasyster som trots att hon knappt kan gå vill lulla därifrån. Lillasystern har gult på sig och när hennes äldre syster lyfter upp henne på ryggen ser de ut som ett enda vackert skinande tygstycke.
Vi spelar på någonting som ska vara en fotbollsplan men snarare påminner om en gigantisk längdhoppsgrop. För varje steg vi tar väller små sandmoln upp. Säkert trehundra barn har samlats på mattorna som lagts ut och ytterligare ett par hundra klänger på stängslen som avgränsar fotbollsplanen. Det är vår femte spelning på tre dagar, vi är varma i kläderna, hittar varandra och främst hittar fler små ögonblick där vi kan titta upp och möta publikens blickar.
Det är ljuvligt. Vår största publik hittills. I rad efter rad efter rad på mattorna, bredvid mattorna, bakom och ovanpå stängslen. Små barn, stora barn, pyttesmå barn och jättestora barn.
Alla skrattar dom och ler tillbaka mot oss, bara ett par stenkast från militärbaracken.
Den som är soldat kan inte längre vara barn
Först förstår jag inte vad han säger. ”Adolecenses former associated to armed activities”. Vad betyder det ens? Det är för många svåra ord i samma mening, ett sammanhang jag inte förstår. Jonas, min artistkollega, viskar till mig: ”Han menar barnsoldater. Vi ska spela för före detta barnsoldater.”
Barnsoldater... Jag mumlar ordet tyst för mig själv. Om och om igen. Barnsoldater. Soldater som är barn. Barn som är soldater. Det går knappt att uttala och än mindre att förstå. Det kan inte få finnas någonting som heter så. Den som är barn kan inte vara en soldat. Den som är en soldat är inte längre ett barn.
Tonåringarna och de unga vuxna vi ska spela för kidnappades av terrorgruppen Boko Haram som barn och tvingades bli soldater. Efter många år har de fritagits av den nigerianska armén och här på rehabcentret ska de tillbringa tre månader innan de skickas tillbaka till byarna de kom ifrån.
I bilen på väg till spelningen är det som en annan del av hjärnan slår på. Då går det inte längre att tänka på att det är på ett rehabcenter för barnsoldater vi ska spela. Nu är de publik och vi artister. Vårt jobb är att få dem skratta. De artistiska tvivlen kickar in. Vad ska de tycka? Vår föreställning är ju för barn. Vi drattar på ändan, missförstår varandra, leker kurragömma och dansar. Publiken är i tjugoårsåldern. De har burit vapen, de har använt vapen, de har tränats, härdats och hårdnat. De slutade vara barn för länge, länge sedan, fick sin barndom stulen. Hur ska de kunna uppskatta att vi springer runt med röda näsor?
Vi förbereder oss i ett litet rum i anslutning till spelplatsen, en innergård där några träd ger halvskugga. Där sitter redan 150 ungdomar. Vi sneglar hastigt på dem genom ett fönster. De ser resliga ut, starka. Vi kommer inte kunna se dem i ögonen på ett tag. Vi har designat entrén så att vi kommer in med ryggen mot publiken, för at börja mjukt och försiktigt när vi spelar för små barn som fortfarande är traumatiserade. Jag känner hur nervositeten växer.
Våra clowner gör entré tittandes på en stor karta, livligt diskuterandes åt vilket håll vi bör gå. Redan när vi kommer in på innergården stiger jublet. Jag känner hur rygghåren reser sig. Redan efter några sekunder, vid första missförståndet då vi alla tre tolkar kartan olika och drar iväg åt flera håll, kommer det första stora skrattet. Och skratten fortsätter att komma, tills vi äntligen vänder oss om upptäcker publiken. Då stiger jublet ytterligare, för att sedan explodera i skratt när vi blir rädda för dem och gömmer oss bakom kartan.
Efter föreställningen tar vi av oss näsorna och går ut och möter publiken igen. Vi är alldeles utmattade och publiken ser också lite trött ut. De har skrattat oavbrutet i nästan 40 minuter. En av pedagogerna på centret frågar ungdomarna om de vill visa något för oss. Sen leder han en slags sånglek och alla ställer sig upp och sjunger och dansar för oss. Sen en sång till. Och en sång till. Och en till. Och en till. Och när vi lär dem en av våra sånger, så sjunger de för oss av hela sitt hjärta.
Idag har vi spelat för de som blev angripna och vi har spelat för de som var angripare, säger Moa, min andra artistkollega, i bilen efteråt.
Nästa dag frågar vi om vi inte kan klämma in en extraföreställning efter lunch, om vi inte kan få åka tillbaka till centret och spela en gång till. Det finns ju flera ungdomar där. Trots att vi är trötta efter förmiddagens två föreställningar, då solen gassat och vinden legat på och blåst upp den torra sanden så det känns som vi svalt halva Sahara, vill vi så gärna. Kommentarer från publiken har redan nått oss. Någon har sagt:
Ni hjälper oss att för ett ögonblick slippa tänka.
Det är samma sak igen. Jublet vet inga gränser. Redan när vi går in, och sen hela föreställningen igenom. Och efteråt, när de sjunger för oss, dansar för oss, leker med oss, när de tar i för allt de är värda, när de bara inte vill sluta.
Jag försöker förstå. Men det är samma sak igen. Det går inte. Hjärnan får inte ihop det. De där två bilderna kan inte finnas samtidigt. Människor som fått hela sin barndom stulen, som blivit utsatta för de mest fruktansvärda saker, som tvingats utföra de mest fruktansvärda saker. Som skrattar och skriker och inte kan sluta överösa oss med kärlek. Hur kan de ens ha skratt i sig? Hur kan de ens ha någon kärlek kvar i sig att ösa över oss?
Det här kan inte finnas. Men det finns. Det händer mitt framför våra ögon. Jag tittar ut över havet av leenden, av glittrande ögon, av uppsträckta händer. Jag ser inte soldater. Jag ser barn.