
Utbyte bygger broar för fred och jämställdhet i Mellanöstern
26 maj 2025
Alla stannar upp. Blickarna riktas mot himlen. Tiden står stilla. Jag observerar de oroliga blickarna i gruppen.
"Ha ha, vi har alla PTSD från kriget," utropar en av pedagogerna som försöker lätta upp stämningen. Och det funkar.
Tillsammans skrattar vi åt det bisarra. Åt det hemska och fruktansvärda, och jag blir påmind om den humor jag så väl känner igen från min egen familj som flydde till Sverige från krigets Libanon för många år sedan. Skrattet blir ett sätt att hålla det svåra på avstånd och samtidigt lindra smärtan.

I tre år har Clowner utan Gränser försökt samla CAPE-nätverket av artister på en och samma plats. Men krig, konflikter och förluster har gång på gång satt stopp för våra planer. Våra kollegor har förlorat vänner, familj, hem och trygghet – trots det fortsätter de sina uppdrag med att stärka kvinnor och flickor genom lek och kreativitet.
Nu äntligen, tredje gången gillt, har vi äntligen lyckats samlas allihop i Jordanien. Eller ja nästan alla. Artisterna från Gaza saknas – fängslade både fysiskt och bildligt av kriget och ockupationen.
"Vi behöver pusta ut. Går det att få en dag att bara umgås och komma ner i varv?" skriver en deltagare till mig inför resan. Det blir tydligt att behoven hos deltagarna är mycket större än bara aktivitet och övningar. De behöver en paus. Efter en intensiv vecka av workshops, samtal och strategier gjorde vi därför en utflykt till Döda havet. Och här infann sig ett särskilt form av lugn. Vi var inte längre enskilda individer som rest från våra respektive länder till Jordanien – det stod tydligt att vi utgjorde ett sammanhang här, en gemenskap.

Under mina två år som projektledare på Clowner utan Gränser har jag sett på nära håll hur viktigt det är att artisterna möts fysiskt, över landsgränserna för att utbyta sina erfarenheter. Inte bara för att utvecklas i sina artistiska och pedagogiska roller – utan för att det i vissa fall är direkt avgörande för att de ska orka fortsätta. Erfarenhetsutbyten erbjuder det trygga rummet att känna efter och reflektera. Inte minst i en tid då det många gånger inte finns utrymme till annat än överlevnad. Sista dagen uttryckte en av deltagarna det så tydligt:
"Det här är första gången på länge som jag haft möjlighet att stanna upp. Jag har levt mitt i kriget och tänkt på min familj varje vaken minut. Men här har jag insett att jag måste söka nya möjligheter – kanske ta mig bort från kriget. Det beslutet har varit så svårt. Skulden över att lämna kvar min familj har kvävt mig. Men under den här veckan har jag funnit styrkan. För min skull, och för deras."
Det slår mig gång på gång hur pedagogernas livsförhållanden ofta är de samma som deltagarna de möter i sina verksamheter. De lever med samma ovisshet, på flykt, under förtryck och i konstant oro inför morgondagen, precis som de flickor och kvinnor de möter.
För att orka bära andra, måste de själva få någon typ av återhämtning. En påfyllnad.

Jag är tillbaka i Sverige igen och en känsla av overklighet kommer över mig. Kontrasterna. Det kommer nog att ta tid för alla upplevelser och insikter att landa. Liksom alla deras berättelser, varje unika livsöde.
Jag läser deltagarnas utvärderingar och fastnar vid en rad från en blivande pedagog i programmet:
”Jag har aldrig tidigare upplevt att jag har tillhört någonting. Men här har jag känt mig så stöttad och välkommen! Det gör mig förväntansfull på att snart få föra vidare samma stöd och kärlek till ännu fler människor där hemma.”
Jag upplever att det är en känsla som fångar vad veckan här i Jordanien har betytt för oss alla – och varför vårt arbete med CAPE programmet är så välbehövligt, inte minst här i Mellanöstern. För att skratt och glädje ger oss kraft att fortsätta även i de mest outhärdliga situationer, och det väcker hopp att dela med sig av till andra.