Reseblogg

Det enda jag vet med säkerhet om clownresorna är att de aldrig blir som man tänkt. Det dyker alltid upp någonting helt oväntat som visar sig vara resans stora behållning. 

Jag har hamnat i Tunisien, i den lilla staden La Marsa en bit utanför Tunis. Här har Anneli de Wahl, en artistkollega i Clowner utan Gränser, under två års tid samlat ett team med lokala artister. De började med att göra shower för barn som blivit dömda för brott eller på väg in i kriminalitet. Under åren har projektet växt och nu gör de föreställningar och workshops lite överallt. Jag är här för att dela med mig av mina perspektiv på clown till artisterna här. Leda workshops för ungdomarna så att teamet här får en ny påse med övningar och lekar. Som alltid, vara flexibel och se vilka möjligheter som dyker upp och hur man kan utnyttja dem till max. 

Det allra första jag lägger märke under den korta bilfärden från flygplatsen är katterna. I vartenda gathörn stryker katter omkring och letar mat. En och en, i mindre gäng eller en mamma med en kull ungar. Späda, stirriga kattungar med pälsen spretande åt alla håll. 

Alla husen är skrikigt vita men formerna på dem känns som södra Europa. På restaurangerna är det en salig blandning av olika influenser. Pizza, crepes, tunisiska röror. Tonfisk till allt. Eftersom jag är alldeles för gammal för att betrakta världen med nya, fräscha ögon försöker jag komma på vad det påminner om. Ibland är jag i Frankrike, ibland i Italien, ibland i Grekland och ibland i Nigeria eller Indien. Till sist ger jag upp och accepterar att Tunisien är Tunisien. 

Här har jag det underbart. Jag bor hemma hos Anneli. Hennes 2-åring Oliver bestämmer sig snabbt för att jag är en rolig farbror. Hennes katt Nour kommer in och lägger sig i min säng redan första natten. Katten Nour räddade Anneli från gatan när han var en liten kattunge som såg ut att vara nära att svälta ihjäl. Tog honom till veterinären, hoppades att han skulle överleva. Idag är Nour stor och stark och stilig och ärligt talat en aning sjåpig. 

Första dagen åker vi till Mellassine, en förort till Tunis. Här gäller uppvevade bilfönster och noga koll på plånboken. Hit är det svårt att ta sig, för de flesta taxichaufförer vill inte åka in i området. Men det känns som vilken sömnig småstad som helst. Jag ser fortsatt mest katter. Magra, skabbiga, stora, små katter överallt som vilar i halvskuggan från träden. Det är svårt att ta in att Anneli berättar att förra workshopen blev uppskjuten på grund av ett stort slagsmål och att hon sett barn kasta sten på varandra på öppen gata. 

Vi ska besöka ett social center, som erbjuder en plats för barn som av olika anledningar ramlat ur skolsystemet och hamnat på gatan. De har hoppat av för att de mobbats, för att de inte har stödet hemifrån, för att de skadat sig i någon olycka och inte kunnat hänga med. Eller oftast för att de hamnat i kriminalitet. Och äntligen får jag träffa det lokala teamet. Det är en brokig skara artister som kommer från olika håll. Alla pusslar de sina frilansliv för att arbeta ideellt med Clowner utan Gränser. Efter våra långa dagar ska flera av dem iväg och repa andra föreställningar. Det är sena kvällar, långa bilturer och hela tiden tusen bollar i luften. Jag blir direkt makalöst imponerad. De verkar så sammansvetsade. De är så inkännande, så varma, så generösa mot varandra. Energinivån är skyhög, i en salig blandning av franska, arabiska och engelska avhandlar de allt praktiskt som ska avhandlas. Utnyttjar varje minut till max då de lyckas träffas. Ofta vet de inte förrän samma dag hur många som lyckas komma loss, och föreställningen de skapat är anpassad för att kunna genomföras med allt från tre till sex artister. 

Men idag är alla samlade. De förbereder för workshop, flyttar undan stolar och bord, sätter upp planscher som ungdomarna fått rita, med “känslodjur.” En hund som står för trygghet. Ett lejon för ilska. Där är fjärilar med fantastiska färger. Och där är djur som knappt ser ut som djur. Utan några färger alls. Som hade kunnat vara ritade av en 2-åring.

Det är tonåringar som ritat alla, förklarar dansaren Meryem för mig. Många av dem visste inte ens hur man gjorde med en penna när de fick den.”

När ungdomarna kommer delar vi upp dem i två grupper. Jag gör clownlekar med ena gruppen, assisterad av ett par från teamet. Andra gruppen kör akrobatik ute på gården. Efter 45 minuter byter vi. Mina tunisiska vänner gör ett alldeles fantastiskt jobb med att tolka åt mig, assistera mig, vara med i lekarna av hela sitt hjärta, hålla ordning. Ungdomarna är intensiva, svårstyrda, fantastiska. Som ungdomar är mest. Men samtidigt är det som att rummet hela tiden skälver. Det är alltid någon som helt glömmer leken, springer fram till mig, står alldeles för nära, försöker få kontakt med mig intensivt. Medan andra är som bomber som när som helst kan explodera, som att slagsmål kan bryta ut vilken sekund som helst. Medan ytterligare några andra inte verkar vara där. Tomma ögon som bara glimtvis verkar se någonting. Men vi lyckas ändå, skapa små ögonblick av fokus, av gemenskap, av glädje. Ett par korta sekunder då hela rummet skrattar tillsammans. 

Hela workshopen störs jag av centrets personal. De sitter och samtalar i ett hörn. Sammanbitna ansikten. Korslagda armar. Tittar undrande på ungdomarna. Går ut och in i rummet som om det fokus vi försöker bygga inte betyder någonting. Efter workshopen är det dags för möte med personalen. Det har liksom aldrig funnits tid för teamet att sätta sig ner med personalen och prata om hur de kan samarbeta. Förstå vad de gör, och vad artisterna kan bidra med. Vi har kommit överens om att ja som en del av samtalet ska göra en kort arbetspresentation av vår metod. 

Vi kör en presentationsrunda. Personalen får berätta vilka de är. De berättar om sig själva. Sina utbildningar. De är specialisera inom olika fält. Social behaviour, psychology, trauma therapy. Långa, svåra utbildningar. De berättar vad de gör med barnen. Lär dem life skills. Att tvätta händerna innan maten. Sätta ord på sina känslor. Läsa och skriva. 

Hela tiden har de stängda ansikten. Stora bekymmersrynkor i pannan. 

Och de berättar om barnen de möter. Vad livet på gatan har gjort med dem. Att många har låg förmåga till koncentration, till inlärning, till inlevelse. Att de upplevs som “långsamma”, att de flesta har svårt att se någon i ögonen. Att man måste vara försiktig för att utsätta dem för många känslointryck. De flesta är avtrubbade från bristen på trygghet, från bristen på känslomässigt stöd, från bristen på mat. Från limmet de flesta har sniffat sen de var i 8-årsåldern. 

Jag tänker igen på bilderna de målat. På djuren som saknar färg. Men också på de djur som sprudlar av färger. 

Därefter är det dags för workshop med just personalen. Jag förklarar att jag bara ska göra en liten presentation. Kanske 20 minuter. De behöver inte lära sig nåt eller ens tycka om det, men vi är tacksamma om de i alla fall prövar. 

Sen drar det igång. Vi börjar med leken Don’t forget the ass. Min favorit. Redan efter ett par minuter skrattar personalen så de kiknar. Vi fortsätter med kontaktövningar. Hela det tunisiska teamet är med och leker och skrattar med personalen. Som det ska vara. Allt flyter på, vi ser ingen anledning att sluta. Vi fortsätter med lekar som handlar om att bejaka, om att släppa fantasin fri. 

Plötsligt har nästan en timme gått. Personalen måste rusa, de har bråttom till någonting annat. Men de vill inte gå. De ränner runt och säger saker till teamet och diskuterar livligt med varandra och springer därifrån och kommer tillbaka och diskuterar mer. Artisterna kommer ibland fram till mig och berättar. 

En av dem sa att hon inte haft såhär roligt sen hon var 18 år och tog studenten!

En av dem sa att att hon för första gången någonsin kommer att gå härifrån skrattandes!

De säger allihop att de bara måste få en workshop till! När kan vi?

Flera av dem skrattar fortfarande, några så tårarna rinner. 

Ett par dagar senare kommer vi tillbaka. Vi har lyckats pressa in en workshop i vårt ganska galna schema. Fått loss några av artisterna. Nu ska personalen få fler verktyg, en djupare inblick i metoden vi använder. Anneli leder övningar för att checka in. De får beskriva sina känslor som de har för tillfället som en väderleksrapport. Vi får berättelser som regnstormar, tunga moln, orkaner. Solsken ibland men aldrig från en klarblå himmel. 

Sen blir det fler lekar, fler samtal om vad lekarna är till för och hur vi undervisar dem. Ett steg i taget. Alla ska känna sig involverade. Först ser vi till att alla klarar att varandra i ögonen. Först när alla är ombord kan leken tillåtas bli sådär clownigt knäpp så att alla skrattar. 

Och som de skrattar. Det finns ingen hejd på det. Ytterligare en timme flyger förbi, sen är det dags för gemensam reflektion. Det de säger är överväldigande. 

Nu kan vi lära barnen att acceptera sig själva.

Efter er workshop känner jag inte längre stress!

Förut var jag bara arg. Nu är jag lycklig.

Vi har aldrig någonsin träffats utanför jobbet. Men nu vill vi gå ner till stranden och leka de här lekarna!

Till sist avslutar vi med en weather report, där en får beskriva sina känslor som väder. För att återknyta till oss själva. För att se om något har ändrats. För att påminna om att känslor kan ändras. Att ingen ÄR en känsla. 

Det är idel solsken. När en av kvinnorna pratar spricker hela ansiktet upp i nånting som först är ett stort leende. Sen börjar tårar rinna. Dansaren Emir översätter i mitt öra.

Hon säger att alla moln är borta. Att solen lyser så starkt nu… att… att hela himlen har blivit röd.”

Och jag tänker att nog blir jag glad när de där två pojkarna i förmiddags för ett ögonblick hittade leken och började interagera. Nog blev jag glad när hela gruppen för en kort minut var så samspelt att vi kunde leka leken där man applåderar och ropar “it´s alright” när någon gör fel, nog var jag rörd när en av flickorna efteråt kom fram och viftade med en mobil hon verkade hålla mer kär än livet självt och ville ta en bild med oss. Men inatt kommer jag somna med bilden av ett halvdussin kvinnor i högre medelåldern med ansikten som sken som solar. 

När jag kommer hem är jag alldeles utmattad. Nästan febrig av alla intryck och känslor. 

Anneli lagar ugnspannkaka till lingonsylten jag köpt med från Sverige. Oliver kommer och vill krama. Katten Nour är på kelhumör. Och hela himlen är röd.