Reseblogg
"Förut var jag bara arg. Nu är jag lycklig."
Det enda jag vet med säkerhet om clownresorna är att de aldrig blir som man tänkt. Det dyker alltid upp någonting helt oväntat som visar sig vara resans stora behållning.
Jag har hamnat i Tunisien, i den lilla staden La Marsa en bit utanför Tunis. Här har Anneli de Wahl, en artistkollega i Clowner utan Gränser, under två års tid samlat ett team med lokala artister. De började med att göra shower för barn som blivit dömda för brott eller på väg in i kriminalitet. Under åren har projektet växt och nu gör de föreställningar och workshops lite överallt. Jag är här för att dela med mig av mina perspektiv på clown till artisterna här. Leda workshops för ungdomarna så att teamet här får en ny påse med övningar och lekar. Som alltid, vara flexibel och se vilka möjligheter som dyker upp och hur man kan utnyttja dem till max.
Det allra första jag lägger märke under den korta bilfärden från flygplatsen är katterna. I vartenda gathörn stryker katter omkring och letar mat. En och en, i mindre gäng eller en mamma med en kull ungar. Späda, stirriga kattungar med pälsen spretande åt alla håll.
Alla husen är skrikigt vita men formerna på dem känns som södra Europa. På restaurangerna är det en salig blandning av olika influenser. Pizza, crepes, tunisiska röror. Tonfisk till allt. Eftersom jag är alldeles för gammal för att betrakta världen med nya, fräscha ögon försöker jag komma på vad det påminner om. Ibland är jag i Frankrike, ibland i Italien, ibland i Grekland och ibland i Nigeria eller Indien. Till sist ger jag upp och accepterar att Tunisien är Tunisien.
Här har jag det underbart. Jag bor hemma hos Anneli. Hennes 2-åring Oliver bestämmer sig snabbt för att jag är en rolig farbror. Hennes katt Nour kommer in och lägger sig i min säng redan första natten. Katten Nour räddade Anneli från gatan när han var en liten kattunge som såg ut att vara nära att svälta ihjäl. Tog honom till veterinären, hoppades att han skulle överleva. Idag är Nour stor och stark och stilig och ärligt talat en aning sjåpig.
Första dagen åker vi till Mellassine, en förort till Tunis. Här gäller uppvevade bilfönster och noga koll på plånboken. Hit är det svårt att ta sig, för de flesta taxichaufförer vill inte åka in i området. Men det känns som vilken sömnig småstad som helst. Jag ser fortsatt mest katter. Magra, skabbiga, stora, små katter överallt som vilar i halvskuggan från träden. Det är svårt att ta in att Anneli berättar att förra workshopen blev uppskjuten på grund av ett stort slagsmål och att hon sett barn kasta sten på varandra på öppen gata.
Vi ska besöka ett social center, som erbjuder en plats för barn som av olika anledningar ramlat ur skolsystemet och hamnat på gatan. De har hoppat av för att de mobbats, för att de inte har stödet hemifrån, för att de skadat sig i någon olycka och inte kunnat hänga med. Eller oftast för att de hamnat i kriminalitet. Och äntligen får jag träffa det lokala teamet. Det är en brokig skara artister som kommer från olika håll. Alla pusslar de sina frilansliv för att arbeta ideellt med Clowner utan Gränser. Efter våra långa dagar ska flera av dem iväg och repa andra föreställningar. Det är sena kvällar, långa bilturer och hela tiden tusen bollar i luften. Jag blir direkt makalöst imponerad. De verkar så sammansvetsade. De är så inkännande, så varma, så generösa mot varandra. Energinivån är skyhög, i en salig blandning av franska, arabiska och engelska avhandlar de allt praktiskt som ska avhandlas. Utnyttjar varje minut till max då de lyckas träffas. Ofta vet de inte förrän samma dag hur många som lyckas komma loss, och föreställningen de skapat är anpassad för att kunna genomföras med allt från tre till sex artister.
Men idag är alla samlade. De förbereder för workshop, flyttar undan stolar och bord, sätter upp planscher som ungdomarna fått rita, med “känslodjur.” En hund som står för trygghet. Ett lejon för ilska. Där är fjärilar med fantastiska färger. Och där är djur som knappt ser ut som djur. Utan några färger alls. Som hade kunnat vara ritade av en 2-åring.
Det är tonåringar som ritat alla, förklarar dansaren Meryem för mig. Många av dem visste inte ens hur man gjorde med en penna när de fick den.”
När ungdomarna kommer delar vi upp dem i två grupper. Jag gör clownlekar med ena gruppen, assisterad av ett par från teamet. Andra gruppen kör akrobatik ute på gården. Efter 45 minuter byter vi. Mina tunisiska vänner gör ett alldeles fantastiskt jobb med att tolka åt mig, assistera mig, vara med i lekarna av hela sitt hjärta, hålla ordning. Ungdomarna är intensiva, svårstyrda, fantastiska. Som ungdomar är mest. Men samtidigt är det som att rummet hela tiden skälver. Det är alltid någon som helt glömmer leken, springer fram till mig, står alldeles för nära, försöker få kontakt med mig intensivt. Medan andra är som bomber som när som helst kan explodera, som att slagsmål kan bryta ut vilken sekund som helst. Medan ytterligare några andra inte verkar vara där. Tomma ögon som bara glimtvis verkar se någonting. Men vi lyckas ändå, skapa små ögonblick av fokus, av gemenskap, av glädje. Ett par korta sekunder då hela rummet skrattar tillsammans.
Hela workshopen störs jag av centrets personal. De sitter och samtalar i ett hörn. Sammanbitna ansikten. Korslagda armar. Tittar undrande på ungdomarna. Går ut och in i rummet som om det fokus vi försöker bygga inte betyder någonting. Efter workshopen är det dags för möte med personalen. Det har liksom aldrig funnits tid för teamet att sätta sig ner med personalen och prata om hur de kan samarbeta. Förstå vad de gör, och vad artisterna kan bidra med. Vi har kommit överens om att ja som en del av samtalet ska göra en kort arbetspresentation av vår metod.
Vi kör en presentationsrunda. Personalen får berätta vilka de är. De berättar om sig själva. Sina utbildningar. De är specialisera inom olika fält. Social behaviour, psychology, trauma therapy. Långa, svåra utbildningar. De berättar vad de gör med barnen. Lär dem life skills. Att tvätta händerna innan maten. Sätta ord på sina känslor. Läsa och skriva.
Hela tiden har de stängda ansikten. Stora bekymmersrynkor i pannan.
Och de berättar om barnen de möter. Vad livet på gatan har gjort med dem. Att många har låg förmåga till koncentration, till inlärning, till inlevelse. Att de upplevs som “långsamma”, att de flesta har svårt att se någon i ögonen. Att man måste vara försiktig för att utsätta dem för många känslointryck. De flesta är avtrubbade från bristen på trygghet, från bristen på känslomässigt stöd, från bristen på mat. Från limmet de flesta har sniffat sen de var i 8-årsåldern.
Jag tänker igen på bilderna de målat. På djuren som saknar färg. Men också på de djur som sprudlar av färger.
Därefter är det dags för workshop med just personalen. Jag förklarar att jag bara ska göra en liten presentation. Kanske 20 minuter. De behöver inte lära sig nåt eller ens tycka om det, men vi är tacksamma om de i alla fall prövar.
Sen drar det igång. Vi börjar med leken Don’t forget the ass. Min favorit. Redan efter ett par minuter skrattar personalen så de kiknar. Vi fortsätter med kontaktövningar. Hela det tunisiska teamet är med och leker och skrattar med personalen. Som det ska vara. Allt flyter på, vi ser ingen anledning att sluta. Vi fortsätter med lekar som handlar om att bejaka, om att släppa fantasin fri.
Plötsligt har nästan en timme gått. Personalen måste rusa, de har bråttom till någonting annat. Men de vill inte gå. De ränner runt och säger saker till teamet och diskuterar livligt med varandra och springer därifrån och kommer tillbaka och diskuterar mer. Artisterna kommer ibland fram till mig och berättar.
En av dem sa att hon inte haft såhär roligt sen hon var 18 år och tog studenten!
En av dem sa att att hon för första gången någonsin kommer att gå härifrån skrattandes!
De säger allihop att de bara måste få en workshop till! När kan vi?
Flera av dem skrattar fortfarande, några så tårarna rinner.
Ett par dagar senare kommer vi tillbaka. Vi har lyckats pressa in en workshop i vårt ganska galna schema. Fått loss några av artisterna. Nu ska personalen få fler verktyg, en djupare inblick i metoden vi använder. Anneli leder övningar för att checka in. De får beskriva sina känslor som de har för tillfället som en väderleksrapport. Vi får berättelser som regnstormar, tunga moln, orkaner. Solsken ibland men aldrig från en klarblå himmel.
Sen blir det fler lekar, fler samtal om vad lekarna är till för och hur vi undervisar dem. Ett steg i taget. Alla ska känna sig involverade. Först ser vi till att alla klarar att varandra i ögonen. Först när alla är ombord kan leken tillåtas bli sådär clownigt knäpp så att alla skrattar.
Och som de skrattar. Det finns ingen hejd på det. Ytterligare en timme flyger förbi, sen är det dags för gemensam reflektion. Det de säger är överväldigande.
Nu kan vi lära barnen att acceptera sig själva.
Efter er workshop känner jag inte längre stress!
Förut var jag bara arg. Nu är jag lycklig.
Vi har aldrig någonsin träffats utanför jobbet. Men nu vill vi gå ner till stranden och leka de här lekarna!
Till sist avslutar vi med en weather report, där en får beskriva sina känslor som väder. För att återknyta till oss själva. För att se om något har ändrats. För att påminna om att känslor kan ändras. Att ingen ÄR en känsla.
Det är idel solsken. När en av kvinnorna pratar spricker hela ansiktet upp i nånting som först är ett stort leende. Sen börjar tårar rinna. Dansaren Emir översätter i mitt öra.
Hon säger att alla moln är borta. Att solen lyser så starkt nu… att… att hela himlen har blivit röd.”
Och jag tänker att nog blir jag glad när de där två pojkarna i förmiddags för ett ögonblick hittade leken och började interagera. Nog blev jag glad när hela gruppen för en kort minut var så samspelt att vi kunde leka leken där man applåderar och ropar “it´s alright” när någon gör fel, nog var jag rörd när en av flickorna efteråt kom fram och viftade med en mobil hon verkade hålla mer kär än livet självt och ville ta en bild med oss. Men inatt kommer jag somna med bilden av ett halvdussin kvinnor i högre medelåldern med ansikten som sken som solar.
När jag kommer hem är jag alldeles utmattad. Nästan febrig av alla intryck och känslor.
Anneli lagar ugnspannkaka till lingonsylten jag köpt med från Sverige. Oliver kommer och vill krama. Katten Nour är på kelhumör. Och hela himlen är röd.
Vi ska eka barnens röster, för just nu är det också barnen själva som för kampen i Iran
En skåpbil med svarta rutor svänger plötsligt in framför oss. Mammas grepp om mig hårdnar. Sekunderna efter att bildörren öppnas har mamma, med en moders kraft och oförklarliga styrka, lyckats flytta både mig och sig själv flera meter utan att jag ens hunnit reagera. Ut ur bilen väller fem storvuxna kvinnor klädda i svarta chador, (ett heltäckande ytterplagg). Med militärisk disciplin skapar de en ring runt en ung tjej som slits från sin skrikande mamma. Jag ser hur hon dras i håret och trycks ner på marken. Dom sparkar mot hennes liggande kropp och plötsligt har hon kastats in i bilen som snabbt kör i väg. Allt sker inom loppet av endast några minuter.
Kvar står hennes mamma. Hon faller ihop och utbrister i det mest hjärtskärande ljud en människokropp kan skapa. Vi är några som hjälper henne upp. Vi får veta att det är hennes dotters 16 årsdag. Marjam och hennes mamma var på väg för att hämta tårtan till festen och Marjam hade tjatat sig till att få låna sin mammas läppstift. Just idag ville hon känna sig extra fin. Just idag hade hennes mamma gått med på att låta Marjam få det hon ville. Att känna sig extra fin på sin 16-årsdag.
Jag drömde mardrömmar om moralpolisen under flera nätter och var konstant rädd för skåpbilar. När jag var sex år flydde jag och min familj från Iran till Sverige, men för mina kusiner som lever kvar i Iran är det en vardaglig händelse. Något som de bevittnar dagligen.
Vi fick aldrig reda på om Marjam överlevde bortföringen. Om hon fick möjlighet att upplevde en födelsedag till. Men vi vet att det idag finns tusentals unga flickor i Iran som likt Marjam slåss för sin frihet och sin rätt att själv få bestämma över sitt liv och sin kropp. Sin rätt att få sätta på sig läppstift och känna sig extra fin utan att riskera att mista sitt liv.
Det är upp till FN och EU att säkerställa att våldet i Iran stoppas och att människor tillgodoses sina rättigheter. Vad du och jag kan göra är att vara en megafon för deras röster, sprida deras berättelser och att lyssna. Framför allt ska vi eka barnens röster, för just nu är det också barnen själva som för kampen i Iran. Det är barnen själva, flickor och pojkar i grundskoleåldern som strejkar och gör uppror, medvetna om att de riskerar sina liv.
I mitt arbete med Clowner utan Gränser har jag sett vilken stor betydelse det har för människor i utsatthet att bli sedda och hörda, och känna att omvärlden stöttar. Som artist möter jag människor, både barn och vuxna med lek, humor och kultur som verktyg. En del kanske tycker skratt kan kännas som en simpel sak i en brinnande kris, men jag har sett gång på gång hur det rivit ner murar, fått rädslan att avta så människor kan mötas, och stärkt barn och kvinnor i att våga stå upp för sig själva.
11 oktober varje år infaller den Internationella Flickdagen, och idag och alla andra dagar står Clowner utan Gränser upp för flickors rättigheter och för jämställdhet. Vi står i solidaritet med protesterna i Iran. Precis som vi står i solidaritet med de som kämpar för rättvisa och barns rättigheter i Palestina, Afghanistan, Kurdistan, Nigeria, Jemen, Indien och alla andra platser där flickor och kvinnor förtrycks. Det är vår övertygelse att varje människa ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, sitt eget liv och sin egen framtid. Ingen är fri förrän alla är fria.
Världsdagen för psykisk hälsa – viktigare än någonsin
Världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day) infaller varje år den 10 oktober. Ett tillfälle att öka medvetenheten om frågor kopplade till psykisk hälsa – något Clowner utan Gränser jobbat med varje dag sedan vi grundades 1996 – och som vi hoppas fler ska ta på större allvar.
I kriser påverkas i stort sett alla människors psykiska hälsa negativt. En undersökning från WHO visar att en av fem (22 %) av alla som upplevt krig eller konflikt de senaste tio åren hamnat i depression, lider av ångest, posttraumatiskt stressyndrom, bipolär sjukdom eller schizofreni.
Clowner utan Gränser finns på plats i många av världens krisområden och har med egna ögon sett betydelsen av insatser för att främja den psykiska hälsan hos de människor som är drabbade. Vi vill säkerställa att arbetet för psykiska hälsa ska vara en given del i både akutinsatser och långsiktigt arbete. När andra organisationer ser till att människor får mat, vatten, medicin och tak över huvudet arbetar vi med de mjuka värdena i livet. För det är skillnad på att överleva och att leva. Dessa insatser står inte emot varandra utan ger bäst effekt i samverkan med varandra.
På många platser fungerar samarbetet väl där Clowner utan Gränser kommer in som specialister i stora humanitära organisationers traumainsatser för barn. Genom att skapa trygga rum för barn där skratt och humor får ta plats kan vi ge en livsviktig paus från oro och på så vis skapa känslomässig lättnat och ny kraft för att orka fortsätta kämpa. Många studier visar att lek och skratt är en avgörande del i barns utveckling och ett viktigt verktyg för att minska just stress och oro. Där Clowner utan Gränser är en del av det långsiktiga krisarbetet kan vi se att våld minskar, den psykiska hälsan stärks och att barn får tillgång till sina rättigheter.
Just nu driver vi ett stort arbete i Ukrainas grannländer för att möta barn och familjer på flykt från kriget. Tillsammans med vår systerorganisation Clowner utan Gränser UK och Plan International Tyskland, finns vi på plats i Moldavien, Polen, Rumänien och Tyskland. Vi står också redo att börja arbeta inne i Ukraina så fort säkerhetsläget tillåter. I respektive land har vi utbildat lokala artister i Clowner utan Gränsers kreativa metoder och tillsammans arbetar vi med barn, ensamkommande ungdomar och familjer, från Ukraina men också från andra grupper som lever i utsatthet. Responsen på aktiviteterna har varit fantastiskt. Efter en föreställning och workshop sa en mamma till oss:
Some days I feel so bad I don’t feel like doing anything but then I look at my daughter and I push myself to do something. Events like this are so bright and fun and we see the children so happy. This is so important for us. We are really grateful. I liked the part with the magic ball in the bag. How did you do it? I was watching your hands, but I couldn’t see how you did it! If you didn’t leave, then my daughter would stay to play with you. She was scared at first but by the end she could have stayed with you forever!”
Även personal från lokala organisationer vittnar om betydelsen av vårt arbete för barnens psykiska hälsa. På en turné i Rumänien fick vi höra:
Your visit was such an amazing thing for those children because of the trauma that they are going through. The psychological impact of what you did was amazing and for a week the children kept talking about you.”
Citat som dessa ger hopp. Hopp om att det faktiskt finns saker vi kan göra för att hjälpa barn i kris. Men då krävs också att arbetet får resurser, det är inget som kommer hända av sig själv. Därför är vi mycket oroade över diskussionen om svenskt bistånd som pågår. 2022 skars biståndsbudgeten ner och pengar flyttades till nationellt arbete, vilket innebar att Sverige blev den största mottagaren av vårt eget bistånd. I och med regeringsskiftet är nu enprocentsmålet också hotat då de två största partierna, Moderaterna och Sverigedemokraterna, vill att det tas bort och drastiskt minska svenskt bistånd, och fokusera det kvarvarande på främst humanitära insatser. Ett beslut som skulle få förödande konsekvenser för människorna vi arbetar med. Humanitära insatser är oerhört viktiga – men det är i kombination med utvecklingsbistånd som vi kan skapa långsiktig förändring. Vi är rädda att om detta blir verklighet så kommer det vara just de ”mjuka värdena”, som främjar psykisk hälsa som det kommer kompromissas med. Vi vill därför påminna om att barns rätt till lek och meningsfull fritid är en del av Barnkonventionen, som är svensk lagstiftning. Artiklarna i konventionen ska inte ställas mot varandra och de gäller alla barn. Barn på flykt från kriget i Ukraina, barn som lever i rädsla för terror i Nigeria, barn som förlorat sina hem på grund av skogsskövlingen i Kambodja, barn som sitter frihetsberövade i Tunisien, barn i missgynnade områden här hemma i Sverige.
Behoven är fler och större än någonsin. Nu kan inte Sverige vända världen ryggen. Nej, det är nu vi ska ta ett större ansvar för att säkerställa barns hälsa och välmående. Det är nu vi ska kämpa för alla barns rätt till en barndom med lek och skratt. Det är nu vi ska se till att alla barn får känna hopp om framtiden, oavsett var i världen de växer upp.
Om du instämmer får du gärna dela denna text så fler får upp ögonen för dessa frågor. Med hopp och skratt förändrar vi liv.