Ett tjugotal artister i ring skrattar och lyfter armarna upp i luften.

Utbyte bygger broar för fred och jämställdhet i Mellanöstern

26 maj 2025

Skratten avbryts när ett flygplan dundrar fram över glastaket i Amman, där vi befinner oss mitt i en lekfull övning. Trettio artister och pedagoger från Sverige, Libanon, Palestina och Jemen, är samlade i Jordanien för att utbyta erfarenheter från programmet CAPE – Creative Arts for Peace and Equality - som genom kreativa metoder syftar till att skapa mötesplatser för flickor och kvinnor som lever utsatta miljöer.

Alla stannar upp. Blickarna riktas mot himlen. Tiden står stilla. Jag observerar de oroliga blickarna i gruppen.

"Ha ha, vi har alla PTSD från kriget," utropar en av pedagogerna som försöker lätta upp stämningen. Och det funkar.

Tillsammans skrattar vi åt det bisarra. Åt det hemska och fruktansvärda, och jag blir påmind om den humor jag så väl känner igen från min egen familj som flydde till Sverige från krigets Libanon för många år sedan. Skrattet blir ett sätt att hålla det svåra på avstånd och samtidigt lindra smärtan.

artister i ring gör röstövningar — Många av övningarna under veckan handlar om att landa i kroppen och att hitta styrkan i sin egen röst.

I tre år har Clowner utan Gränser försökt samla CAPE-nätverket av artister på en och samma plats. Men krig, konflikter och förluster har gång på gång satt stopp för våra planer. Våra kollegor har förlorat vänner, familj, hem och trygghet – trots det fortsätter de sina uppdrag med att stärka kvinnor och flickor genom lek och kreativitet.

Nu äntligen, tredje gången gillt, har vi äntligen lyckats samlas allihop i Jordanien. Eller ja nästan alla. Artisterna från Gaza saknas – fängslade både fysiskt och bildligt av kriget och ockupationen.

"Vi behöver pusta ut. Går det att få en dag att bara umgås och komma ner i varv?" skriver en deltagare till mig inför resan. Det blir tydligt att behoven hos deltagarna är mycket större än bara aktivitet och övningar. De behöver en paus. Efter en intensiv vecka av workshops, samtal och strategier gjorde vi därför en utflykt till Döda havet. Och här infann sig ett särskilt form av lugn. Vi var inte längre enskilda individer som rest från våra respektive länder till Jordanien – det stod tydligt att vi utgjorde ett sammanhang här, en gemenskap.

gruppbild på artister med döda havet i bakgrunden — En välbehövlig andningspaus vid Döda havet, för alla artister och pedagoger som levt under ofattbar stress och oror det senaste året.

Under mina två år som projektledare på Clowner utan Gränser har jag sett på nära håll hur viktigt det är att artisterna möts fysiskt, över landsgränserna för att utbyta sina erfarenheter. Inte bara för att utvecklas i sina artistiska och pedagogiska roller – utan för att det i vissa fall är direkt avgörande för att de ska orka fortsätta. Erfarenhetsutbyten erbjuder det trygga rummet att känna efter och reflektera. Inte minst i en tid då det många gånger inte finns utrymme till annat än överlevnad. Sista dagen uttryckte en av deltagarna det så tydligt:

"Det här är första gången på länge som jag haft möjlighet att stanna upp. Jag har levt mitt i kriget och tänkt på min familj varje vaken minut. Men här har jag insett att jag måste söka nya möjligheter – kanske ta mig bort från kriget. Det beslutet har varit så svårt. Skulden över att lämna kvar min familj har kvävt mig. Men under den här veckan har jag funnit styrkan. För min skull, och för deras."

Det slår mig gång på gång hur pedagogernas livsförhållanden ofta är de samma som deltagarna de möter i sina verksamheter. De lever med samma ovisshet, på flykt, under förtryck och i konstant oro inför morgondagen, precis som de flickor och kvinnor de möter.

För att orka bära andra, måste de själva få någon typ av återhämtning. En påfyllnad.

artister på en gårdsplan leker och lutar sig mot varandra — Veckans samtal och övningar skapade både nya, och stärkta band mellan deltagarna över landsgränserna.

Jag är tillbaka i Sverige igen och en känsla av overklighet kommer över mig. Kontrasterna. Det kommer nog att ta tid för alla upplevelser och insikter att landa. Liksom alla deras berättelser, varje unika livsöde.

Jag läser deltagarnas utvärderingar och fastnar vid en rad från en blivande pedagog i programmet:

”Jag har aldrig tidigare upplevt att jag har tillhört någonting. Men här har jag känt mig så stöttad och välkommen! Det gör mig förväntansfull på att snart få föra vidare samma stöd och kärlek till ännu fler människor där hemma.”

Jag upplever att det är en känsla som fångar vad veckan här i Jordanien har betytt för oss alla – och varför vårt arbete med CAPE programmet är så välbehövligt, inte minst här i Mellanöstern. För att skratt och glädje ger oss kraft att fortsätta även i de mest outhärdliga situationer, och det väcker hopp att dela med sig av till andra.

Donna-Maria Maalouf

Projektledare

Ett delat skratt i väntan på ovissheten

21 maj 2025

Återvändandecentret i Märsta består av ett gäng gröna byggnader. Här syns inga brevlådor, inga cyklar eller leksaker utanför dörren. Ingenting som skvallrar om att barnfamiljer bor här. Det beror på att de vuxna och barn som bor på centret befinner sig i en slags statisk väntan - väntan på beslut om ett avsked från det liv de känner till.

Vi befinner oss på Stockholms första återvändandecenter i Märsta. Hit skickas familjer och personer som fått avslag från Migrationsverket, i väntan på att återvända till det land de en gång lämnat – ofta med fara för sina liv. Återvändandecentren ingår i ett skifte i migrationspolitiken i Sverige som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna planerar att expandera de kommande åren. Det är ingen slump att centret hamnat just här, alla center är strategiskt placerade nära en flygplats.

Vi möts av två väktare i receptionen. En kvinna i kockmössa hälsar oss välkomna och visar oss in i matsalen. Stolarna är redan uppställda, riktade mot den främre delen av rummet som snart ska förvandlas till en scen. Artisterna Anna, Martin och Malin packar upp danspålen och cirkusmaterialet. Utanför fönstret står barn och betraktar dem nyfiket, ögonen stora av förväntan.

En volontärer kommer kånkandes på en stor blå kasse full av mattor som barnen ska få sitta på längts fram. Hon har även med sig två lådor med baklava och kakor till fikat. Två diakoner finns också på plats. Deras ansiktsuttryck speglar det jag själv känner – en viss osäkerhet inför platsen och dess innebörd. Hur ser vardagen ut här? Går barnen i skolan? Har de kläder som räcker? Hur mår de, egentligen?

Matsalen fylls av springande barn. Några sitter redan bland stolarna. De vuxna verkar vara inne i sina egna tankar. En hinna av sorg ligger över många av dem och flera hälsar lite avvaktande på oss. Någon ler, men ögonen är trötta. Vid ett bord sitter ett gäng tjejer i tolvårsåldern. De leker klapplekar och pratar med självklar svenska.

svenska flaggan, en lyktstolpe och en gärdsgård — För människor som passerar kan det lätt se idylliskt ut med gärdsgård och svenska flaggan vajandes i vinden, men för människorna som bor här är det långt ifrån sanning.

Det är snart dags för föreställning. Vi går och knackar dörr i de ljusgröna bostadshus som omringar byggnaden. Lägenheterna består av ett enda rum med två eller tre våningssängar. Barnvagnar och små cyklar står utanför – de enda tecknen på att det bor barn här. Annars är det kalt och trist. Jag tänker på hur det måste vara att leva här i väntan på att skickas till en plats man kanske aldrig sett. Hur är det att växa upp i limbo, där framtiden är ett öppet frågetecken? Barn som kanske levt hela sina liv i Sverige. Jag undrar hur det känns att se bekymrade vuxna överallt i sin närhet. Att leva med väktare.

Barnen på återvändandecentret har inte skolplikt, men de har rätt till skolgång. Flera barn berättar att de inte gått i skolan sedan de kom hit.

två artister ropar in barn till föreställningen — Artisterna Anna och Malin ropar in barn från gården, att komma till föreställningen som snart drar igång i matsalen.

Ljudet från en saxofon letar sig nu genom husen. Clownerna snubblar fram i sina färgglada kostymer, ropar och spelar, och dörrar öppnas försiktigt. Förvånade vuxna och nyfikna barn tittar ut – några följer efter musiken in mot matsalen.

När föreställningen börjar sitter majoriteten av publiken redan på plats. Barnen sitter längst fram och flera ställer sig upp så fort clownerna kommer för att få en bättre glimt av dem. Luften vibrerar av förväntan. Snart fylls rummet av skratt, applåder och imponerade utrop. Clownerna får metallringar att gå genom varandra, tappar bort sig i rockringar och låter saxofonen följa varje rörelse som en busig skugga. När Anna klättrar uppför danspålen tappar barnen hakan.

Mammorna, som tidigare sett trötta ut, skrattar högt. En av dem viker sig av skratt när Anna – hängandes upp och ner – låtsas somna i luften. Jag undrar vad hon annars tänker på om kvällarna. Vilka framtider hon försöker föreställa sig.

Längst bak i salen börjar ett litet barn plötsligt att gråta. Han sitter bredvid sin storebror, som är runt 15 år gammal och verkar avtrubbad. Jag går fram och föreslår att de kommer närmare. Pojken sitter på en stol längst bak där en vuxen skymmer sikten för honom. Han ser absolut ingenting, men hör däremot att något roligt pågår. Han tittar misstänksamt mot mig, men ställer sig ändå upp på stolen och det är först då han ser clownerna - och plötsligt spricker hela hans ansikte upp i ett stort leende. Han står som förtrollad en stund och börjar sedan ivrigt klappa med händerna. Äntligen får han uppleva clownernas magi och ser sedan resten av föreställningen stående på tå på stolen.

Jag tänker på hur livsviktigt det är med skratt, hur det kan krävas en ansträngning för att hitta tillbaka till skrattet efter att det gått förlorat. För att våga tro på och tillåta sig att hoppas på glädjen. Jag håller ett vakande öga på pojken utifall han ramlar, men det gör han inte. Framåt slutet tar han mod till sig och springer fram till clownerna för att titta på nära håll.

En artist och en grupp barn leker tillsammans. — Artisten Anna leker med några barn på gården.

En autistisk pojke i trettonårsåldern, som till en början hållit sig undan och inte sagt ett ord, kommer nu engagerat mot mig för att berätta om cirkusen han provat. Han förklarar förtjust att rockringen snurrat runt honom och att han lyckades få den att fortsätta snurra så många gånger. Han är som förbytt. Pojkens mamma berättar att deras familj har bott på centret i åtta månader nu, men inte upplevt en så här rolig dag på länge. ”Vi bara äter och sover” säger hon.

Flera mammor kommer fram efteråt, tackar oss med kramar. ”Vi bär på så mycket stress här. Trots det fick ni våra barn att skratta”. En mamma berättar att det känns fint att se barnen så glada eftersom de ofta kan vara aggressiva och bråka med varandra på grund av alla stress och oro de har inom sig.

”Det är första gången jag sett de leka och skratta med varandra, precis som alla barn borde få göra”, säger hon.

Tre artister uppträder framför en grupp barn. — Artisterna Anna, Malin och Martin uppträder i matsalen.

Det är svårt att förstå hur snabbt ett samhälle kan förändras. Från och med våren 2025 träder nya lagar i kraft som rör asylsökande och asylrätt i Sverige. Som barnrättsorganisation ser vi med oro på utvecklingen. Vi befarar att fler barn kommer drabbas av familjeseparationer, osäkerhet och minskade möjligheter till en rättssäker prövning av sin framtid i Sverige. Förändringarna riskerar att strida mot barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag.

Därför fortsätter vi att närvara där barn lever i utsatta situationer och riskerar att fara illa. För att dokumentera. För att lyssna. För att bidra med det vi kan – en stund av glädje, en chans att känna sig som ett barn, om så bara för en liten stund.

Att få barn att skratta – särskilt där skrattet inte hörts på länge – är ett ansvar vi på Clowner utan Gränser bär med största allvar. Inte minst i Sverige, idag.

Carolina J. Oviedo

Projektledare och ansvarig för Clowner utan Gränsers arbete i Sverige