Reseblogg
Inför varje resa gör jag en deal med mig själv om att få känna allt jag känner fullt ut
Sitter på flygplanet hem. Hem till nya lägenheten som fortfarande luktar flyttstädning, hem till mitt ICA och min kvarterspizzeria och min trygghet, hem till Uppsala med sitt Valborgsfirande - i år äntligen på riktigt igen. Och som varje gång efter en clownresa betyder Hem någonting annorlunda.
Inte sedan på Lesbos 2015 har jag träffat människor som så nyligen tvingats lämna sina hem. Jag får åka hem idag, för det står i mitt kontrakt. Huset där hemma står kvar, för i Sverige bombas inte hus. De barn och de mammor jag träffat vet inte när de får återvända. Eller vad de återvänder till.
Hem omdefinieras när världen omdefinieras. Jag har med åren lärt mig att det inte går att förstå fullt ut. Det går bara att känna det. Inför den här resan frågade Aftonbladet hur jag förbereder mig för en resa. Jag svarade någonting om att jag gör en deal med mig själv om att ge mig själv utrymme att känna allt det jag känner fullt ut.
Känna – helvetes jävla skitvärld med alla jävla idioter.
Känna – fina vackra värld med alla barn som på något obegripligt sätt lyckas skratta ändå.
Och just precis nu känner jag bara sådan tacksamhet över att ha fått med och i alla fall göra något litet.
Foto på Clowner utan Gränser-artisterna Björn och Dezze i Polen.
Den här resan, liksom kommande planerade resor både till Polen, Rumänien, Moldavien och inom Sverige, bekostas till stor del av de medel som kommer till Clowner utan gränser från våra månadsgivare. Jag önskar så djupt att alla ni som varit med och bidragit, och för all del precis alla, kunde få se det jag och Dezze (min artistkollega på turnén) har fått se. Alla ansikten som spricker upp i stora leenden, alla kroppar som studsar av skratt, alla tindrande ögon.
Från djupet av mitt hjärta – ett stort personligt tack till alla er som bidragit!
En strimma av hopp mitt i kriget
Klockan är halv fem på morgonen den 24:e februari. Jag kan inte sova och har tagit upp mobilen för att scrolla lite, läsa nyheterna och kanske få hjälp att somna om. Men det jag nu läser har motsatt effekt. Ryssland inleder invasion av Ukraina. Uppgifter om strider. Jag får panik. Hör mitt hjärta slå hårt. Dunk. Dunk. Jag kan höra bomberna. Rummet blir ljust av skenet från när de smäller. Det är skottlossning och jag känner lukten av rök.
Flashbacks från när jag var barn. Minnena är så tydliga att det känns som jag är tillbaka i Palestina igen. Jag vet vad människorna i Ukraina just nu går igenom och det gör ont i hela mig.
Men mitt bland alla skrämmande minnen dyker det plötsligt upp ett som gör att jag kan börja andas djupare och lugnare igen. Jag ser levande ljus och täcken på golvet i det lilla rummet som var ”det säkraste i hemmet”. Jag sitter med mina föräldrar och fyra syskon, nära sitter vi varandra för att känna tryggheten och värmen. Min mamma föreslår att vi leker en lek. En person får vända sig om medan resten av oss väljer en ledare som gör en rörelse som vi andra härmar. Personen som suttit bortvänd får nu titta och gissa vilken ledaren som kommit på rörelsen är. Vi lekte detta i timmar och skrattade så, så mycket. Bomber och skottlossning fortsatte höras utanför men så småningom slutade vi barn att hoppa till av rädsla när det smällde och blev i stället bara irriterade över att de störde oss i leken. Det här blev vår familjetradition varje gång vår stad angreps. Så fort elen försvann tog jag och mina syskon med oss våra täcken till rummet, pappa tände ljusen och vi visste att nu blir det lek hela natten lång.
Jag tänker ofta på detta i min roll på Clowner utan Gränser. Hur lek och fantasi kan förändra världen. Mina tankar går nu till alla barn och familjer som är drabbade av kriget och jag hoppas att varje barn får just sin version av ett tänt levande ljus och lek, något som ger hopp i skrämmande tider. Det arbetar Clowner utan Gränser varje dag för att göra möjligt.
Aldrig hade jag trott att det skulle gå att uppleva en sån intensiv publikkontakt online!
Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!
Nyligen inledde jag, tillsammans med min artistkollega Virginia, projektet Laughter through the universe. Ett projekt där vi uppträder online för migrantarbetares barn i kinesiska förorter, och för så kallade ”left over children”, helt enkelt av många bortglömda barn, på den fattiga landsbygden.
Aldrig hade jag trott att det skulle gå att uppleva en sån intensiv publikkontakt online! Men med stor hjälp av våra kinesiska kollegor, både arrangörer, värdar på plats och Grodkungens (det är jag) kinesiska side-kick Paddkejsaren så lyckades vi få ihop ett riktigt fint program.
På bild: Björn Dahlman och Virginia Librado
Det var 2015 som jag initierade den allra första Clowner utan Gränser-turnén i Kina. Vi åkte runt och spelade för barn till migrantarbetare i Shanghais förorter. Sedan dess har projektet bara växt, det har blivit ett halvdussin turnéer, vi har spelat i tiotal städer utspridda över Kina, vi har varit i förorter till alla de största städerna, på stora teatrar, i avlägsna bergsbyar, på sjukhus och på barnhem. Vi har tränat ett gäng inhemska artister och involverat dem i föreställningar och några av dem åker nu runt på egen hand. Vi har startat organisationen Zhong Le, betyder Happy Seeds, som strävar efter att en dag upptas som ett kinesiskt Clowns Without Borders-chapter.
Och som jag har saknat min kinesiska publik! Det var så underbart att – om än bara online – återigen få höra dem skrika:
Xiaochuo! Xiochuo! Xiochuo! En clown! En clown! En clown!