En liten flicka, knappt två år gammal, springer fram till cirkusläraren Justin. Han står på den leriga vägen och berättar om Unity Circus verksamheter för alla oss besökare. Flickan, klädd i en Buzz Lightyear-dräkt, söker trygghet hos Justin, som lägger sin arm runt henne medan han fortsätter berätta om hur organisationen startade. Innan vi går in i föreningshuset böjer jag mig ner till flickan och ber Justin översätta min fråga ifall hon själv vill bli akrobat när hon blir stor. Hon fnittrar blygsamt och springer iväg.
Jag får veta att flickan kommer från byn Kanembwe, belägen i Rwandas västra provins och bor mitt emot Unity Circus föreningshus. Människorna här bodde tidigare på bergen ovanför staden Gisenyi och är överlevare från folkmordet 1994. Många barn hittades övergivna, utan familj, vissa så gamla som bara några veckor gamla. Överlevarna i olika åldrar skapade då nya familjekonstellationer och samhällen på den bördiga bergstoppen. År 2010 beslöt Rwandas regering att det var för farligt att bo kvar där, eftersom de ständiga regnen orsakade jordskred. Invånarna flyttades långt från staden till Kanembwe som idag består av 3000 invånare. Från att ha haft arbete i staden lever invånarna nu en helt annan tillvaro på landsbygden, vilket har inneburit en stor omställning för många.
Bild
Vår projektledare Donna-Maria sjunger tillsammans med cirkusartister från Rwanda, Uganda, Etiopien och Demokratiska Republiken Kongo på bussen på väg mot nästa utflyktsmål.
Justin och de andra cirkusledarna berättar vidare om Unity Circus, en organisation som växte fram när de som ungdomar tränade akrobatik på stranden vid Kivusjön. När regnet kom sökte de ofta skydd under träden, och en regnig dag under trädet föddes idén om att bygga upp en cirkusverksamhet med en egen träningslokal. De valde Kanembwe, eftersom de visste precis hur tuffa levnadsvillkoren var för barnen som levde där, och de själva kommit från liknande bakgrunder. Unity Circus erbjuder inte bara träning i cirkuskonst, dans och clowneri, utan fungerar även som ett community-center. Här tas även barnens sociala behov om hand. De får sy sina egna dräkter och skoluniformer, de får tillgång till mensskydd och en plats att studera ifred, eftersom många hem inte erbjuder någon studiero på grund av att många i familjen arbetar med olika verksamheter i hemmet. Om ett barn utsätts för våld i hemmet kan det söka skydd hos Unity Circus, där ledarna hjälper till med att försöka lösa konflikten.
Jag blir glad av tanken att barnen här får växa upp med så starka förebilder. Trots alla utmaningar, finns här en gemenskap som många andra mer välbärgade samhällen saknar.
Bild
Lekfull muralmålning i entrén till Unity Circus cirkusskola.
Cirkusskolan är liten och rymmer bara ett fåtal barn åt gången i de olika rummen, men engagemanget trots det är enormt. Genom sina föreställningar har ledarna och barnen lyckats samla in nog med pengar för att köpa mer mark för att få verksamheten att växa. Barnen och ungdomarna uppträder för oss besökare och imponerar med sin talang. De visar upp akrobatik, dans och modevisning. Modevisningar kan ofta vara en väg in i cirkusverksamheten för många av de ungdomar som annars inte skulle hitta hit. Unity Circus ser sin organisation som ett växande träd, där de unga successivt tar över ledarrollerna. Därför har de skapat en ungdomsgrupp med olika ansvarsområden, så att alla deltagare kan tränas upp för att fylla de roller som blir lediga när ledarna får andra uppdrag eller olika karriärer utomlands.
Bild
Barn och ungdomar från trakten dansar och uppträder på cirkusskolan Unity Circus.
Efter föreställningen känner jag en liten hand ta tag i min. När jag tittar ner ser jag flickan i Buzz Lightyear-dräkten, som ler mot mig med glittrande ögon. Det värmer mig att veta att hon just sett de äldre barnen i byn visa upp sina talanger. Jag blir glad av tanken att barn som hon får växa upp med så pass starka förebilder. Trots byns utmaningar, som arbetslöshet och bostadsbrist, finns här en gemenskap som många mer välbärgade samhällen saknar. Unity Circus ledare är ett strålande exempel på hur lokala initiativ kan skapa förändring. Vi på Clowner utan Gränser, liksom andra internationella organisationer, har mycket att lära av Unity Circus kring hur de använder konsten och cirkusen som en katalysator för social förändring, även under de mest utmanande omständigheterna.
En liten pojke, sju år gammal, kommer fram med ett leende och hälsar. Han berättar att han är från Mariupol, en stad som sedan den fullskaliga invasionen har varit ockuperad av Ryssland. "Jag gillar att vara där," säger han, "men nu är det krig."
Nyfiken frågar jag om han vill visa mig lekrummet jag såg tidigare. Han skiner upp och vi springer tillsammans uppför trappan. När vi kommer in i rummet ser jag hans mamma och storasyster sitta där. I förberedelserna inför turnén fick vi veta att samtal om pappor kan vara känsliga – många pappor har kallats in till militären, och en del har tyvärr förlorat sina liv. Därför väljer jag att inte fråga om deras pappa. Vårt uppdrag här är att sprida glädje, och det är där mitt fokus ligger.
I stället frågar jag vilken som är hans favoritleksak. Utan att tveka plockar han fram en liten Spiderman-figur ur sin ryggsäck. "Den heter Black Spiderman," säger han stolt. Jag skrattar till och påpekar att Spiderman ju är röd och blå. Vi skrattar båda åt den roliga lilla detaljen.
Familjen har bott i Lviv i ungefär ett år nu. Pojkens storasyster Nancy, som är 14 år, hjälper till att tolka när jag pratar med deras mamma på engelska.
Bild
Artisten Max kommer själv från Ukraina och var en stor favorit hos barnen!
Efter vår föreställning kommer pojken och storasystern fram för att ge mig en kram. Pojken springer fram och tillbaka, full av energi. Nancy förklarar att han egentligen är lite blyg, men det märks att han njuter av stunden.
Nancy frågar mig förväntansfullt: "Kommer ni tillbaka?!" Hennes ögon glittrar av hopp. Jag vill så gärna säga "Ja, självklart kommer vi tillbaka!" Men sanningen är att jag inte vet. Så jag svarar i stället att vi har haft det fantastiskt roligt här. Innan hon går, säger hon: "Jag måste få ge dig en kram till." Vi kramas ordentligt innan hon går tillbaka till sin lillebror och jag börjar packa ihop våra saker för att åka hem.
Varje gång vi lämnar en plats är just denna osäkerhet det svåraste – om vi ska kunna komma tillbaka. Vår verksamhet här i Ukraina, liksom i andra länder där Clowner utan Gränser verkar, är beroende av ett ekonomiskt pussel. I Sverige är både biståndet och kultursektorn drabbade av nedskärningar. Därför vill jag passa på att lyfta hur viktiga gåvorna från privatpersoner som du är. Med ditt stöd kan vi göra både akutinsatser och planera långsiktigt för att nå de barn som behöver skratta allra mest. Med din hjälp kan vi faktiskt lova barnen att ja – vi kommer tillbaka.
