Reseblogg
Their dedication was evident as some traveled up to 3 hours to reach the session's location
My journey to Yemen was an unforgettable and life-changing experience. Before my visit, I had heard about the country's difficult situation, but only upon arrival did I truly grasp the extent of the challenges faced by its people.
My expedition began with a flight to Egypt, the only airport connecting to Yemen. Taking the Yemeni airline was not easy as the unsettling sounds in the aircraft made me doubt my decision to come. Despite this, I pressed on, eager to discover the mysteries that awaited me.
As I arrived, I saw that all women were wearing full burqas, so I respectfully followed the local customs and wore one that was provided to me. This was the beginning of an incredible adventure ahead.
Hamza, our Yemeni partner's representative, was waiting for me and dropped me off at a nearby hotel for the night. The next day, we embarked on a 7-hour car journey to El Mukalla. It was during this road trip that I truly began to discover Hadramout. The scorching heat during the hottest days of the year and the impoverished scenes on sandy roads deeply impacted me, highlighting the daily struggles faced by many.
During my time in Mukalla, I had the privilege of working with 15 extraordinary women who came from different regions in Yemen. Despite their diverse cultural practices and traditions, it became evident that they all shared common experiences, facing persistent challenges related to gender inequality, and limited access to education, healthcare, and economic opportunities. The women quickly formed an incredibly effective and cohesive group.
Their dedication was evident as some traveled up to 3 hours to reach the session's location. The sessions I conducted spanned over 7 days, during which I witnessed the transformation and camaraderie among the participants. The girls showed remarkable enthusiasm and perseverance. They enjoyed every moment, having fun while playing, dancing, and taking much-needed time for themselves.
Throughout the sessions, we also engaged in discussions about the mission of the CAPE project (Creative Arts for Peace and Equality) and wrote down notes about some activities that we discovered during our time together. These exercise materials are intended for participants to take back and apply to their different communities.
I had a lot of unforgettable moments with the group, but my favorite moment was when the women collectively took the time to teach me the right way to wear the hijab. The precious moment, captured in an amusing video, symbolizes the bond we formed and the cultural exchange during our time together.
After my departure, the sessions continued for 7 more days. I was delighted to receive updates that the following sessions had succeeded, and the women were enthusiastic and perseverant. The news filled my heart with joy and reinforced the belief that CAPE can truly make a lasting difference in the lives of individuals and communities.
On the last day of my travels, I visited the historic town of Shibam, known for its clay houses, and immersed myself in its rich cultural heritage. This experience deepened my appreciation for Yemen's history and its people's tenacity to preserve their traditions amidst challenging circumstances.
My travels to Yemen were life-changing. The country's beauty, challenges, and above all, the generosity and strength of its people left an indelible mark on my heart. The trip taught me the value of embracing diverse cultures and the importance of resilience and love in the face of adversity. Yemen and especially its women will forever hold a special place in my heart, and I will cherish the lessons and experiences gained throughout this remarkable journey.
About the situation in Yemen: A crisis for girls and women
After nine years of war, Yemen remains the world’s worst humanitarian crisis. An estimated 4.5 million people – 14 percent of the population—are currently displaced, most of whom have been displaced multiple times over a number of years. Two-thirds of the population of Yemen—21.6 million people are in dire need of humanitarian assistance and protection services as 80 percent of the country struggles to put food on the table and access essential services. Violence against women and girls, already high before the conflict, has worsened, with displaced women and girls, female-headed households, and those with disabilities, particularly at risk. Girls are increasingly vulnerable to child marriage, human trafficking, and child labour.
About CAPE – Creative Arts for Peace and Equality
Creative Arts for Peace and Equality (CAPE) is a program Clowns Without Borders Sweden founded with the aim to strengthen girls and women affected by war and conflict, minority groups, groups in vulnerable economic situations, and girls and women exposed to violence. Together with local organizations and artists in different countries around the Middle East, we arrange weekly sessions for the girls and women where they get to try different creative methods – arts and crafts, clowning, circus etc. The importance of creativity is the ability to express all your feelings through it. This creates the feeling of freedom in general, and psychological freedom in particular, and gives the participants strength and confidence. The CAPE project is financed by Folke Bernadotte Academy – Swedish agency for peace, security and development, Swedish Institute Creative Force, ForumCiv, and Radiohjälpen.
"När vi delar trauma och sorg med varandra, slipper vi vara ensamma med allt det hemska för en stund."
Den 6 februari skakades Turkiet och Syrien av förödande jordbävningar som lämnat människor i området utan varken hem eller trygghet. Jonas Pour Mozaffar, är en av de Clowner utan Gränser-artister som reste till Turkiet för att sprida skratt och hopp hos barnen bland allt det trasiga. Som musiker ackompanjerade Jonas föreställningarna och spelade tillsammans med lokala musiker, allt medan barnen nyfiket sökte sig mot tonerna. Jonas engagemang i sociala frågor och tilltron att förändra genom konst och musik har följt honom genom livet. Väl hemvänd berättade han om sina upplevelser från turnén, från de möten och minnen han bär med sig i skuggan av katastrofen.
Hej Jonas! Hur kommer det sig att du är engagerad i just Clowner utan Gränser?
Jag gled in på ett bananskal och vips så var jag i ett sammanhang väldigt nära mina värderingar. Att värna psyko-social hälsa, bryta etniska spänningar och öka mellanmänsklig solidaritet med sin konst känns som den rätta vägen.
Har du något särskilt minne att dela med dig av från veckan i Turkiet?
Självklart sticker minnen av själva förödelsen ut väldigt mycket, men det är de enormt kärleksfulla reaktionerna från barnen som verkligen brinner i hjärtat. Ett exempel var en fyra årig flicka som ryckte i min gula rock under hela föreställningen, för att ge mig små blommor hon plockat mellan gatstenarna vi stod på. Hennes blick var kärleken själv.
Vad var det svåraste med resan?
Det absolut svåraste var att se skadade barn, både fysiskt och psykiskt, och tankarna om vad de har varit med om. Att hoppa in i bussen, köra i väg och lämna dem efter varje föreställning gjorde bokstavligen ont i bröstet.
Foto från Turkiet av Evelina Rönnbäck.
Vad var det mest hoppfulla?
Solidariteten och humorn. Under våra sex dagar i området besökte väldigt många olika sorters samhällen, politiskt och etniskt och det var otroligt hoppfullt att se att till och med konservativa och allvarliga karaktärer kunde mjukna och låta kvinnliga clowner skutta runt och högljutt larva sig, och manliga clowner visa sig mjuka och feminina. När de såg barn återupptäcka leken, kvinnor öppna upp sina känslor och tysta barn börja babbla, såg de vilket behov vi faktiskt tillgodosedde, alltså poängen med solidaritet och humor. Och de köpte det!
Jonas Pour i Turkiet. Foto av Evelina Rönnbäck.
Finns det något du skulle önska att folk visste mer om kring situationen i Turkiet?
Ja, det var chockerande att bevittna den ökade rasismen och etniska splittringen som följt jordbävningarna. Vi såg tältstäder med separata läger för olika etniciteter. Och vi hörde rasistiska skrönor om araber och romer som opportunistiska tjuvar både på väg ner och väl på plats.
Det hela är inte bara en naturkatastrof, utan främst en politisk katastrof. Staten har ignorerat säkerhetskontroller av byggnader och byggföretag i ett av världens jordbävnings-drabbade områden. Vi var i städer som fortfarande inte fått hjälp 40 dagar efter de största jordbävningarna. Folk går fortfarande och gräver i kollapsade höghus med sina bara händer och öppnar upp affärer i farligt skadade byggnader för att få ihop sin ekonomi.
Vad upplever du att just Clowner utan Gränser kan bidra med i en situation som denna?
Vi kan skapa ett andrum för att återkoppla till andra känslor än skräck och sorg. Känslan av gemenskap då alla skrattar åt samma sak är en påminnelse om att saker kommer att bli bättre. När vi delar trauma och sorg med varandra, slipper vi vara ensamma med allt det hemska för en stund. Dessutom erbjuder vi en jävligt rolig show!
En parad genom Turkiets gator, fylld med musik och glädje, för att berätta att det snart är dags för föreställning!
Vill du se till att fler barn i utsatthet får fyllas med skratt och hopp? Skänk en gåva här. Tack för ditt stöd!
"Jag tänker att jag aldrig, aldrig mer vill höra ett barn sjunga en sång om ett krig."
När jag skriver detta har vi vår första lediga dag efter en galet intensiv vecka. På bara fem dagar har vi lärt känna varandra, försökt lista ut vad alla har i sin "bag of tricks" och hur vi kan skapa nåt tillsammans,. Vi har gjort workshops med barn, trollat ihop kostymer, repat ihop en 35 minuters lång föreställning. Det är Maks och Aneta från Polen, Nina från England och Jacob från Sverige. Jag är här för att regissera. Vi har aldrig jobbat ihop förut, bara träffats på workshops online. Nu är det som att vi hängt i månader. Men idag ger jag mig ut på egen hand i Warszawa för att göra några inköp som vi inte hunnit med.
“Artisterna behöver vila mer än jag”, tänkte jag när jag såg hur ögonen snurrade på dem efter genrepet. Det var en trött ensemble, men en uppeldad och rörd regissör som tvingade artisterna att lyssna på ett halvimproviserat pepp talk om att clown inte handlar om att spela för en publik, utan att leka MED dem. Få varje barn att känna att de är den viktigaste personen i rummet. Skapa ett rum där vi kan dela skratt tillsammans. Föra oss tillsammans. Utan gränser.
Ute är det kallt och blåsigt. Jag har fått namnet på en tygaffär och nu promenerar jag snabbt ditåt för att hinna innan de stänger. Jag försov mig och höll på att missa frukosten. Den konservativa regeringen har bestämt att allt ska vara stängt på söndagar, så jag har ett par timmar på mig att lösa det här. Warszawa är av gummi, glas och metall. Allt är modernt och nybyggt. Staden bombades massivt under Andra världskriget. Det har gått att bygga nytt. Skyskrapor i glas och kantiga former.
Här och där vajar fortfarande ukrainska flaggor. När jag var här i våras syntes de överallt. (Det polska fotbollslandslaget var först ut med att bojkotta VM om Ryssland fick vara med. När Polen och Sverige spelade play off hejade jag i smyg på Polen.)
Polen har tagit emot över 900 000 ukrainska människor på flykt. Nio hundra tusen. Att jämföra med de 120 000 som kom till Sverige då det pratas om kris och systemkollaps. Flera av dem är sedan länge igång och jobbar och hjälper till med mottagandet. Vår tolk Lisa som är med när vi håller workshops har ett galet schema och kollar ständigt tågtiderna.
Vi har haft workshops med barn och ungdomar från Ukraina under repetitionsperioden, för att få inspiration och material. De ska få se föreställningen sen, och målet är att de ska känna sig delaktiga i skapandet av dem. Vi passar på att testa grejer. Dansen vi gjort som publiken ska få haka på i slutet. Är den för svår? Kan de lära sig? Kan de komma på olika ljud till den?
I slutet av workshopen frågar jag om de kan någon sång som de tycker att vi ska ha med i föreställningen. En liten flicka räcker upp handen: “Slava Ukraini” säger hon. "Glory Ukraine” översätter Lisa. Och barnen sjungen den för oss. Alla kan den. Jag biter mig hårt i läppen. Jag kan ju för bövelen inte börja lipa just nu.
När jag kommer fram till tygaffären inser jag snabbt att vår produktionsbudget inte räcker till ett helt tyg till vår back drop. Som så ofta på såna här turnéer blir det till att improvisera. Jag tänker att jag kan klippa ut stjärnor och hjärtan och sätta fast på det svarta tyg vi redan har. Den stackars personalen får gräva fram allt glittrigt de har. Det är två stycken såna där nästan-tanter. Om några år kommer de att vara riktigt mysiga tanter i en tygaffär. Jag känner mig lite generad för deras slit. Förklarar att vi är från Clowner utan Gränser, inte från någon av de många lokala teatrarna som brukar beställa varor från affären. När jag berättar att vi ska spela för ukrainska barn skiner de upp. De insisterar på att få ge oss tyget gratis, men jag förklarar att vi måste få betala. Men att jag gärna lånar en tygsax och klipper i affären.
Nästan-tanterna tittar klentroget på när jag börjar klippa nånting som kanske är stjärnor, men också kanske är någon form av pastarätt. Jag drar mig till minnes min IG-varning i syslöjd. En av dem, den som pratar engelska, frågar om jag behöver en bättre sax. Jag klipper en stjärn-carbonara till. Hon hämtar en ny sax. Jag försöker mig på ett hjärta. Hon hämtar tre saxar och säger åt mig att pröva alla. Sen beordrar hon sin kollega att hjälpa mig. Och där står vi, alla tre, och klipper tyg i guld och rött. Jag gör hjärtan, de gör stjärnor. Det blir nästan lite julstämning.
Hon frågar var jag kommer ifrån. Säger att "Sweden is a nice country". Undrar lite skeptisk vad vi egentligen pysslar med utrikespolitiskt. Jag säger att vi nog inte vet själva. Att vi inte förstår den här verkligheten. Vi har inte varit i krig på hundratals år.
“Men vi förstår.” säger hon. “Vi har varit med förr. När han den där - hon vägrar säga hans namn - blev mottagen av drottningen i England för två år sedan blev vi förskräckta. Vi har alltid vetat vad han planerar. Vi har varnat för det här. Men vem lyssnar på Polen?”
Sen vill hon veta om jag har varit i Ukraina. Hon har varit där. Många gånger. Det är vackert. Jag säger att jag gärna hade velat åka. Flera av mina vänner i Shanghai var från Ukraina. Klasskompisar, clownelever, motspelare, det var väl eventuellt nån dejt också. Eller om de var ryssar. Jag visste aldrig. Jag berättar att i Shanghai var ukrainarna och ryssarna ett gemensamt community. Jag visste aldrig vilka som var vilka. Jag berättar om den dagen då Ryssland gick in i Kreml. Mina vänner gick ut och spelade laser tag tillsammans. Ryssland mot Ukraina. Som nån slags terapi. Jag fick följa med och vara med ukrainarna. Vi förlorade. Efteråt gick vi ut tillsammans. De drack och kramades och grät. “Vi är fortfarande bröder och systrar” sa de.
“Det här är inte normalt” säger min nya vän. “Det ska inte finnas en gräns. I den här regionen ska vi hälsa på varandra som vi vill. När det är normalt finns det inga gränser här.” Hon suckar. “När kriget bröt ut kunde jag inte gå ur sängen på två veckor. Jag var så deprimerad. Det var så hopplöst. Allt hopp är borta.”
Jag säger att just hopp är något vi brukar prata om i Clowner utan Gränser. Att vi ska få dem att skratta och glömma. Jag visar bilder på skrattande barn från andra turnéer, och hon blir lite gladare. Jag berättar om våra workshops, om zombiekull och zip-zap-boing och om hur både barnen och arrangörerna skrattade när de hoppade ett mimat lång-hopprep tillsammans. Och jag berättar om hur de sjöng för oss. Att alla kunde sången.
Och nu tåras mina ögon. Nästan-tanten får se mig gråta, det gör inget. För jag förstår vad jag just har berättat. Jag tänker att jag aldrig, aldrig mer vill höra ett barn sjunga en sång om ett krig.
“Hela tillvaron är en kamp mellan det goda och det onda” säger hon. “Det finns inget vi kan göra.”
Jag säger att hon ju gör nånting, precis just nu.
“Yes, maybe a little light. But just a small one.”
“Ljus är alltid ljus” vill jag säga, men det låter så galet pretentiöst så jag lyckas inte få det ur mig.
Det är efter stängningsdags och när jag vill ta en bild kräver hon att få leta fram lite smink först. De säger att vi får komma tillbaka när vi vill och de ger oss allt tyg vi behöver gratis.
Warszawa är ännu blåsigare när jag går tillbaka till hotellet. Skyskraporna i glas speglar en tung grå himmel. Men i en papperspåse i innerfickan har jag ett 30-tal hjärtan i guld.
Imorgon är det premiär. Med en föreställning där ledorden har varit värme och lekfullhet. Slava Ukraini har vi bytt ut mot Stéphania, den ukrainska schlagervinnaren från i fjol. Alla kan den också. Jacob, Nina, Aneta och Maks ska under ytterligare två hektiska veckor åka runt och skapa rum där vi kan skratta tillsammans – utan gränser.
Björn Dahlman tillsammans med sina nya vänner i tygaffären i Polen.