Hoppa till huvudinnehåll
Bild
en grupp unga tjejer lär sig cykla

Här får nyanlända tjejer landa, leka och hitta sig själva

20 januari 2026

Varje vecka möts unga tjejer som nyligen kommit till Sverige inom vårt program Creative Arts for Peace and Equality (CAPE). Ett projekt vi länge drivit i Mellanöstern och nu även i Sverige. Här skapar vi en trygg plats för gemenskap och kreativitet – där fantasi och lek ges utrymme genom samtal, rörelse och skapande.

I början av terminen är många försiktiga. Det är mycket som är nytt: språket, människorna, våra aktiviteter. Vissa är blyga, några osäkra på om de ens vill vara med. Men steg för steg händer något i gruppen. Genom lek och rörelse byggs en gemensam trygghet upp – och med den, tillit. Både till varandra och till sig själv. 

Vi börjar ofta med enkla övningar som handlar om samarbete och förtroende. Det kan vara att leda varandra genom rummet med hjälp av en ”osynlig tråd”, eller att våga falla bakåt och lita på att gruppen fångar en. I början kan det vara svårt att släppa kontrollen. Men när någon väl testar – och blir fångad – händer något i hela gruppen. Ett skratt. Ett lättat andetag. En känsla av att vi håller varandra. 

En av deltagarna berättade efteråt hur ”skrattet fick tårarna att rinna” när de följde varandras osynliga trådar genom rummet. Försiktiga rörelser som övergick i tokiga steg och ett lekfullt kaos.  

Det är just här lekfullheten blir så viktig. Den tar bort pressen på att göra rätt, och öppnar upp för att våga. Våga testa. Våga misslyckas. Våga ta plats. 

Bild
deltagare och pedagoger tränar cirkus i en sporthall
Under terminen har deltagarna provat på allt från graffiti och dans, till akrobatik hos Cirkus Cirkör. 

Under terminen får deltagarna prova olika konstformer – allt från dans och graffiti till akrobatik. Alla som deltar i aktiviteterna har nyligen kommit till i Sverige och bär med sig minnen och erfarenheter från liv och platser de tvingats lämna bakom sig. Att börja om i ett nytt land kan väcka känslor av förlust, rotlöshet och utanförskap. I mötet med andra i liknande situation, och genom kreativt skapande, får även minnen och känslor ta plats. CAPE blir ett tryggt rum – både för skratt och för tårar. 

En av deltagarna Saadiyah, 18 år, var blyg och tillbakadragen när hon först började i gruppen. Hon höll sig tätt intill sin storasyster. En dag kom två nykomna tjejer från Bangladesh. Saadiyah var den enda i gruppen som kunde bengali, och tog därför rollen som deras guide. Plötsligt var det hon som satt på kunskapen och erfarenheten och kunde växa genom att vara ett stöd för någon annan.  

Bild
en grupp deltagare gör ett gemensamt kollage på ett stort bord
Kollage, målningar och lera är några av de kreativa aktiviteter som deltagarna provar under terminen. 

Genom de regelbundna träffarna får tjejerna verktyg att hitta sin egen röst i ett nytt land. Tillsammans med andra som vet hur det känns att börja om, kan de bygga nya relationer – och sakta forma en ny identitet. 

Och kanske viktigast av allt: här får de bara vara igen. Lekfulla och obekymrade för en stund. Inte bara ”nyanlända” eller bärare av ansvar och oro, utan tjejer som får skratta, skapa och ta plats. 

Bild
Tre unga tjejer målar graffiti på en stor målarvägg utomhus
Under terminen provar vi på aktiviteter som deltagarna själva är intresserade av, exempelvis graffiti. 
Bild
artister uppträder för en grupp skrattande och pekande barn

Skrattets vikt i krigets Ukraina

15 september 2025

När vi kliver in i det nedlagda sjukhuset i Ukraina, nu hem för familjer på flykt, möts vi av blickar tyngda av oro. Men snart fylls rummet av något helt annat: lek, skratt och en påminnelse om att människans behov av glädje är starkare än krigets tunga skugga.

”Hur är människan funtad som tror att det går att lösa problem med krig?” frågade Jan Eliasson i en intervju. Jag tänker på samma ord när vi kliver in i ett gammalt nedlagt sjukhus i Ukraina – idag boende för familjer, barn och äldre som tvingats fly från sina hem i landets östra delar. Många har bott här i flera år. Dom har inte längre något hem att återvända till.

Bild
tre artister hälsar på en man i nedsläckta korridorer
En av spelplatserna på turnén är ett gammalt nedlagt sjukhus.

På andra våningen riggar vi vår scen i en alkov med en kantig pelare i mitten. Ingen drömscen, men ändå bättre än många andra spelplatser jag upplevt. Stolar ställs i rader. Utanför är det soligt, här inne svalt och mörkt. Psykologen som reser med oss berättar att barnen kämpar med oro, sömnsvårigheter och koncentration. Många är stressade och ofta på dåligt humör. ”Varje ögonblick av kul och avkoppling som barnen kan få är viktigt”, säger hon.

Bild
artist och barn på var sin sida om en glasruta leker tillsammans
Vår ukrainska artistkollega Maks leker med barnen innan en av föreställningarna. 

Och det känns verkligen viktigt. En äldre man som först står vid sidan dras långsamt in i clownernas lek. Han har ett lågmält men smittande leende på läpparna. I en annan del av rummet sitter en grupp ungdomar, till en början skeptiska, men som med tiden öppnat upp sig och efter en stund skrattar högljutt.

Bild
barn och vuxna tittar på clownföreställning även utanför i korridoren
Vuxna och barn i alla åldrar dras sakta med i föreställningen och kryper allt närmre artisterna. 

Längst fram sitter två tjejer i 5–6 årsåldern på små stolar, du vet sådana som ofta finns på förskolor. Bakom dem sitter, vad jag gissar, deras äldre syskon och instruerar hur en gör när det är föreställning. Men det behövs inte för tjejerna är helt med på vad som händer. Snart skrattar de tillsammans högt och gestikulerar med glada miner.

Bild
en artist och ett barn står vända mot varandra och skrattar stort
Kajsa skrattar tillsammans med ett barn efter föreställningen.

Mitt i en sliten korridor fylls rummet av skratt och glädje. Clownernas magi förvandlar en tisdag som annars bara hade varit ännu en tung dag till en lekplats. Och jag tänker igen: ”ja, hur är människan funtad som tror att det är krig som löser problem?”

Artist för Clowner utan Gränser
Clowner utan gränser roterande text