Jag går förbi en tjej som har hittat en mikrofon och  med hjälp av någons iphone sjunger hon karaokelåtar på arabiska. Under hela eftermiddagen slutar hon aldrig att sjunga. Jag ser Anthony testa olika parakrobatiska konster med en kille, som senare berättar att han är från Etiopien, Han är duktig och Anthony berömmer honom, de kan knappt prata med varandra men killen förstår när Anthony pekar på vilka kroppsdelar han ska spänna.

Han ler stort när han lyckas och verkar vara en riktig talang. Jämte mig står hans lärare och hon viskar förklarande till mig hur stort detta är. ”Det här är en kille som inte vill gå till skolan” viskar hon. ”Det här är en stor dag för honom” viskar hon vidare och hennes ögon tåras. Jag ler och vet inte vad jag ska säga. Jag tänker att det här är för stort för att ta in, att få uppleva all denna glädje på en och samma plats och att detta är möjligt för att plattformen för dessa möten har möjliggjorts av oss. I Clowner utan gränser är språket sällan problemet. Varför prata när vi kan dansa? 

2 september Amman

På förmiddagen spelar vi på ett center som  dels stöttar kvinnor som har det svårt, dels hjälper utsatta barn i området. Centret ligger utanför Amman i ett fattigt område med mycket kriminalitet.

Barnen är  mycket små, väldigt söta och lite rädda för oss, vi får vara försiktiga i början men på slutet så står de upp och vill helst vara med på scenen. Under tiden tiden vi väntar på att alla barn skulle komma står  jag och tittar ut genom fönstret. Jag ser ner på en minimal skolgård där några lärare försöker få ett gäng killar i mellanstadieåldern att ställa upp sig på led. Pojkarna får  syn på mig där jag står i clownnäsa och clownsmink. Vi börjar vinka till varandra, de hoar  och skriker, vi har  rätt kul. Jag tror inte att jag underlättade för lärarna att få dem att ställa sig på led...

Precis när vi spelat klart showen för de små barnen blir vi tillfrågade om vi kan komma och spela för  mellanstadiepojkarna. Klart vi vill, men vi har inte tid att göra en hel föreställning, vi har en till show som väntar, men vi gör i allafall  två nummer ute på den stekheta skolgården. Det är verkligen uppskattat, fullt tryck när de 160 pojkarna skrattar loss!

På eftermiddagen spelar vi på  är på ett center som ordnar aktiviteter för syriska flyktingbarn. Barnen kommer med buss till centret. Oftast när man reser med Clowner utan Gränser så är showen i tre delar; -det är "preshow" dvs medan man väntar på att alla barn ska komma så underhåller man de barn som har kommit, på det sätt man kan komma på, hälsa, skoja, dansa, tramsa . Sedan  är det själva showen och efteråt är det postshow, skaka hand med barn igen, säga sitt namn många gånger, bli fotad i all oändlighet och sen smiter vi eller så tar de vuxna med barnen därifrån. Den här gången är en buss försenad och preshowen är nästan längre än själva showen. Barnen är till en början lite rädda här också men när vår akrobat Ulf blir ännu räddare för barnen än vad de är för honom så vänder det.

3 September 

Vi spelar på hemlig adress, det är ett  skyddar boende för barn som blivit sexuellt utnyttjade eller misshandlade av sina familjer. Utanför står en vakt med  K-pist. Förfärligt att verksamheten behövs och fantastiskt att det finns, detta är det enda skyddade boende  som finns i hela regionen, alltså i denna del av mellanöstern.  Vi får intrycket att  barnen blir väl omhändertagna, de bor på centret  och här får de också medicinsk hjälp och hjälp av psykologer.

Det känns fint att vi får de här barnen att skratta.