Nablus är en vacker stad med så fantastiskt varma, glada och vänliga människor. Alla vi passerar hälsar oss välkomna och det är precis så vi känner oss. Lisa och Mahmoud, som driver cirkusskolan Assirk Assaghir, tar hand om oss som om vi vore en del av familjen och Mahmoud kör runt oss till de skolor vi ska till.

Vi har än så länge spelat vår föreställning på fyra flickskolor och på ett sjukhus i staden. På varje skola har det varit runt 400 flickor i publiken. Det är otroligt att möta dem alla. De ger oss så mycket respons och är så glada för att vi är här. De strålar och solen strålar ikapp med dem. Man riktigt fylls av energi och hopp, så att de skott man hör på nätterna känns långt borta.

Idag började dagen lite kaotisk dock då vi på vägen till en skola fick veta att en av Mahmouds vänner hade blivit stoppad, på vägen till en jobbintervju, i en Israelisk checkpoint pga att han bara hade med sitt amerikanska pass och inget IDkort. Efter mycket oro och många telefonsamtal så släppte de honom och dagen kunde fortsätta som det var tänkt. Det blev en hejdundrande föreställning! 

Eftermiddagarna och tidig kväll tränar vi ungdomarna på Assirk Assaghir där vi nu kommer och går som om det vore ett andra hem. Efter ett par stapplande dagar i början har vi nu landat här i Nablus på riktigt och nästa vecka börjar vårt andra uppdrag: att undervisa kvinnliga blivande idrottslärare i cirkus och få dem att vilja fortsätta med det, så att de en dag själva kan lära ut.

Jag går förbi en tjej som har hittat en mikrofon och  med hjälp av någons iphone sjunger hon karaokelåtar på arabiska. Under hela eftermiddagen slutar hon aldrig att sjunga. Jag ser Anthony testa olika parakrobatiska konster med en kille, som senare berättar att han är från Etiopien, Han är duktig och Anthony berömmer honom, de kan knappt prata med varandra men killen förstår när Anthony pekar på vilka kroppsdelar han ska spänna.

Han ler stort när han lyckas och verkar vara en riktig talang. Jämte mig står hans lärare och hon viskar förklarande till mig hur stort detta är. ”Det här är en kille som inte vill gå till skolan” viskar hon. ”Det här är en stor dag för honom” viskar hon vidare och hennes ögon tåras. Jag ler och vet inte vad jag ska säga. Jag tänker att det här är för stort för att ta in, att få uppleva all denna glädje på en och samma plats och att detta är möjligt för att plattformen för dessa möten har möjliggjorts av oss. I Clowner utan gränser är språket sällan problemet. Varför prata när vi kan dansa?