Vi har uppträtt med tjejerna där de tagit för sig på scen och fått lektioner i hur de med kreativitet och cirkusteknik kan lära vidare till yngre tjejer. Med många skratt har energin varit i taket och träningsvärken spridits i kropparna på oss. Samtalen med tjejerna om deras vardag har varit lärorika och vi har haft ett fint utbyte över luncher och massa bilåkningar.

Känslan av upprymdhet är stor när jag tänker på ungdomarna i Nablus som vi tränat. De har en energi, positivitet, humor och värme i hur de behandlar varandra och bjuder på sig själva. De är fantastiska förebilder för barn som kommer att komma i kontakt med cirkusen. 

Vad som också varit härligt är att ännu en gång komma till ett nytt land och se hur cirkus kan vara så universellt. Att känslan på en ”öppen träning” var som helst i världen, kan vara mer eller mindre likadan trots de stora kulturella klyftorna. En fristad för olika cirkusformer med träning, kreativitet, nyskapande, öppenhet och respekt för andra.

Den stora skillnaden på de fria träningarna har varit uppdelningen mellan tjejer och killar. Då jag, Anneli och Carolina från CuG, tränat nästan varje kväll på "öppen träning", har vi sett att det nästan bara är killar mellan 15-23 år som dykt upp. Ständigt har könsuppdelningen påmint oss och surrat i våra huvuden. Trots att känslan varit precis som i de flesta cirkuslokaler, så är det ju inte riktigt varit som vi är vana vid. Var dag har man trots den kulturella medvetheten tänkt ”Åh vad de hade kunnat lära varandra mycket om de ändå kände sig bekväma med att träna ihop! De är ju så hungriga på att lära sig nya saker och är bra på så olika saker!” Inspiration och vilja finns det gått om. Tänk att vi åker så långt för att tjejerna ska ha tillräckligt med kvinnliga tränare för att undervisa i akrobatik!?! Här är det fortfarande känsligt för manliga tränare att undervisa tjejer då det krävs att man är i fysisk kontakt med varandra trots att de känner varandra.

Efter att ha tränat i 2 veckor med denna öppna, flexibla generation av ungdomar och känt hur okomplicerat det varit, så tror jag på att det någon gång kommer starta här. Och det känns oerhört peppande! Att tjejer kommer ta mer plats och att cirkus kan förändra världen genom möten. Och här kommer det förhoppningsvis vara i träningslokalen.         

All kärlek till Nablus, Palestina!

Där man minst anar ute på de kala ängarna syns skinande guldbeklädda tempel och omvärldens  ekniska idéer och framsteg har ännu inte nått hit. Vänta… sa jag 1913?

Året är ju 2013 och vi befinner oss på en plats som omvärlden tidigare varken har sett eller haft tillträde till. Landet heter Myanmar även kallat Burma och har under de senaste åren varit hårt drabbat av både konflikter och kriser. 

Men en förändring sker här och i väldigt hög fart!

Folk berättar för oss att för bara 2 år sedan var situationen och stämningen väldigt annorlunda.

Vi gör föreställningar på skolor för barnen runt om i staden och har fått hjälp av en lokalpolitiker att organisera vår turné. Han berättar att vi antagligen är de första västerlänningarna i staden någonsin. En stad med 400 000 invånare. Det märks tydligt hur viktigt det är för politikern att visa hur bra staden är och att ge oss ett bra intryck. Han vill bara försäkra sig om att vi förstår den goda och fantastiskt generösa livsstil dessa människor har och hur mycket landet faktiskt har förändrats. Vi blir en symbol för deras framgång och kämpande genom att besöka deras stad och befolkningen påminns igen om landets nya öppenhet och omvärlden runt om de tidigare så stängda gränserna. 

Känslan som fyller mig handlar inte om hur privilegierad jag är som västerlänning utan hur stor deras glädje är över vad dom själva har åstadkommit.  

Skolorna är väldigt strikta och det känns som att ordspråket ordning och reda grundades här, men genom vår 35 minuters långa föreställning får eleverna leva ut sina impulser och bryta sin strikta disciplin och dom visar tydligt hur hungriga dom är på att se vad vi ska göra.  

Människor har haft ett hårt liv här och politikern berättar att barnen aldrig tidigare har sett något liknande.

När vi lämnar skolorna vinkar barnen inte i form av handvinkningar utan genom att mima när dom jonglerar 7 bollar eller utför akrobatik.

Vår föreställning ger dem ett avbrott där elever, lärare och föräldrar får skratta tillsammans, ett avbrott i deras hårda och slitsamma vardagsliv och dom visar oss en otrolig tacksamhet för det. Just nu är allting möjligt här och kanske är det just det som vår föreställning symboliserar.