I Tacloban på den östra delen av Visayas, där stormens öga har lämnat massiva spår, har organisationen Plan och Clowner utan Gränser, Sverige hittat en fin berörings punkt - att återge skrattet och hoppet till barnen som har förlorat sitt hem, skola och i många fall en eller flera nära anhöriga.

Jag hör om en hel by som saknas, jag ser en fartyg i 100 meters klassen vid sidan av en gata. Jag hör och ser om flera tusen hektar av befolkningens levebröd förstört och håller på att ruttna bort. Jag ser en infrastruktur som sakta börjar återhämta sig, men det är så otroligt mycket kvar. Även militären är på plats i flera håll för att hantera faro zonerna.

Situationen är starkt påtagligt och det jag känner är en turbulens, det växlar mellan frustation och aggression. Men i barnens skratt, under våra uppträdanden och workshops, kan jag se ett spår av hopp och en mening med att finnas till.

På hemvägen från workshopen med 40 tal kunskapshungriga ungdomar med fantastiska talanger i Tolosa (en grannkommun till Tacloban) ser jag en skylt. Den lyder: Roofless, Homeless, but never hopeless.

Människans bästa sida......

Vi har uppträtt med tjejerna där de tagit för sig på scen och fått lektioner i hur de med kreativitet och cirkusteknik kan lära vidare till yngre tjejer. Med många skratt har energin varit i taket och träningsvärken spridits i kropparna på oss. Samtalen med tjejerna om deras vardag har varit lärorika och vi har haft ett fint utbyte över luncher och massa bilåkningar.

Känslan av upprymdhet är stor när jag tänker på ungdomarna i Nablus som vi tränat. De har en energi, positivitet, humor och värme i hur de behandlar varandra och bjuder på sig själva. De är fantastiska förebilder för barn som kommer att komma i kontakt med cirkusen. 

Vad som också varit härligt är att ännu en gång komma till ett nytt land och se hur cirkus kan vara så universellt. Att känslan på en ”öppen träning” var som helst i världen, kan vara mer eller mindre likadan trots de stora kulturella klyftorna. En fristad för olika cirkusformer med träning, kreativitet, nyskapande, öppenhet och respekt för andra.

Den stora skillnaden på de fria träningarna har varit uppdelningen mellan tjejer och killar. Då jag, Anneli och Carolina från CuG, tränat nästan varje kväll på "öppen träning", har vi sett att det nästan bara är killar mellan 15-23 år som dykt upp. Ständigt har könsuppdelningen påmint oss och surrat i våra huvuden. Trots att känslan varit precis som i de flesta cirkuslokaler, så är det ju inte riktigt varit som vi är vana vid. Var dag har man trots den kulturella medvetheten tänkt ”Åh vad de hade kunnat lära varandra mycket om de ändå kände sig bekväma med att träna ihop! De är ju så hungriga på att lära sig nya saker och är bra på så olika saker!” Inspiration och vilja finns det gått om. Tänk att vi åker så långt för att tjejerna ska ha tillräckligt med kvinnliga tränare för att undervisa i akrobatik!?! Här är det fortfarande känsligt för manliga tränare att undervisa tjejer då det krävs att man är i fysisk kontakt med varandra trots att de känner varandra.

Efter att ha tränat i 2 veckor med denna öppna, flexibla generation av ungdomar och känt hur okomplicerat det varit, så tror jag på att det någon gång kommer starta här. Och det känns oerhört peppande! Att tjejer kommer ta mer plats och att cirkus kan förändra världen genom möten. Och här kommer det förhoppningsvis vara i träningslokalen.         

All kärlek till Nablus, Palestina!