Vår föreställning var enkel. En väska, några instrument och svenska folkdräkter. Vi vänder på förhållandena. Den svage blir starkare än den starke. Barnen lyckas där de vuxna misslyckas. En väska som clownerna inte orkar lyfta. Ett av barnen får hjälpa till att bära in väskan på scenen. Barnet blir hjälte. Trolleritrick misslyckas när de vuxna hjälper till. Med barnen går det bättre. Återigen blir barnen de som löser problemet.

Barnen skrattar. De vuxna skrattar. Vi skrattar. Ögon följer varje rörelse vi gör. Vi tittar in i ansikten som i ena stunden kiknar av skratt för att i nästa ögonblick sitta med öppna munnar och titta med stora ögon.

När föreställningen är över samlas de runt oss. De vill ta i hand, tacka. Röra vid oss. Känna på hår och på hud. Intill burmeserna framstår vi som jättar. De gestikulerar till oss och talar om att vi är stora. De vill ta kort på oss och tillsammans med oss. Det tar tid, men vi har tid. En liten flicka lägger sin arm över mina axlar. Hon håller kvar. Där sitter vi, den lilla flickan och jag. Vi kan inte förstå varandras språk, men vi kan titta på varandra och skratta. All annan kommunikation blir onödig. Vi har det bra. Den här stunden är på många sätt viktigare än själva föreställningen. Vi möts över kultur och språkgränser. Vi försöker se alla. Ge så många som möjligt vår uppmärksamhet.

En mamma vill ta kort tillsammans med oss och sin ettårige son. Hon ställer sig framför oss och tittar mot kameran. Sonen vänder ansiktet mot Niki och tittar på honom med fascination i blicken. Modern vänder sig om så att sonens ansikte ska vara riktat mot kameran. Sonen vrider sig i hennes armar och fortsätter titta på Niki.

Det blir dags att åka vidare. Några av barnen följer oss fram till bilen. Putte stannar till. Han plockar upp tre stenar och jonglerar en stund innan han sätter sig i bilen. Vi vinkar till barnen. De vinkar tillbaka och tittar efter bilen. Vi har gett dem en stund av skratt och förhoppningsvis ett minne för livet.

Det här var min första resa med Clowner utan Gränser. Resan har varit fylld av möten och intryck. Vi har mött människor med många olika livsöden. En del lever med sjukdomar, andra utan föräldrar eller på flykt. De lever liv som är långt ifrån det liv jag lever. Jag hoppas att mötet med oss blir ett minne att bevara för dem vi har träffat och jag vet att många av mötena blir ett minne för livet för mig.

En väldigt bra frågan, det ända jag tänker på just nu är - varför inte? Det räcker ganska långt med att skicka förnödenheter och andra materiella saker som kan bistå området - absolut. Men vad ska man skicka för att hjälpa själens läkande process? Vi är inte bara clowner, vi är också väldigt bra människokännare. Vi vet att skratten har en otroligt läkande förmåga, så även i en sån här situation. Så kanske är inte bara förnödenheterna det viktigaste, utan kanske även dialogen och skratten. Även om det är bara är för en stund, så har den stunden lämnat ett viktigt spår av glädje som många här kommer att förvalta.

En av ungdomarna som vi träffade idag, Amos, som studerar kultur och var en av dem 40 ungdomarna som vi hade privilegiet att hålla workshop för häromdagen. Han har en dröm om att försöka hålla ihop gruppen och få dem att spela på flera ställen. Vi filosoferade en stund och jag berättade för honom om hur jag brukade jobba med såna projekt. Vi växlade tankar, men tiden var knappt, eftersom de var tvungna att åka tillbaka till sin skola. Men den korta ordväxlingen gav honom nya möjligheter.

Så till frågan: varför clowner? För att det behövs just nu, för alla barn som har gråtit för länge, för alla ungdomar som har fått större utmaningar och för alla vuxna som har tappat gnistan. En stund av skratt, en liten dialog, ett par vänliga öron som hör - det behövs just nu.