Detta är uttaget från min dagbok vår första dag i Rwanda. Jag heter Anna Nerman och har precis kommit hem från mitt första besök i Rwanda, en två veckors turné tillsammans med Gisenyi Acrobats och mina svenska clown/cirkus kollegor Petter Wadsten och Isak Arvidsson.

Vi har under denna resa mött ca 30 000 barn, unga och vuxna med våra shower och ca 500 i de workshops vi gjort i Rwandas flyktingläger för kongolesiska flyktingar. Vi har även haft några fortbildningsworkshops för våra Rwandiska akrobatkollegor, så att de kan fortsätta växa i samma takt som det fantastiska arbete de gör med gatubarn i Gisenyi och flyktingbarn i Goma, D.R. Kongo.

När vi kom fram till vårt första läger stannade vi vid en plats så man såg hela lägret från kullen/berget bredvid. En liten nervös klump samlades i min halsgrop när jag såg hur stort det var och jag på riktigt förstod att vi skulle in och hålla workshop för barnen och sedan spela show. Så fort våra bilar blev synliga genom grindarna så kom barn springandes, min nervositet satt kvar för jag visste inte hur jag skulle möta barnen, men innan jag ens han knäppa upp mitt bilbälte så var redan Gisenyi akrobats ute ur bilarna och hälsade och busade med barnen. När jag såg självklarheten i deras möte med barnen så släppte all min nervositet och sedan flöt resterande workshops, shower och närkontakt på utan nervositet eller osäkerhet!

Att skratt förändrar liv är det ingen tvekan om. I de flesta läger vi var på har barnen själva startat egna akrobatikgrupper inspirerade av Gisenyi Acrobats och Clowner utan Gränsers besök föregående år, och de visade stolt upp sig i samband med vår show. De jubel som uppstod och den stolthet man kunde se hos personalen på lägrena var magisk!

 Våra hjärtan är fyllda av den inspiration, energi och kärlek vi fått från alla vi mött. Jag hör fortfarande barnens skratt och vetskapen om att vårt arbete lever kvar där nere och ger framtidstro och hopp åt så många människor kommer värma mig hela vintern!

Där fanns det ett transit läger för familjer som flytt kriget i staden Goma. Nu var det lugnt i den staden som var ca 40 min bort med bil men familjerna var för rädda att återvända. 298 familjer, totalt ca 1500 personer bodde där. I små väldigt enkla halmhyddor som var ca 2 x 5 m max i storlek trängdes en hel familj. Det fanns inget att göra för barnen där. Ingen skola. Presidenten för stället var glad att vi var där och att de skulle få uppleva något positivt.

Hon sa att många utav föräldrarna var deprimerade och nedstämda över deras situation och vad de upplevt och att man kunde se att denna energi även smittade av sig till barnen. Det tog bara någon minut så hade vi ett hundratal nyfikna barn runt omkring oss. De välkomnade oss med en härlig dans som utfördes av ett gäng barn. På kvällen fick vi äta på en bakgård, vet inte riktigt om det var en restaurant eller hemma hos en familj och även där dök det upp massa nyfikna barn. Vi hade en hel svärm av barn runtomkring oss som gång på gång blev iväg körda av ”mamman” i huset men kom hela tiden tillbaka.

De var så glada och det var en riktigt härlig stämning där. Vi hade bara 1 spelning där och det var inne på transitlägret. Ca 300 barn och vuxna hade samlats runt vår lilla spelplats för att se showen. Efter spelningen ville alla barn vara nära oss så det blev rätt hysteriskt så det vart svårt att vara kvar där och umgås med alla efteråt. Men vi kände ändå att vårt besök var viktigt där. Dessa barn som inte har någonting, ingen skola att gå till, knappt ett hus och knappt mat för dagen.

Liksom där och våra andra besök vi gjort på bla sos barnbyar, andra transitläger och barnhem så blir barnen så glada och lyckliga. Deras önskan på flera ställen är att få se oss där igen och vi fick höra gång på gång att detta verkligen är den rätta medicinen för alla dessa barn och familjer att få skratta och på så sett få tillbaka glädjen i deras liv.