Första showen var den 20/8 där vi spelade för ca 150 barn plus 50 vuxna som var på ett transitläger där de bor men är på väg tillbaka till Rwanda. Föräldrar som flytt till Kongo runt 1994 och som nu ska återvända tillbaka av olika anledningar. Vissa rädda för rebeller som inte vill ha folk från Rwanda i Kongo. Barnen hade ingenting där, inga leksaker och ingen skola att gå i så de blev helt överlyckliga när vi kom. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när föreståndaren på stället berättade efter showen att hon inte kunde beskriva hur glad hon var över vårt besök och hon inte sett många barn skratta på väldigt väldigt länge. Hon sa att barnen inte leker och skrattar men nu kommer de säkert börja leka igen.  Barnen var så glada över vårt besök!

Den 21/8 åkte vi till BVES Center. Det var ett ställe där det bodde ca 85 pojkar som tidigare har varit barnsoldater. De var från ca 7-17 år gamla. Här får de stanna i 3 månader och få rehabilitering och annan hjälp för att klara sig i samhället igen. Efter 3 mån så får de barn som har familj återvända till dem, de som saknar anhöriga får hjälp med allternativa boende. Många barn är svårt traumatiserade efter det som de har varit tvungna att utföra. Chefen för centrat kom och berättade att barnen inte haft så kul och skrattat så mycket på länge. Han vill gärna hitta en gemensam metod och sammarbete för att få tillbaka till glädjen.  Vårt besök blev en stor överraskning för dem då vi var planerade på annan plats men barnen där var för små. Så de flyttade oss till detta fantastiska ställe.  Efter föreställning blev det dans party och helt plötsligt kom ett stort jubel. Det visade sig att en av pojkarna som har funktionsnedsättning stod upp och dansade loss. Vilket han aldrig gjort tidigare. Sedan ville de ge oss en överraskning. De spelade och sjöng en låt som handlade om hur tacksamma och lyckligt lottade de var att få vara på centrat och att alla var deras familj.  De hade skrivit låten själva.

Det är väldigt omtumlande och rörande att höra och ta del av vad dessa otroligt fina människor har varit med om. Historier som kommer följa med oss resten av livet. Förhoppningsvis kan våra gemensamma möten finnas kvar i deras minne och väcka glädje och lekfullhet igen. Dessutom hoppas vi att de kan få en känsla av samhörighet. 

This team of clowns is very special, I must say. We have two Swedish clowns called Josefin and Malin (aka Apple), one every-crazy Spanish clown called Claudio, two fantastic Kenyan clowns from Sarakasi called Irene and Mukasa, and of course those of us from CWBSA, Annabel Morgan (aka Banana) and myself, Nicholas Mamba (aka King’ang’i). The driving force behind the team was Samantha Holdworth, our artistic director, who has been omnipresent throughout the tour, either physically or by her very thoughtful notes even in her absence.

Our day normally starts with us in the van/combi travelling to the performance venue. Mukasa (what a talented soul) will normally take his guitar and start playing a song. Somewhere in the middle, the song will turn out to be about the whole team of clowns! He will sing about anything from what we had for breakfast, to the actual performance content. The whole vehicle becomes a safe space for the clown to be happy, creative and to have that emotional massage! Before every performance the clowns gather to brainstorm the best way to perform that particular show, and there is a certain clown that will ALWAYS visit the loo!!!

The performance is top notch, with a wide variety of themes: acrobatics, cooperation, domestic situations, parenting, dance. Our performance grows everyday, because that is what our director encourages us to do. Our audience, which primarily consists of the young mothers that HiH EA work with, children, elders and motorbike drivers, crack up with laughter when Apple appears as a policewoman to arrest the female Matatu driver, Irene! Mukasa provides the soundtrack of the performance as a Matatu conductor, while Banana stuns the audience as she runs away from trouble, hiding herself under anything - even the hat of a man in the audience! They get the best side of clown dance from Claudio and King’ang’i, while Josefin cries like a baby in one scene, only to become a tough guy/girl in the acrobatic scenes!

The audience has really enjoyed the shows. This experience has reminded me that fun is fun.  We all have the ability to create and enjoy fun. Come closer to the clown! There is no need for one to seek permission to have joy!