Där fanns det ett transit läger för familjer som flytt kriget i staden Goma. Nu var det lugnt i den staden som var ca 40 min bort med bil men familjerna var för rädda att återvända. 298 familjer, totalt ca 1500 personer bodde där. I små väldigt enkla halmhyddor som var ca 2 x 5 m max i storlek trängdes en hel familj. Det fanns inget att göra för barnen där. Ingen skola. Presidenten för stället var glad att vi var där och att de skulle få uppleva något positivt.

Hon sa att många utav föräldrarna var deprimerade och nedstämda över deras situation och vad de upplevt och att man kunde se att denna energi även smittade av sig till barnen. Det tog bara någon minut så hade vi ett hundratal nyfikna barn runt omkring oss. De välkomnade oss med en härlig dans som utfördes av ett gäng barn. På kvällen fick vi äta på en bakgård, vet inte riktigt om det var en restaurant eller hemma hos en familj och även där dök det upp massa nyfikna barn. Vi hade en hel svärm av barn runtomkring oss som gång på gång blev iväg körda av ”mamman” i huset men kom hela tiden tillbaka.

De var så glada och det var en riktigt härlig stämning där. Vi hade bara 1 spelning där och det var inne på transitlägret. Ca 300 barn och vuxna hade samlats runt vår lilla spelplats för att se showen. Efter spelningen ville alla barn vara nära oss så det blev rätt hysteriskt så det vart svårt att vara kvar där och umgås med alla efteråt. Men vi kände ändå att vårt besök var viktigt där. Dessa barn som inte har någonting, ingen skola att gå till, knappt ett hus och knappt mat för dagen.

Liksom där och våra andra besök vi gjort på bla sos barnbyar, andra transitläger och barnhem så blir barnen så glada och lyckliga. Deras önskan på flera ställen är att få se oss där igen och vi fick höra gång på gång att detta verkligen är den rätta medicinen för alla dessa barn och familjer att få skratta och på så sett få tillbaka glädjen i deras liv.

Första showen var den 20/8 där vi spelade för ca 150 barn plus 50 vuxna som var på ett transitläger där de bor men är på väg tillbaka till Rwanda. Föräldrar som flytt till Kongo runt 1994 och som nu ska återvända tillbaka av olika anledningar. Vissa rädda för rebeller som inte vill ha folk från Rwanda i Kongo. Barnen hade ingenting där, inga leksaker och ingen skola att gå i så de blev helt överlyckliga när vi kom. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när föreståndaren på stället berättade efter showen att hon inte kunde beskriva hur glad hon var över vårt besök och hon inte sett många barn skratta på väldigt väldigt länge. Hon sa att barnen inte leker och skrattar men nu kommer de säkert börja leka igen.  Barnen var så glada över vårt besök!

Den 21/8 åkte vi till BVES Center. Det var ett ställe där det bodde ca 85 pojkar som tidigare har varit barnsoldater. De var från ca 7-17 år gamla. Här får de stanna i 3 månader och få rehabilitering och annan hjälp för att klara sig i samhället igen. Efter 3 mån så får de barn som har familj återvända till dem, de som saknar anhöriga får hjälp med allternativa boende. Många barn är svårt traumatiserade efter det som de har varit tvungna att utföra. Chefen för centrat kom och berättade att barnen inte haft så kul och skrattat så mycket på länge. Han vill gärna hitta en gemensam metod och sammarbete för att få tillbaka till glädjen.  Vårt besök blev en stor överraskning för dem då vi var planerade på annan plats men barnen där var för små. Så de flyttade oss till detta fantastiska ställe.  Efter föreställning blev det dans party och helt plötsligt kom ett stort jubel. Det visade sig att en av pojkarna som har funktionsnedsättning stod upp och dansade loss. Vilket han aldrig gjort tidigare. Sedan ville de ge oss en överraskning. De spelade och sjöng en låt som handlade om hur tacksamma och lyckligt lottade de var att få vara på centrat och att alla var deras familj.  De hade skrivit låten själva.

Det är väldigt omtumlande och rörande att höra och ta del av vad dessa otroligt fina människor har varit med om. Historier som kommer följa med oss resten av livet. Förhoppningsvis kan våra gemensamma möten finnas kvar i deras minne och väcka glädje och lekfullhet igen. Dessutom hoppas vi att de kan få en känsla av samhörighet.