Han har fått veta att hans bror är i Norge. Han säger att kanske tar polisen honom igen när han kommer dit, kanske för de honom till ännu ett 'center'. Kanske, förhoppningsvis, för de honom till hans bror. Han rycker på axlarna och säger på knackig engelska att det inte spelar så stor roll om han hamnar några månader till på ett center. Ett till i raden. Han har ändå varit på flykt i över två år. Hans storebror flydde för 8 år sedan och Achim har inte sett honom sedan dess. Sen har var 8. Halva hans liv.

När han pratar om sitt hemland slocknar ögonen och han slår ner blicken. Hur hans mamma tvingade iväg honom trots att han ville stanna hos henne och sina systrar. Hur hans mamma sa att du har din bror i Europa, du har en chans. Varför ville hon att du skulle ge dej av? frågar jag. 

- Talibanerna tog min pappa, säger han med samma självklarhet som att han berättar om brevbäraren som kom med posten.

De kan systemet. I en avlägsen by i Afghanistan kan de vårat system: Har du en släkting i Europa ska du få asyl. De underkastar sig det systemet. Som vi byggt. De vet vilka regler som gäller och de står ut med år av läger, fängelser, misshandel, ensamhet och olidliga umbäranden för att, efter många år av helvete få leva, inte bara överleva. Det får mig att må illa. Jag, liksom du, är en del av det systemet. 

Achim gick, han lämnade familjen och gav sig ensam iväg. Han gick, liftade och gick igen. Från Afghanistan till Pakistan till Iran och tillbaka till Pakistan. Han gick i över ett år. Sen kom han till det grekiska fängelset. Nu är han här på centret vi besöker. Centret som är finansierat med EU-medel. Samma EU som skapat det system som gör att de här barnen är här. Vedervärdigt. EU gör dem till illegala immigranter. Så de tvingas fly, hamna i fängelse och sedan hamna på ett center, så att EU kan 'hjälpa' dem. Tillåt mig kräkas.

Jag säger att jag önskar att Norge tar väl hand om honom och han ler med hela ansiktet. Av förväntan. Jag blir så rörd av denna misshandlade tonåring som trots allt han har varit med om fortfarande har förtroende för människor. Människan är verkligen fantastisk. Och människan är verkligen vidrig. Jag ber en bön i mitt inre att han hädanefter ska slippa de senare. Men jag är rädd att det inte blir så.

 Achim försöker lära sig norska från you-tube och har från sitt rum utsikt över Medelhavet. Havet som vi gjort till en gräns, en barriär, en avgrund. Vi. 

En liten pojke på kanske 7 år som varit tyst och bara tittat på mig med stora ögon säger: "I know ’I Love you’, swedish!" "Okej", säger jag och väntar. "Kärlek", säger han och ser stolt ut. Hur han kan detta enda ord på svenska vet jag inte. Men ska man kunna ett så är det utan tvekan det bästa. Jag får lära mig att säga "S'agapao" (I love you) på grekiska och pojken lär sig "jag älskar dej" med perfekt uttal. På eftermiddagen, när vi är tillbaka, blir de glada när jag minns: "S'agapao!"

Vi akrobatiserar och leker länge tillsammans och när vi ska gå kommer flickan fram igen och säger: "Jag önskar ni kunde komma varje dag." Vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Hon berättar hur hon kom till Grekland på ett "very bad ship" och alla bilder från nyheterna blixtrar till i mitt huvud. Hon säger att hon ska åka till Italien, hennes mamma är där, hennes mamma som hon inte har träffat på ett år. Jag tänker på mina egna barn därhemma, som jag längtar ihjäl mig efter om jag inte ser dem på en vecka. Dum som jag är frågar jag om hon saknar sin mamma, som om hon skulle vara på nåt roligt läger som hon själv har valt. Hon är samlad och säger ja och jag vill bara ta henne i mina armar och "mamma" henne där och då. Ge henne all min kärlek. Jag måste titta bort så jag inte brister, och när jag tittar tillbaka berättar hon om sin kompis som står bredvid, en liten pojke på 8 år som är helt utan sina föräldrar. Hans mamma är i Jemen, och hans pappa, som han flydde med, har flytt vidare till England. Och här är han, en spenslig pojke med rufsigt hår och djupa ögon, ensam i Grekland. Ingen förälder som pussar gonatt på kvällen, ingen förälder som talar om att han är underbarast i världen, ingen förälder som lyfter honom högt i luften och lovar att alltid fånga honom. Jag är nära att brista igen och får fram att jag hoppas att han får träffa dem snart.

En tonårig kille med James Dean frisyr kommer fram och vill också prata. Han ska till Österrike, hans pappa är där. Han har varit i Grekland i över ett år men, som så många andra barn blev han först satt i fängelse. Nu har han fått ett datum då han ska återförenas med sin pappa och det gör mig lycklig att det finns ett system som lyckas förena familjer som slits isär vid flykten. Ett hopp, ett ljus.

När jag går ut från centret och ropat "Geia sas!" (Hej då) till alla barnen rinner tårarna nerför mina kinder hela vägen tillbaka till hotellet. Idag vill jag vara alla barns mamma.