Igår var en dag då jag inte kunde sluta le. Vi var i byn Karjat strax utanför Mumbai, Indien. På två skolor spelade clownerna sin föreställning för nära 1000 barn. För barn som lever under gräsen för extrem fattigdom men som nu var så förväntansfulla. Den ena gruppen hade sett clownerna uppträda tidigare, förra året, för den andra gruppen var det första gången de såg clowner. Jublet och skratten var närmast öronbedövande och skräckblandad förtjusning och äckel blandades när Popo och Frogking sprutade vatten på varandra och barnen. Några satt och vågade nästan inte titta för spänningen var så stor när Frogking jagade en busig Popo runt bland publiken och när Roosti svalde ett ägg som sedan kom ut i hennes bak låg barnen över varandra med skrattkramp. 

Föreställningarna i dessa skolor har visat sig vara en viktig del i barnens liv. På skolorna har barnen visat intresse för teater och efter vår första turné startades en teatergrupp som året efter tävlade i en distriktstävling där de kom tvåa! Skolans lärare berättar att det är en speciell dag då de får släppa på disciplinen och låta ett kaos bryta ut, att detta är viktigt för barnens tro på en framtid och vilja att fortsätta kämpa i skolan. Det ger stort hopp. Vår artist Rupesh som kommer från Mumbai sa det så bra en gång: För att ta sig ur fattigdom krävs fantasi.



Men ibland kan glädje ersättas av tårar i sorg och frustration över världen och dess grymhet. Clowner utan Gränser arbetar medvetet och strategiskt för att nå världens mest utsatta barn och i det kommer många extremt svåra möten.

I Kamatipura – ett av världens största Red Light District, som ligger i Mumbai, arbetar mellan 10 000-12 000 kvinnor som sexslavar på bordeller dit de har förts av sexhandlare eller sålts av anhöriga eller makar. De lever största delen av sitt liv under obeskrivligt omänskliga förhållanden. Förhållanden jag inte ens tänker försöka beskriva. Här föds barn som lever sitt liv på bordellerna eller de farliga gatorna utanför och många barn drivs in i sexhandeln redan som små. Här har vi i tre år arbetat med en organisation som kämpar för att rädda så många barn härifrån som det bara är möjligt. De driver även ett sorts dagis dit barnen kan komma medan deras mödrar arbetar, här kan de se på tv, äta lite och få viss skolundervisning. Vår föreställning här var vår fjärde och efterlängtad. I år hade barnen själva bett att deras mammor skulle få komma med, de ville så gärna se sina mammor skratta. Den här dagen blev detta sant. 



När vi står utanför den hyrda salen kommer mammor tillsammans med sina barn för att få uppleva något de aldrig tidigare varit med om. De kommer med nedsänkta huvuden av skam, blygsamhet, oro – vad vet jag, men de vill inte möta våra blickar och de sätter sig längst bak, medan barnen sätter sig så långt fram de kan. När föreställningen börjar sprider sig ett öronbedövande jubel då Popo och Frogking kommer in på scenen. Barnen känner igen dem från förra gången vi var här. Stämning förändras på en sekund och alla fokuserar på vad som händer på scenen. Lagom till att Popo sprutar vatten på barnen har mödrarna blickar höjts och jag ser något som liknar skratt. För varje minut som går blir leendena bredare och snart skrattar de allihop. Det är så fint att se deras skrattande ansikten och jag vill inte komma ihåg varför vi är här, jag vill bara skratta tillsammans dem. 

När föreställningen tog slut gick ingen, techno spelades och vi dansade och dansade med barnen. Två mammor kom fram till mig och ville att jag skulle ta en bild på dem och de sa att de ville tacka för en stund som de aldrig ska glömma, tacka för att vi kom och gav detta till dem och deras barn. För det finns inget att skratta åt i Kamatipura. När de gick var blicken hos kvinnorna gladare och de mötte våra blickar. Och det var fint, det kanske finns hopp i detta, åtminstone för barnen. 



Väldigt ofta fylls mitt hjärta av hopp och glädje över vilka effekter clownernas arbete har. Jag älskar att möjliggöra att fler barn får träffa våra fantastiska artister. Ibland känner jag en stor sorg och förtvivlan över att världen ser ut som den gör. Jag undrar ibland om vi kan göra något åt det. En dag i Kamatipura kan få en tappa tron på att det går att förändra världen. Men jag vägrar! Jag vägrar acceptera att det inte går! Jag vet att med skrattet skapas hopp, och med hoppet skapas en framtidstro. Jag tror verkligen att vi alla kan göra mer. Och det finns så många som ger hela sina liv för att skapa ett bättre liv för andra. Om du som läser detta har känt hopplöshet någon gång och att det känns som om just du ändå inte kan skapa en förändring vill jag bara säga, JO! Det kan du! Vi kan alla vara en del i en bättre framtid, men på olika sätt. Alla kan inte åka till flyktingläger, red light district eller fängelser för barn. Men om du tycker att något är fel i världen, leta upp en organisation som arbetar med just det som du känner störst frustration över och skänk en slant. Den slanten kommer att ge någon annan en ny möjlighet. Du kanske inte kan se det, men jag lovar att det är så!

Tre nätter i rad har jag drömt om skrattande barn, timslånga bilfärder genom galen trafik där alla verkar köra åt alla håll samtidigt (”In Sweden you drive on the right side, in England on the left side, in India it´s optional” säger Rupesh), om fler skrattande barn som vill prata, dansa, röra vid oss efter föreställningarna. Jag har drömt om blixtsnabba klädombyten och påsminkningar och föreställningar som startar innan man ens fattat var man är, om arrangörer som springer huller om buller och skriker, om någon som kommer in med ett stort leende och säger ”de har aldrig sett en föreställningar i hela sitt liv”, om urlastning ur bilen i monsunregn, om promenader genom lervällning i slumområden som ligger decimeter från järnvägsspår. Om ännu fler skrattande barn.

Och om alla möten. Så många fantastiska människor har vi fått träffa. Så många vardagshjältar som ägnar hela sina liv åt att hjälpa barn som på olika sätt har det svårt, utan att någonsin få en enda rupee för det. ”Bara jag har mina basbehov, mat och tak över huvudet, så är jag beredd att ge allt för de här barnen” sa en kvinna som driver en skola med 1600 barn i ett slumområde i Mumbai. Vi satt i hennes pytelilla rum där hon bodde, i samma område som skolan. Jag minns att jag mådde illa av stanken från sophögarna utanför. ”Vad gör du om du inte har det då?” frågade vi. Hon tänkte en stund, och svarade ”då sänker jag mina basbehov.”

Människor som utstrålar så mycket kraft, mod, kärlek, hopp och förtröstan. Som varje dag måste leva i brottningsmatch med alla de där frågorna som jag är alldeles utmattad efter att ha konfronterats med i 18 dagar. En kvinna som driver ett hem för barn till prostituerade i Mumbai berättade med samlat lugn om alla de ofattbart våldsamma övergrepp som de prostituerade utstår varje dag, år ut och år in, och som deras barn får bevittna. Jag var fascinerad över det lugn, den benhårda tro hon utstrålade på att hon i allt detta ändå kunde göra gott. Men när hon berättade hur hon måste muta polisen för att få ta hand om någon hon hittar medvetslös och döende på gatan brann det till för en kort sekund i hennes ögon. Det brann till så häftigt att jag ryggade bakåt.

Och alla de barn som vi har mött. Hundratals, tusentals, tiotusentals under de tre åren vi har drivit projektet i Indien. Som tittar på oss med så mycket nyfikenhet, så mycket förväntan. Det jag älskar mest med clowning är att jag får se publiken i ögonen.

Jag kan bli skrämd av all den där förväntansfullheten. Innan jag går in på scenen är jag ofta rädd. Speciellt svårt är det innan de spelningar när vi har fått berättat för oss om barnens verklighet. Hur de lever under motorvägar, på soptippar, inlåste i små små rum på bordeller där de måste gömma sig under sängen när mamma har kunder. Jag vill ju så gärna ge dem precis allt som jag kan. Tänk om jag inte klarar det just idag.

Allra svårast i år var det innan föreställningen på barnfängelset. Efter vår spelning där förra året fick jag höra att några av barnen vi spelat för hade begått mord. Inte för att jag håller barnet skyldigt. Ett barn är ett barn är ett barn är ett barn. Och kan aldrig klandras för den ofattbara verklighet som förr eller senare måste resultera i ofattbara handlingar. Men för att barn som mördar andra barn är det mest obegripliga, det mest fruktansvärda jag kan tänka mig. Det som alltid gör allra ondast inuti när jag läser om det i tidningen. Det som är som en avgrund som jag aldrig kan få syn på botten i.

Vad kommer hända med mig när jag gör entré? Det jag älskar mest med clowning är att jag får möta deras blickar. Det jag avskyr mest med clowning är att jag måste möta deras blickar. Vad kommer att hända när jag ser dem? Kommer jag att klara det? Kommer jag att fuska, att titta lite ovanför dem, liksom igenom dem istället för in i dem?

Men sen börjar föreställningen. Som vi får uppleva tillsammans med alla de där barnen som kan skratta sådär innerligt, hjärtligt, ohämmat. Och i en liten tidsrymd finns bara vi och de. Det är bara den där världen vi bygger tillsammans som är på riktigt.

Efter föreställningarna har jag ofta svårt att komma ihåg vad som har hänt. Jag har varit någon annanstans. Som fragment kommer minnesbilder från föreställningen tillbaka till mig.

Vi har dansat färdigt dansen, först själva och sedan tillsammans med alla barnen. De andra clownerna tar mina händer och vi ska buga, och det är som att den där beröringen av händerna är mitt cue. Nu är det dags att återvända till den där vanliga verkligheten.

Och jag står där, och jag tittar ut över alla barnen. Tiotals, hundratals, vid ett par tillfällen över tusen. Jag tittar på dem och kommer ihåg vad jag tänkte innan jag gick in på scenen. Att det är hemlösa barn, sjuka barn, barn som bor på bordeller, barn som sitter i fängelse för mord.

Men jag ser det inte. Jag ser inga fattiga, jag ser inga cancersjuka, jag ser inga föräldralösa, hemlösa, inga som lever inlåsta på bordeller. Jag ser inga tjuvar och jag ser inga mördare. 

Jag ser bara barn som skrattar. Det är väl därför jag drömmer som jag gör.