Tre nätter i rad har jag drömt om skrattande barn, timslånga bilfärder genom galen trafik där alla verkar köra åt alla håll samtidigt (”In Sweden you drive on the right side, in England on the left side, in India it´s optional” säger Rupesh), om fler skrattande barn som vill prata, dansa, röra vid oss efter föreställningarna. Jag har drömt om blixtsnabba klädombyten och påsminkningar och föreställningar som startar innan man ens fattat var man är, om arrangörer som springer huller om buller och skriker, om någon som kommer in med ett stort leende och säger ”de har aldrig sett en föreställningar i hela sitt liv”, om urlastning ur bilen i monsunregn, om promenader genom lervällning i slumområden som ligger decimeter från järnvägsspår. Om ännu fler skrattande barn.

Och om alla möten. Så många fantastiska människor har vi fått träffa. Så många vardagshjältar som ägnar hela sina liv åt att hjälpa barn som på olika sätt har det svårt, utan att någonsin få en enda rupee för det. ”Bara jag har mina basbehov, mat och tak över huvudet, så är jag beredd att ge allt för de här barnen” sa en kvinna som driver en skola med 1600 barn i ett slumområde i Mumbai. Vi satt i hennes pytelilla rum där hon bodde, i samma område som skolan. Jag minns att jag mådde illa av stanken från sophögarna utanför. ”Vad gör du om du inte har det då?” frågade vi. Hon tänkte en stund, och svarade ”då sänker jag mina basbehov.”

Människor som utstrålar så mycket kraft, mod, kärlek, hopp och förtröstan. Som varje dag måste leva i brottningsmatch med alla de där frågorna som jag är alldeles utmattad efter att ha konfronterats med i 18 dagar. En kvinna som driver ett hem för barn till prostituerade i Mumbai berättade med samlat lugn om alla de ofattbart våldsamma övergrepp som de prostituerade utstår varje dag, år ut och år in, och som deras barn får bevittna. Jag var fascinerad över det lugn, den benhårda tro hon utstrålade på att hon i allt detta ändå kunde göra gott. Men när hon berättade hur hon måste muta polisen för att få ta hand om någon hon hittar medvetslös och döende på gatan brann det till för en kort sekund i hennes ögon. Det brann till så häftigt att jag ryggade bakåt.

Och alla de barn som vi har mött. Hundratals, tusentals, tiotusentals under de tre åren vi har drivit projektet i Indien. Som tittar på oss med så mycket nyfikenhet, så mycket förväntan. Det jag älskar mest med clowning är att jag får se publiken i ögonen.

Jag kan bli skrämd av all den där förväntansfullheten. Innan jag går in på scenen är jag ofta rädd. Speciellt svårt är det innan de spelningar när vi har fått berättat för oss om barnens verklighet. Hur de lever under motorvägar, på soptippar, inlåste i små små rum på bordeller där de måste gömma sig under sängen när mamma har kunder. Jag vill ju så gärna ge dem precis allt som jag kan. Tänk om jag inte klarar det just idag.

Allra svårast i år var det innan föreställningen på barnfängelset. Efter vår spelning där förra året fick jag höra att några av barnen vi spelat för hade begått mord. Inte för att jag håller barnet skyldigt. Ett barn är ett barn är ett barn är ett barn. Och kan aldrig klandras för den ofattbara verklighet som förr eller senare måste resultera i ofattbara handlingar. Men för att barn som mördar andra barn är det mest obegripliga, det mest fruktansvärda jag kan tänka mig. Det som alltid gör allra ondast inuti när jag läser om det i tidningen. Det som är som en avgrund som jag aldrig kan få syn på botten i.

Vad kommer hända med mig när jag gör entré? Det jag älskar mest med clowning är att jag får möta deras blickar. Det jag avskyr mest med clowning är att jag måste möta deras blickar. Vad kommer att hända när jag ser dem? Kommer jag att klara det? Kommer jag att fuska, att titta lite ovanför dem, liksom igenom dem istället för in i dem?

Men sen börjar föreställningen. Som vi får uppleva tillsammans med alla de där barnen som kan skratta sådär innerligt, hjärtligt, ohämmat. Och i en liten tidsrymd finns bara vi och de. Det är bara den där världen vi bygger tillsammans som är på riktigt.

Efter föreställningarna har jag ofta svårt att komma ihåg vad som har hänt. Jag har varit någon annanstans. Som fragment kommer minnesbilder från föreställningen tillbaka till mig.

Vi har dansat färdigt dansen, först själva och sedan tillsammans med alla barnen. De andra clownerna tar mina händer och vi ska buga, och det är som att den där beröringen av händerna är mitt cue. Nu är det dags att återvända till den där vanliga verkligheten.

Och jag står där, och jag tittar ut över alla barnen. Tiotals, hundratals, vid ett par tillfällen över tusen. Jag tittar på dem och kommer ihåg vad jag tänkte innan jag gick in på scenen. Att det är hemlösa barn, sjuka barn, barn som bor på bordeller, barn som sitter i fängelse för mord.

Men jag ser det inte. Jag ser inga fattiga, jag ser inga cancersjuka, jag ser inga föräldralösa, hemlösa, inga som lever inlåsta på bordeller. Jag ser inga tjuvar och jag ser inga mördare. 

Jag ser bara barn som skrattar. Det är väl därför jag drömmer som jag gör.

Vi har spenderat mycket tid i bilen dessa dagar för att ta oss mellan de olika showerna och vi är alla lite möra i både ländrygg och svanskota. Dessa bekymmer glömde vi dock rätt fort bort efter vad som sedan tyvärr skedde i det första lägret vi besökte i Kiziba. På grund av ett missförstånd med våra partners på plats så saknades säkerhetsvakter när vi kom fram. När alla barnen sedan, cirka 5000 stycken, kom springandes från skolan för att se föreställningen kändes det bäddat för oroligheter. Omkring 100 tonåringar klättrade upp i en skranglig träställning för att se bättre och den rasade under showen och sex barn fick föras till sjukstugan i lägret och vi tvingades att avslutade spelningen till mångas besvikelse. Vi lämnade lägret med känslor totalt motsatta dem fyllda med skratt och hopp vi ville sprida. Alla i vår grupp kände sig nedstämda men vi fick direkt stöd av Clowner utan Gränsers kontor i Stockholm och vår partner i Rwanda tog på sig allt ansvar för vad som skett. När vi dagen efter fick ett samtal från Kiziba om att alla barn mådde bra och att föräldrarna förstod att det var en olycka kunde vi börja andas normalt igen. Vi införde även där och då en ny rutin om att vi inför varje spelning ringer till "camp general" för att stämma av så säkerhetsvakterna är informerade om att vi kommer.

Allt har sedan gått väldigt bra på vår resa genom Rwanda. I Kigeme trollar vi lite, balanserar flaskor och smeker barnens kinder med lätta fjädrar innan själva föreställningen drar igång. Det sistnämnda var så himla vackert och sorgligt att se. Hur den lätta beröringen av en fjäder på en kind kan betyda så mycket. Vi förstod att det verkligen var en bristvara hos de lite äldre barnen. Mycket fnitter och orden "åh igen, igen, åh igen snälla Muzungo, igen med fjädern" (Muzungo betyder vit på Kiniarwanda). Vi hörde flera av barnen säga "I am a refugee. Who are you?" och allt vi vill säga vara bara "No, you are a person, you are a child and that is your identity". Ville bara sätta oss ner och prata om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och rätten till lek. När vi lämnade Kigeme var stämningen kärleksfull och människorna nyfikna och genom bilrutan såg vi en massa barn som börjat hjula och leka show på gatan.

Nästa läger vi besökte var Nyabihieke i norra Rwanda. Vår kontaktperson i lägret, Innocent, bar verkligen upp sitt namn. Han beskrev lägret med sådan enorm stolthet och pratade om vikten av att kunna odla sin egen mat, hur fint de hade runt sig och vilka bra vägar det gick till lägret. Även att här slog en då inte barn. Han himlade med ögonen och suckade när ämnet kom upp och sa "It is so sad, it is not good for the spirit to hit". Och det märktes verkligen att här fick inte barnen stryk. Hela stämningen i lägret var så fridfullt och ingav så mycket hopp. Vi gjorde en show i stekande hetta på en basketplan inför omkring 2500 barn och vuxna. Direkt när vi kom fram började barnen ropa "Acrobacy, Acrobacy" och de kände alla igen pojkarna från akrobatgruppen Gisenyi som blev till superstars. På väg hem till Kigali igen kändes allt väldigt bra och vi var så nöjda med dagen.

Nu är vi i Gikomera i med den katolska organisationen Don Bosco. Vi sätter upp en föreställning och håller i workshops för de barn som bor här i området. Det är väldigt vackert beläget men otroligt isolerat. Alla barn som bor här är otroligt fattiga och har oftast bara en förälder. Det finns ingen skola här så Don Bosco ordnar tre timmar skoldag per dag för två olika barngrupper. Desto äldre barnen blir kan de sedan välja olika yrkesutbildningar inom exempelvis matlagning, jordbruk eller bygg. Avgiften är sju euro per termin och är en symbolisk avgift så att familjerna är med och ser till att barnen kommer iväg varje dag. Att viljan att gå i skolan är stark märks dock tydligt. De barn som bor längst bort måste gå i 2,5 timmar till skolan varje dag och sedan samma sträcka hem igen. Don Bosco byggdes upp åren efter folkmordet och även om det är en europeisk katolsk organisation i grunden får alla som går i skolan tro på vad hen vill. Här går muslimer, protestanter, anglikaner och många fler tillsammans. Vi clowner satte upp en show för kanske 100 barn och lärde sedan omkring 50 barn akrobatik, jonglering och liknande. Idag ska barnen sätta upp sin egen föreställning och visa vad de lärt sig för alla andra i området. Så fortsätter glädjen att spridas, vidare och vidare, till dom som behöver det allra mest.