Livsöden som världen måste få höra om
2 juli 2015
Som Ali, 5 år. Som så fort någon låg ner sprang fram och sparkade. Som när han skulle trycka nästa barns hand istället skallade. Som aldrig ville sluta klättra upp på min kropp och kasta sig bakåt i en volt. Igen. Igen. Igen. Vad har han varit med om? Vart är hans familj?
Som Samira som blev sliten ur båten där hennes föräldrar satt. Familjen flydde med båt över Medelhavet. En annan båt kom upp jämsides och slet över några barn. (Skrek dom? Slogs dom? Ramlade någon i vattnet?) Båtarna åkte till olika länder. Det tar år innan de återser varandra. Om alla överlever. Om alla har tur och blir omhändertagna av bra människor.
Som den 2 1/2 år gamla Angela som blev hittad på flygplanet med en människosmugglare. Mamman hade redan flugits till Sverige. Människosmugglarna lovade att komma efter med dottern. Det gjorde de inte. De flög till Grekland. För att göra vad? Vad ville de göra med denna nästan tre-åring från Rwanda?
Som de barn som blivit kidnappade för att säljas till IS. En del av dessa barn hittas av grekisk gränspolis. Långt ifrån alla. Jag vågar inte tänka längre.
Som pojkarna i fängelset som jag mött denna morgon. Som är anklagade för att vara illegala immigranter. Fast det inte existerar. Det går inte, att vara illegal immigrant. Det är lagligt att migrera. Det är lagligt att fly. Ändå är de fängslade. Pojkarna som med fjuniga mustascher och gängliga tonårskroppar frågade på bruten målbrottsengelska om vi kunde komma tillbaka. Som ristat in bokstäver och hjärtan på sina överarmar, ärr-tatueringar för livet. Som står på led utanför sin sovsal, tysta, disciplinerade, underkastade, i väntan på ett par skor.
Om man blivit fängslad trots sin oskuld så har man i vårat land rätt till skadestånd. EU har mycket skadestånd att betala… Hur betalar man tillbaka tid? Hur betalar man tillbaka 25 månaders fängelse till Reza från Pakistan som förutom sitt modersmål pratar flytande arabiska, grekiska och engelska. Hur? Alla dessa pojkar är utskickade av sina familjer för att etablera sig i ett europeiskt land. För då har familjen rätt att komma efter. Redan det, är en tung börda att bära. Fängelset gör det inte lättare.
Jag har så många frågor som jag inte kommer att få svar på. Som jag inte vill ha svar på. För det är olidligt att ens försöka ta in hur de mår.
Barnen.
Föräldrarna.
Smugglarna. ( Vill de hjälpa? Är de onda? Är de tvingade?)
Hur lyckas man övertala en mamma att lämna sitt barn? Hur mår man när man lämnar sitt barn? När det är enda möjligheten. Möjlighet till vad? Hur mår man när man blir övergiven av sina föräldrar? Hur mår man när man inte pratar språket och aldrig har varit utomlands men som 16-åring förväntas skaffa sig ett liv, nånstans i det gyllene jävla Europa. Hur mår man som förälder när man inte vet vart ens barn är, om det lever, om det blir utnyttjat, sålt, svälter, fryser, blir slagen, gråter? Försök tänk på bara en av de grejerna, t.ex. att du inte har en aning om vart ditt barn är, i världen. Stanna upp en stund och tänk.
Hur mår du?
Vad händer inuti den människan som lever med den verkligheten? Hur, vad gör den med alla känslor?
Vad gör jag med mina?
Skriver.
Och tittar på när solen går ner över Medelhavet. Mörkret sänker sig. Och på andra sidan lastas båtarna.
