Han har fått veta att hans bror är i Norge. Han säger att kanske tar polisen honom igen när han kommer dit, kanske för de honom till ännu ett 'center'. Kanske, förhoppningsvis, för de honom till hans bror. Han rycker på axlarna och säger på knackig engelska att det inte spelar så stor roll om han hamnar några månader till på ett center. Ett till i raden. Han har ändå varit på flykt i över två år. Hans storebror flydde för 8 år sedan och Achim har inte sett honom sedan dess. Sen har var 8. Halva hans liv.
När han pratar om sitt hemland slocknar ögonen och han slår ner blicken. Hur hans mamma tvingade iväg honom trots att han ville stanna hos henne och sina systrar. Hur hans mamma sa att du har din bror i Europa, du har en chans. Varför ville hon att du skulle ge dej av? frågar jag.
- Talibanerna tog min pappa, säger han med samma självklarhet som att han berättar om brevbäraren som kom med posten.
De kan systemet. I en avlägsen by i Afghanistan kan de vårat system: Har du en släkting i Europa ska du få asyl. De underkastar sig det systemet. Som vi byggt. De vet vilka regler som gäller och de står ut med år av läger, fängelser, misshandel, ensamhet och olidliga umbäranden för att, efter många år av helvete få leva, inte bara överleva. Det får mig att må illa. Jag, liksom du, är en del av det systemet.
Achim gick, han lämnade familjen och gav sig ensam iväg. Han gick, liftade och gick igen. Från Afghanistan till Pakistan till Iran och tillbaka till Pakistan. Han gick i över ett år. Sen kom han till det grekiska fängelset. Nu är han här på centret vi besöker. Centret som är finansierat med EU-medel. Samma EU som skapat det system som gör att de här barnen är här. Vedervärdigt. EU gör dem till illegala immigranter. Så de tvingas fly, hamna i fängelse och sedan hamna på ett center, så att EU kan 'hjälpa' dem. Tillåt mig kräkas.
Jag säger att jag önskar att Norge tar väl hand om honom och han ler med hela ansiktet. Av förväntan. Jag blir så rörd av denna misshandlade tonåring som trots allt han har varit med om fortfarande har förtroende för människor. Människan är verkligen fantastisk. Och människan är verkligen vidrig. Jag ber en bön i mitt inre att han hädanefter ska slippa de senare. Men jag är rädd att det inte blir så.
Achim försöker lära sig norska från you-tube och har från sitt rum utsikt över Medelhavet. Havet som vi gjort till en gräns, en barriär, en avgrund. Vi.
