Utanför huvudstaden Juba ligger ett flyktingläger där det bor mer än 30 000 människor, en stad av vita UNHCR-tält uppsatta med bara en meters mellanrum på mark av röd sand. Det här är vår spelplats de närmsta två veckorna. För mig är det ett speciellt återseende då det är min andra resa till Juba inom loppet av ett halvår med Clowner utan Gränser och jag är så glad över att vara tillbaka.

 

Vi skumpar fram längs grusvägen och når slutligen inkörsporten till flyktinglägret, grindar kantade av stängsel och taggtråd, bevakade av beväpnade FN-soldater.  Redan här möts vi av de första leendena. Till och med soldaterna som med största allvar vaktar grindarna kan inte låta bli att le när de får syn på clownerna i färgglada kläder, en soldat tar till och med upp en kikare för att få en närmare titt på oss.



Väl framme sitter barnen redan och väntar på oss och jublet när de ser oss är överväldigande. Omkring oss ser vi glada barn med förväntansfulla och nyfikna blickar. En del har träffat clownerna förut och för många är det första gången, samtliga är väldigt taggade på vad som komma skall. Vi rivstartar föreställningen med ett jongleringsnummer där clownerna tappar kontrollen över jongleringskäglorna och nästan ramlar ut i publiken - skriken, ropen och skratten kittlar i bröstet.



Efter föreställningen stannar vi kvar och leker med barnen, vars favoritlek snabbt blir bodypercussion – göra rytmer genom att klappa med händerna och knäppa med fingrarna osv. Mitt i allt vimmel av barn fastnar min blick på en flicka som ställer sig mitt framför mig och tittar mig rakt i ögonen. Jag känner genast igen henne från min senaste resa och det är ingen tvekan om att hon känner igen mig. Vi skrattar lite tillsammans och sedan springer hon vidare. Det var allt som behövdes, ett skratt säger mer än tusen ord. När vi slutligen måste säga hejdå till barnen hör vi de tralla på melodin, låten Ba ba ba med Miss Li, från finalnumret i föreställningen.



Under veckorna håller vi även i cirkusworkshops. När vi anländer till flyktinglägrets Child friendly space, en form av fritidsgård för barn och unga, möts vi av barn som är i full gång med att rocka rockring. De använder samma rockringar som ungdomarna tillverkade förra året, vårt besök har verkligen gett ringar på vattnet. De verkligen älskar att rocka rockring och nu har jag lärt dem allt jag kan!



Workshops är otroligt uppskattat då vi får chans att möta alla barn som individer som får lära sig något nytt och spännande. Detta är otroligt viktigt på en plats med stor brist på aktivitet vilket dessvärre ofta leder till kriminalitet och våld. Vi lär ut jonglering, rockringstrix och akrobatik samt teaterlekar och samarbetsövningar. De har även fått tillverka egna jongleringsbollar som stannar i flyktinglägret så att de kan fortsätta träna. Såklart blir det många skratt längs vägen. Efter första dagen med akrobatik märker vi snabbt att det allra roligaste är själva uppvärmningen. När vi gör en så enkel rörelse som att sträcka fram händerna och snurrar på handlederna brister barnen ut i skratt och fnitter. Det är fantastiskt att se hur något så främmande direkt möts av ren glädje. Vid flera workshops är vi utomhus i den stekande solen, då det är begränsade utrymmen inomhus, vilket resulterar i att så många som upp till 200 barn samlas för att titta på när deras kompisar tränar cirkus med oss. När deras kompisar klarar en akrobatisk pyramid applåderar de och när kompisarna faller ihop i en hög av skratt så jublar de. I pauserna är de snabba på att själva härma de akrobatiska trix som de har sett.



Det är tydligt att vi befinner oss i ett land som präglas av oroligheter och konflikter och i norra Sydsudan är det fortfarande beväpnade strider. Tre av dagarna tillåts vi inte åka in i lägren på grund av oroligheter. Detta visar desto mer på hur viktigt vår närvaro är och det får vi även höra från de föräldrar vi möter i lägret som bokstavligt tackar Gud för att vi är där. Sydsudan bär på en sorglig och brutal historia men under den finns det underbara människor och sprudlande barn.

En bekant visade oss runt i staden och vår nationella partner Unicef, FN:s barnfond, skickade med oss en ung man, juristen och eskorten Sergej, som hjälpte oss att skuffa ombord vårt rätt saftiga bagage på nattåget till Charkiv. Dessförinnan hann vi med både en och två middagar och vår musiker, "barabansjtjik" Jesper, fann korvsoppan "soljanka" den godaste han smakat. I kupéerna var det bastuvarmt och när vi baxat upp alla väskor med pallar, käglor, högtalare osv var vi genomvåta av svett men hade åtminstone lyckats undvika att knocka våra medresenärer. 

Väldigt tjusigt hotell hade Unicef valt men våra tankar var förstås på den första showen. Turnéledare Andreas har rådbråkat sin skalle och kommunicerat med dussintals personer i tre månader för att få till två optimala veckor här i landet - men det finns knappast några perfekta turnéer med så många osäkerhetsfaktorer. Till klockan tio skjutsade oss chauffören Oleh, Unicef-anställda Olha och Sergej till epicentrum: Charkivs anrika "Gamla cirkus". En fantastisk lokal från 1905, en av få stationära cirkulära cirkusbyggnader med äkta sågspån. De svårt nedgångna rummen kompenserades av personalens värme och glädje över att ha oss på plats.

Med ett par timmar kvar till premiär drabbades Karin av sin tuffa allergi mot pälsdjur. I den vackra manegen tränas ju varje dag hästar, zebror, åsnor, hundar och till och med björnar hade ju cirkusskolechefen Svetlana stolt berättat. Raskt fick konstnärligt ansvarige Ulf och vi allihopa ställa om programmet, korta lite och på Hennas inrådan slänga in en frågestund efteråt.

Omkring 250 barn, mest internflyktingar men också en del låginkomstfamiljer och fosterbarn, satt sorlande runt om i den magiska lokalen och röda strålkastare slogs igång. Jesper klev in och satte igång publiken med klapplekar och vips var showen i rullning. Det var trummor och tutor och handstående och poi och bollar och kornett och jakt och mer handstående. En kanhända lika omtumlande och andlös upplevelse för oss på scen som för barnen och föräldrarna, men inklappade blev vi flera gånger och när Svetlana sen förde ett samtal med oss kom otaliga frågor om cirkusträning och Clowner utan gränser.



"Vi tror att lek och skratt är ett mänskligt drag och reser runt ideellt för att dela med oss av det" sade Jesper med svettig panna och röd näsa. "Läkare utan gränser läker våra kroppar, men Clowner utan gränser våra själar" sade Svetlana.