En bekant visade oss runt i staden och vår nationella partner Unicef, FN:s barnfond, skickade med oss en ung man, juristen och eskorten Sergej, som hjälpte oss att skuffa ombord vårt rätt saftiga bagage på nattåget till Charkiv. Dessförinnan hann vi med både en och två middagar och vår musiker, "barabansjtjik" Jesper, fann korvsoppan "soljanka" den godaste han smakat. I kupéerna var det bastuvarmt och när vi baxat upp alla väskor med pallar, käglor, högtalare osv var vi genomvåta av svett men hade åtminstone lyckats undvika att knocka våra medresenärer. 

Väldigt tjusigt hotell hade Unicef valt men våra tankar var förstås på den första showen. Turnéledare Andreas har rådbråkat sin skalle och kommunicerat med dussintals personer i tre månader för att få till två optimala veckor här i landet - men det finns knappast några perfekta turnéer med så många osäkerhetsfaktorer. Till klockan tio skjutsade oss chauffören Oleh, Unicef-anställda Olha och Sergej till epicentrum: Charkivs anrika "Gamla cirkus". En fantastisk lokal från 1905, en av få stationära cirkulära cirkusbyggnader med äkta sågspån. De svårt nedgångna rummen kompenserades av personalens värme och glädje över att ha oss på plats.

Med ett par timmar kvar till premiär drabbades Karin av sin tuffa allergi mot pälsdjur. I den vackra manegen tränas ju varje dag hästar, zebror, åsnor, hundar och till och med björnar hade ju cirkusskolechefen Svetlana stolt berättat. Raskt fick konstnärligt ansvarige Ulf och vi allihopa ställa om programmet, korta lite och på Hennas inrådan slänga in en frågestund efteråt.

Omkring 250 barn, mest internflyktingar men också en del låginkomstfamiljer och fosterbarn, satt sorlande runt om i den magiska lokalen och röda strålkastare slogs igång. Jesper klev in och satte igång publiken med klapplekar och vips var showen i rullning. Det var trummor och tutor och handstående och poi och bollar och kornett och jakt och mer handstående. En kanhända lika omtumlande och andlös upplevelse för oss på scen som för barnen och föräldrarna, men inklappade blev vi flera gånger och när Svetlana sen förde ett samtal med oss kom otaliga frågor om cirkusträning och Clowner utan gränser.



"Vi tror att lek och skratt är ett mänskligt drag och reser runt ideellt för att dela med oss av det" sade Jesper med svettig panna och röd näsa. "Läkare utan gränser läker våra kroppar, men Clowner utan gränser våra själar" sade Svetlana.

Som Ali, 5 år. Som så fort någon låg ner sprang fram och sparkade. Som när han skulle trycka nästa barns hand istället skallade. Som aldrig ville sluta klättra upp på min kropp och kasta sig bakåt i en volt. Igen. Igen. Igen. Vad har han varit med om? Vart är hans familj? 

Som Samira som blev sliten ur båten där hennes föräldrar satt. Familjen flydde med båt över Medelhavet. En annan båt kom upp jämsides och slet över några barn. (Skrek dom? Slogs dom? Ramlade någon i vattnet?) Båtarna åkte till olika länder. Det tar år innan de återser varandra. Om alla överlever. Om alla har tur och blir omhändertagna av bra människor. 

Som den 2 1/2 år gamla Angela som blev hittad på flygplanet med en människosmugglare. Mamman hade redan flugits till Sverige. Människosmugglarna lovade att komma efter med dottern. Det gjorde de inte. De flög till Grekland. För att göra vad? Vad ville de göra med denna nästan tre-åring från Rwanda? 

Som de barn som blivit kidnappade för att säljas till IS. En del av dessa barn hittas av grekisk gränspolis. Långt ifrån alla. Jag vågar inte tänka längre.

Som pojkarna i fängelset som jag mött denna morgon. Som är anklagade för att vara illegala immigranter. Fast det inte existerar. Det går inte, att vara illegal immigrant. Det är lagligt att migrera. Det är lagligt att fly. Ändå är de fängslade. Pojkarna som med fjuniga mustascher och gängliga tonårskroppar frågade på bruten målbrottsengelska om vi kunde komma tillbaka. Som ristat in bokstäver och hjärtan på sina överarmar, ärr-tatueringar för livet. Som står på led utanför sin sovsal, tysta, disciplinerade, underkastade, i väntan på ett par skor.

Om man blivit fängslad trots sin oskuld så har man i vårat land rätt till skadestånd. EU har mycket skadestånd att betala… Hur betalar man tillbaka tid? Hur betalar man tillbaka 25 månaders fängelse till Reza från Pakistan som förutom sitt modersmål pratar flytande arabiska, grekiska och engelska. Hur? Alla dessa pojkar är utskickade av sina familjer för att etablera sig i ett europeiskt land. För då har familjen rätt att komma efter. Redan det, är en tung börda att bära. Fängelset gör det inte lättare.

Jag har så många frågor som jag inte kommer att få svar på. Som jag inte vill ha svar på. För det är olidligt att ens försöka ta in hur de mår.

Barnen.

Föräldrarna.

Smugglarna. ( Vill de hjälpa? Är de onda? Är de tvingade?)

Hur lyckas man övertala en mamma att lämna sitt barn? Hur mår man när man lämnar sitt barn? När det är enda möjligheten. Möjlighet till vad? Hur mår man när man blir övergiven av sina föräldrar? Hur mår man när man inte pratar språket och aldrig har varit utomlands men som 16-åring förväntas skaffa sig ett liv, nånstans i det gyllene jävla Europa. Hur mår man som förälder när man inte vet vart ens barn är, om det lever, om det blir utnyttjat, sålt, svälter, fryser, blir slagen, gråter? Försök tänk på bara en av de grejerna, t.ex. att du inte har en aning om vart ditt barn är, i världen. Stanna upp en stund och tänk.

Hur mår du?

Vad händer inuti den människan som lever med den verkligheten? Hur, vad gör den med alla känslor?

Vad gör jag med mina? 

Skriver. 

Och tittar på när solen går ner över Medelhavet. Mörkret sänker sig. Och på andra sidan lastas båtarna.