Idag är det Internationella flickdagen, en särskild dag för oss alla att uppmärksamma flickors särskilt utsatta situation. Så jag tänkte att jag skulle berätta lite hur Clowner utan gränser arbetar i våra projekt och hur vi försöker nå både pojkar och flickor i allt vi gör. En alltid aktuell fråga och när vi söker projektbidrag finns nästan alltid ett krav på ett minsta antal flickor som ska delta i projektet från bidragsgivarens sida. Detta är ett fullt förståeligt krav då det är en stor utmaning på många platser i världen. 

Vi strävar alltid efter att nå världens mest utsatta barn. De lever i flyktingläger, på bordeller, de har räddats från att ha varit barnsoldater, de har drabbats av naturkatastrofer, de bor på barnhem, ibland som gatubarn och ibland är de fängslade. När Clowner utan Gränser åker ut i världen för att möta dessa barn samarbetar vi alltid med organisationer på plats som har sett till att ge barnen det de kan i form av trygghet, mat, filtar och skydd. När man arbetar i extremt svåra situationer har vi märkt att det ofta blir fokus på vissa specifika utmaningar barnen befinner sig i. I krig och katastrofer är barn drabbade oavsett om de är flickor eller pojkar, bor med sina föräldrar eller inte, om de är fångade som barnsoldater, om de lever i flyktingläger, om de är sjuka, fattiga, föräldralösa, om de lever på gatan, om de utsatts för trafficking, om de tvingas växa upp på bordeller i red light district, om de missbrukar droger eller om de sitter i fängelse. 

Barn som lever under dessa förhållanden lever i en extremt utsatt situation, det är dem vi strävar efter att arbeta med. I krig och katastrofer drabbas alltid barnen värst, de har aldrig någonting med konflikten att göra och är beroende av vuxna i naturkatastrofer. Men de facto är att ofta är det just flickor och kvinnor som drabbas allra värst i konflikter och i naturkatastrofer. Därför har Clowner utan Gränser ofta specifikt riktade projekt till flickor och kvinnor. 

I Demokratiska republiken Kongo arbetar vi tillammans med ett sjukhus och ett barnhem med flickor och deras mödrar. Mammorna som har fått barn genom sexuella övergrepp i det snart 20-åriga kriget lider av svåra trauman och vill ofta inte ha sitt barn. Här arbetar vi med att hjälpa till att stärka självkänslan hos mammorna och barnen och att genom cirkus och beröring återknyta till varandra och skapa en kärleksfull relation. 

I Palestina har vi drivit ett treårigt cirkusprojekt för flickor som har gått ut på att få fler flickor att ta del av det kulturella uttrycket cirkus. Detta har inte bara varit ett rent cirkusprojekt utan även ett informationsprojet. I många delar av världen kan flickor endast delta i fysiska aktiviteter upp till en viss ålder, sedan tar andra uppgifter vid och det kan även finnas tabu eller restriktioner för deras deltagande. I detta projekt har vi i byar med samtal och föreställningar visat vad cirkus är, hur det påverkar ens välbefinnande och förmåga att ta in och lära sig nya saker. För att underlätta för flickorna ordande vi med transport till och från cirkusen och anpassade träningar med egen hall och kvinnliga ledare. 

I Kamathipura, Mumbai, ligger ett av världens största red light district. Här arbetar vi med organisationer vars uppgift är att rädda barn, framförallt flickor, från bordellerna och ge dem ett hem och utbildning. Vi har arbetat här i snart fyra år och i år lyckades vi kunna göra spelningar med mödrar som arbetar i sexindustrin tillsammans med deras barn. Många flickor har fallit offer för trafficking från byar men även från grannlandet Nepal. Här arbetar vi med en organisation som arbetar med att rädda kvinnor och barn från bordellerna och ta dem hem till Nepal. Vi ingår som en del i deras rehabiliteringsprogram.  

Vart vi än åker i världen ser vi många barn som behöver få skratta, leka och drömma sig bort, som behöver stöd i sin psykosociala rehabilitering, som behöver hjälp i att träna upp ett egenvärde. När vi arbetar i flyktingläger och på våra föreställningar är publiken oftast jämnt fördelat mellan flickor och pojkar, men vår utmaning i att nå flickorna kommer i vårt vidarearbete. Många gånger stöter vi på kulturella aspekter, andra gånger är flickorna blyga, men vi försöker alltid uppmuntra både barnen och de organisationer vi samarbetar med så att vi ska ha en jämn fördelning mellan könen. Vi arbetar även aktivt med att skapa de rätta förutsättningarna för flickor att kunna delta, detta gäller både typ av aktiviteter, platser, träningshallar, information om vad vi ska göra och väldigt många av våra artister som åker ut i fält är kvinnor. För oss finns detta fokus och denna medvetenhet hela tiden närvarande och vi driver projekt som även är riktade till specifika målgrupper, då väldigt ofta flickor.    

Clowner utan Gränsers uppgift är att sprida skratt och hopp till de som behöver det allra mest. Vår vision är en värld där alla barn får lov att vara barn, får skratta, leka och ha glada drömmar. Detta ska få gälla alla barn, av alla kön, i alla länder och med alla olika förutsättningar.

Det går inte ens att försöka sätta sig in i vad detta trauma innebär för en människa.

Under mina år som Generalsekreterare för Clowner utan Gränser har jag träffat många barn och vuxna som tvingats lämna sina liv bakom sig för att söka sin tillflykt till stora, opersonliga och ofta farliga flyktingläger. Nu senast var det i Grekland. På kajen i hamnen på ön Lesbos mötte jag familjer, hela och splittrade, på deras väg mot tryggheten. De berättade för mig om flera månaders vandring för att tillslut ta sig över Medelhavet i de överfulla gummibåtarna till Europa. Familjer som gått och gått med sina små barn, tonåringar som tagit sig alldeles själv fram och lämnat föräldrar och syskon hemma, föräldrar som på vägen förlorat ett barn och ensamma pappor som hoppas få återförenas med sina familjer i framtiden.

Det gemensamma för alla dessa människor på flykt i värden och alla oss som slipper fly för våra liv är att vi alla vill leva. Vi vill ge trygghet, kärlek och omvårdnad till våra nära och kära. Vi vill sova gott om natten. Vi vill nå våra drömmar.

Vi är många som arbetar för att hjälpa människor på flykt att överleva. Vi är många som vill att krigen i världen ska ta slut och att alla barn ska få växa upp i fred och trygghet. Men tills vi når dit, tills vi får stopp på krigen måste vi fortsätta kämpa, kämpa på alla sätt vi kan. Och för att människor ska fortsätta orka kämpa tror jag verkligen att det är absolut livsavgörande att barn och vuxna får anledning att skratta. Att de även under sina allra svåraste dagar, månader eller år i livet faktiskt får känna skrattets kraft bubbla upp ur magen. Jag är övertygad om att ett riktigt gapskratt, en lek som inte har ett slut och drömmar som får ny energi kan bära en människa under en mycket lång tid. Ett varmt minne som håller ett litet barn, en tonåring, en mamma eller pappa hårt i handen under långa somnlösa nätter och ger hopp om framtiden.