En kvinna från UNHCR kom och frågade om inte clownerna kunde leka lite med flickan medan vi ändå väntade på att regnet skulle sluta hälla ner. Det blev en föreställning med magi och bus, en vild jakt genom hotellobbyn och som avslutades på familjens hotellrum där mamman fick se alla tricks igen, av både clownerna och sin dotter.

Vi är på Lesvos, en liten ö i ett fattigt Grekland. Nära gränsen till Turkiet. En ö med en befolkning som på bara några veckor har sett över 25 000 människor passera från krig, på väg mot ett Europa som kanske inte vill ta emot dem. Det finns inte en plats här som inte har människor som väntar på att bli registrerade eller att få ta sig vidare mot fastlandet. Överallt sitter de och väntar. Och väntar.

Idag har clownerna spelat föreställning i ett läger för syrier där föräldrar och barn stod i solen och skrattade och lurade clownerna att leta efter varandra på helt fel platser, skrek av skräckblandad förtjusning då den elaka illern attackerade både clownerna och publiken och förundrats över magitricks. När föreställningen var slut och vi gick över vägen till UNHCRs registrering för alla på flykt var det många barn som följde med och såg föreställningen igen, med samma entusiasm och förtjusning.

På ett mindre läger, för ensamma barn, skadade barn och föräldrar som väntar på att deras barns ska hittas och räddas från Medelhavets djup blev föreställningen en galen interaktion med barnen som under inga omständigheter tänkte låta clownerna göra en föreställning utan att även de fick prova alla tricks och bus. Det blev en härlig improvisation som blandades av intränade nummer och interaktion med de nyfikna barnen. När sedan clownen Desse lyfte alla barnen en och en högt över sitt huvud var det underbart att se hur de skrattade och njöt av att se sina mammor och pappor se dem lyftas upp så högt, så högt. När det var dags att säga Bye Bye var svaret No Bye Bye. Och leken fortsatte mot utgången. När det stod klart att de roliga clownerna faktiskt skulle åka bjöds det på motvilliga med väldigt kärleksfulla kramar.

I vartenda möte med barn och vuxna idag har vi sett hur viktigt det är att få en paus i en omänsklig, onaturligt, stressfull och traumatiskt tillvaro. Jag är säker på att när barnen somnade ikväll så hade de med sig ett nytt minne, ett minne av hur det känns att skratta och busa. Ett minne som inte alls tar bort alla andra minnen som barnen bär på, men som kanske kan jämna ut det jobbiga lite grann. En representant från UNHCR sa i morse: Tack och lov att ni är här! Just nu finns inget vi göra för dessa människor. De behöver hopp och det är vad vi måste ge dem!

När vi kom tillbaka till hotellet och satte oss i lobbyn kom flickan från dagens första föreställning fram och gav till clownerna ett litet hjärta i papper som hon hade gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen får hjälp att starta sitt nya liv i Europa och att de trolleritricks hon lärt sig idag kan hjälpa henne att överleva och finnas som en liten tröst när allt känns som allra jobbigast. Ibland kan den viktigaste föreställningen vara den som spelas för ett enda barn. 

De raserade husen är precis som vilken turistattraktion som helst. Livet går ju vidare, trafiken myllrar runt omkring, försäljarna är ute. Min första impuls är att ta ett foto. Det är ju det här man har hört om på nyheterna.

Men nu är vi uppe i bergen, mitt i jordbävningens epicentrum. Jeeparna har redan tagit oss tre timmar på slingriga vägar som på flera ställen har rasat och lagats provisoriskt. Landglidningarna är som stora, sandgula sår i klippväggarna. Det är som att bergen är stora kakor som någon har kört skeden i och tagit en tugga av. Vägarna var slingriga och skumpiga redan innan, åksjuka är bara förnamnet. Vi åker genom dammar och små vattenfall och blickar ut över fantastiska landskap, gröna dalar med floder i. Rupesh (en av mina clown-kollegor) lyckas lura i mig att korna som ligger och latar sig långt därnere i flodbäddarna är krokodiler. Kontrasten mellan skönheten i landskapet och vägarbetarna som sliter med lagningarna är absurd.

Tidigare under veckan har vi besökt en organisation som tar hand om barn som räddats från trafficking. På väggarna har vi sett teckningar som handlar om jordbävningarna. Det är stora ögon med tårar i, det är trasiga hus, det är barn som ser sina mammor ligga under husen i stora pölar av blod. En av teckningarna föreställer ett barn som sitter på knä och tittar mot himlen med tårar i ögonen. Från himlen sträcks två armar ner som för att ge barnet en kram.

För ett kort ögonblick tycker jag mig se jordbävningen genom barnens ögon. För några korta sekunder blir det obegripliga begripligt.

Och här uppe i bergen blir det ännu mer begripligt. För längst med vägarna börjar ruinerna av husen komma. Först ser vi enstaka, övergivna hus. De ser ju ut som vilka ruiner som helst, de skulle kunnat finnas på vykort, en guide skulle kunna stå och berätta att den här tusen år gamla byn har just upptäckts av arkeologer. Husen är av tegel och sten och byggda i en stil som känns helt tidlös. Men efter hand kommer husen tätare och vi åker genom det som en gång var byar. Nu är det någonting annat. Nu är förödelsen verklig. Bredvid eller till och med i husen har stora plastpresseningar spänts upp för att ge skugga åt människorna som är kvar. Under andra presseningar trängs kor i skuggan, kycklingar springer omkring, hundar sover i skuggorna. Handelsbodar är öppna och säljer grönsaker och Coca cola, överallt går folk omkring med skottkärror.

Och då slår det oss.

Ingen ler.

Kanske är det hettan – det är säkert 45 grader varmt i solen och ingen naturlig skugga finns. Men det är inte det vi tycker oss se. Det är sammanbitna ansikten. Tomma blickar. Någon enstaka gång kommer det barn och tittar nyfiken på bilen med utlänningen. Något av barnen skrattar hastigt till. Någon vuxen lyfter artigt handen och hälsar. Men ingen ler.

Och igen blir det obegripliga begripligt. Sorgen blir verklig, påtaglig. För de här människorna lever kvar, mitt i kaoset. De sover på samma ställe som de sov på förut, men nu ligger de inte under tak utan under en plastpressenning. Kanske låg det någon bredvid och sov som inte längre ligger där. I området har 3500 personer mist livet. Vi vet inte hur många som har förlorat en lekkamrat, ett syskon, en förälder. Men vi tänker att alla känner alla här. Alla har förlorat de som förlorats. Och de lever kvar, mitt i det. Allt är som förut, men ingenting är som förut. Korna trängs under egna presenningar i det som kanske förut var en ladugård. De som inte drar runt på skottkärror eller reparerar någonting sover eller sitter tysta.

Vi kommer till ruinerna av det som en gång var skolan. Bredvid har baracker rests av olika biståndsorganisationer. Vi har fått höra att barnen här är rädda att gå till skolan. Lärarna har svårt att få dem in i barackerna. Minnena lever kvar. De lever, mitt bland minnena.

Undervisning pågår men när vi börjar bygga upp scenen samlas snart uppemot 400 barn. Det är en tung första föreställning, vi får inte alls det öronbedövande bemötande vi haft tidigare under veckan då barnen bokstavligen tjutit av skratt. Men efter ett tag kommer de ändå, skratten. Först lite trevande, men sedan allt mer, och mot föreställningens klimax är alla med.

Efter föreställningen, när vi gömmer oss bakom ett av tälten och byter om, hör vi på andra sidan tältduken hur barnen sjunger ramsan – tchickatchickatchick, tchickatchickatchick – som vi sjunger i slutet av föreställningen. Vi skrattar båda två, och när barnen förstår att vi är på andra sidan tältduken drar de upp en dragkedja, tittar ut genom ett fönster och vi sjunger tillsammans.

Och vi tänker att kanske kommer det att finnas några nya, glada minnen också på den här platsen.