I slutet av turnén åkte vi till den mindre staden Slavjansk, kanske den huvudsakliga startpunkten för kriget våren 2014 som fortsätter än i dag. Vi lirade två föreställningar på stora torget där och de var hett och små publiker som vi i stort sett bjöd in på plats. Efteråt åkte tre av oss i teamet och spelade spontant på en internatskola för barn som på olika sätt har det svårt. Vi improviserade en miniföreställning och körde sen lek och lite akrobatik- och rytmträning. Både vi och barnen hade svårt att skiljas och detta besök stannar kvar i våra sinnen och hjärtan.

Sen var det 29 augusti och vi steg upp i ottan för att flyga till Severodonetsk, en ganska isolerad industriort längre inåt nordöst. Vi passerade flera vägspärrar i det böljande vackra landskapet innan vi kom till Lisitjansk, den historiska orten, och därpå Severodonetsk. Likt de två tidigare dagarnas spelplatser var detta område under omkring två månader förra sommaren ockuperat av rysk-separatistiska styrkor. Vi anvisades ett soldränkt torg i en sömnig del av staden och oroade oss över uppslutningen, men en kvart innan föreställningen svämmade det plötsligt över av barn från alla håll! Det blev två av de mest intensiva och uppskattade spelningarna på vår turné där vi fick vända oss runt för att nå barnen som satt precis överallt och flera gånger till och med ta en paus för att bringa ordning i de skuttande ivriga leden av barn. Vår lokala partner på plats, Terre des Hommes, hade verkligen fått fatt i de många människor som just nu är på flykt inom landet och på andra vis utsatta familjer. På varje föreställning bestod publiken av över 500 personer!



Den 31 augusti vaknade vi på den mäktiga floden Dniprs strand och i Dnipropetrovsk gjorde först tre av oss en utflyt till en så kallad modulstad, ett litet kvarter av baracker som är en tillfällig uppehållsort för människor på flykt i Ukraina. Sådana finns i flera städer och finansieras av tyska regeringen. Vi anländer direkt ed en parad bland husen där och strax hade vi samlat ett tjugotal barn som vi ordnade lek- och cirkusträning med. Därefter spelade vi i ett fint gammalt kulturhus, klubb Sjynnik, med stor scen och ridå och ljus och allt. Massor av glada barn! På kvällen for artisterna Ulf och Henne och hade en lång workshop med en engagerad grupp lokala sjukhusclowner som hade ringt mig redan i Sverige och starkt uppskattade att få professionell coachning från våra duktiga pedagoger.

Första september började skolorna i Ukraina och vi var igång nästan hela dagen, minibuss med vår trogne chaufför Igor till Melitopol nästa vid Svarta havets, eller nåja Azovsjöns, stränder. Där i en fin park med härlig stämning lirade vi och Röda korset delade ut skrivböcker och liknande till de behövande.

Nästa dag var vi i Zaporizjie. Här kom vi för första gången till ett sjukhus och det var en stark upplevelse att komma nära barnen, föräldrarna och barnen. Ett andlöst möte måste jag säga med ett 50-tal barn från olika avdelningar, barn med funktionsnedsättningar, hiv-positiva och fler. Vi fick spela lyhört och mjukt och för mig var det kanske det mest betydelsefulla giget.

I Zap spelade vi i ännu en "modulstad", där sanden yrde mellan barackerna som i en Västernfilm. Efter föreställningarna hade vi ett möte med lokala psykologer som arbetar med barn i utsatta situationer. De var olika proffs som i tjänsten eller som frivilliga arbetade med barn på flykt och det var ett rörande och givande möte för båda sidor.

Jag vill sända ett enormt tack till alla barn, stora och små som mött oss, Sergej som höll ordning på oss och Igor som skjutsade, Unicef som samordnade shower och betalade kostnader, tack Terre des Hommes, Röda korset, PIN, FN Ocha, HelpAge, OSSE, svenska ambassaden, tack till incheckningen på Arlanda som lät oss slippa överviktsbetalning, Arlanda Express som bjussade på biljetter, Windcorp som gav rabatt på kornetthyra och Olle Granér som lät oss köpa hantverk till lägre pris (delades ut till många som minne). Tack till projektledare Louise och alla andra på clownkontoret i Stockholm som ordnat och omhändertagit och stort tack till alla Clowner utan Gränsers bidragsgivare, ni gjorde denna turné möjlig!

En kvinna från UNHCR kom och frågade om inte clownerna kunde leka lite med flickan medan vi ändå väntade på att regnet skulle sluta hälla ner. Det blev en föreställning med magi och bus, en vild jakt genom hotellobbyn och som avslutades på familjens hotellrum där mamman fick se alla tricks igen, av både clownerna och sin dotter.

Vi är på Lesvos, en liten ö i ett fattigt Grekland. Nära gränsen till Turkiet. En ö med en befolkning som på bara några veckor har sett över 25 000 människor passera från krig, på väg mot ett Europa som kanske inte vill ta emot dem. Det finns inte en plats här som inte har människor som väntar på att bli registrerade eller att få ta sig vidare mot fastlandet. Överallt sitter de och väntar. Och väntar.

Idag har clownerna spelat föreställning i ett läger för syrier där föräldrar och barn stod i solen och skrattade och lurade clownerna att leta efter varandra på helt fel platser, skrek av skräckblandad förtjusning då den elaka illern attackerade både clownerna och publiken och förundrats över magitricks. När föreställningen var slut och vi gick över vägen till UNHCRs registrering för alla på flykt var det många barn som följde med och såg föreställningen igen, med samma entusiasm och förtjusning.

På ett mindre läger, för ensamma barn, skadade barn och föräldrar som väntar på att deras barns ska hittas och räddas från Medelhavets djup blev föreställningen en galen interaktion med barnen som under inga omständigheter tänkte låta clownerna göra en föreställning utan att även de fick prova alla tricks och bus. Det blev en härlig improvisation som blandades av intränade nummer och interaktion med de nyfikna barnen. När sedan clownen Desse lyfte alla barnen en och en högt över sitt huvud var det underbart att se hur de skrattade och njöt av att se sina mammor och pappor se dem lyftas upp så högt, så högt. När det var dags att säga Bye Bye var svaret No Bye Bye. Och leken fortsatte mot utgången. När det stod klart att de roliga clownerna faktiskt skulle åka bjöds det på motvilliga med väldigt kärleksfulla kramar.

I vartenda möte med barn och vuxna idag har vi sett hur viktigt det är att få en paus i en omänsklig, onaturligt, stressfull och traumatiskt tillvaro. Jag är säker på att när barnen somnade ikväll så hade de med sig ett nytt minne, ett minne av hur det känns att skratta och busa. Ett minne som inte alls tar bort alla andra minnen som barnen bär på, men som kanske kan jämna ut det jobbiga lite grann. En representant från UNHCR sa i morse: Tack och lov att ni är här! Just nu finns inget vi göra för dessa människor. De behöver hopp och det är vad vi måste ge dem!

När vi kom tillbaka till hotellet och satte oss i lobbyn kom flickan från dagens första föreställning fram och gav till clownerna ett litet hjärta i papper som hon hade gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen får hjälp att starta sitt nya liv i Europa och att de trolleritricks hon lärt sig idag kan hjälpa henne att överleva och finnas som en liten tröst när allt känns som allra jobbigast. Ibland kan den viktigaste föreställningen vara den som spelas för ett enda barn.