Omtumlande erfarenheter. En kväll var vi i Mrauk Oo (japp värt att googla) som bjöd på nyss utgrävda tempel från 1300-1500-talet, utan turistfällor och coca cola-kiosker. Det skulle kunna vara min rapport härifrån. Tyvärr är det här vi sett konflikten och översvämningarna som allra närmst. Gårdagens sista spelning i ett flyktingläger fick ett abrubt slut. Extremistiska Kvinnoföreningen hade fått nys om att vi var där och gillade det inte. Vi hamnade utanför kommunhuset i väntan på att förhandlingarna om vad som skulle ske härnäst skulle avgöras. En snäll polis kom tillslut och vi fick lämna byn. Det som dessa kvinnor motsatte sig var att vi spelt vår show, enkom för att sprida glädje, i ett läger där 1600 personer av 2700 är barn, på en cirka en km2 yta som de inte får lämna sedan tre år  tillbaka. 

Biståndsorganisationens nationella personal som arrangerat spelningen har endast tillträde till detta läger nio timmar/vecka och är den enda organisationen som jobbar där. Det ska tilläggas att vi även spelade två shower för bybarnen som inte tillhör den utsatta minoriteten Rohingya. Nåväl, med frustration över situationen men med vår tidigare publiks skallande rop "happy day, happy day" ekandes i öronen fick vi tillslut ta oss med båt till Mrauk Oo. Där har vi idag spelat i en "vanlig" skola i en by hårt drabbad av översvämningarna samt i en muslimsk by som klarat sig från att bli nedbränd av extremister. Som lindansare balanserade vi mellan uppstockade stenar och stockar för att undvika att falla ner i den halvmeterdjupa leran som täckte vägen dit. Hur det gick får ni kanske se på film någon dag. En fantastisk spelning som åtföljdes av en geggig parad ut ur byn med klasar av spralliga lekande barn. Tills den osynliga gränsen nåddes. Där byn tar slut tar också rörelsefriheten slut. Dessa barn får inte gå längre. De får inte gå i skolan som ligger på andra sidan vägen. Varför? De är av fel ras enligt folket här. 

Jag skulle så gärna vilja att de kunde se vad jag ser. Att dessa människor beter sig likadant, de skrattar, förvånas, förundras, viskar, pekar och applåderar på samma sätt här som där, som du och jag. Jag spyr på nationalismen och rasismen i världen. Men så går det några minuter och då har något nytt intryck slagit rot i mig. En människorättskämpa dyker upp, en tropisk regnstorm och översvämmade vägar, ett 1000-årigt tempel med en munk som ger mig en komplimang för min frisyr, ett vandrarhem med träbritsar utan madrass eller el etc, etc.. Varje dygn här är som ett halvårsintryck hemma. 

På natten ligger jag och lyssnar på det konstanta regnet utanför fönstret. Under vår turné i Burma och Rakhine-state besöker vi flyktingläger för Rohingyas men även de byar som drabbats värst häromkring av översvämningar. Vattnet bryr sig inte om etnisk eller religiös tillhörighet. Vattnet är hänsynslöst. Men vattnet har även skapat en liten, liten gnista av samförstånd mellan människorna här. Alla drabbas. Alla vars hus blir vattenfyllda måste flå. Vattnet diskriminerar inte.