Jag kommer aldrig att förstå det hatet. Rädsla för det som är okänt visst, men inte hatet. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en kan glömma bort andras människovärde. Att barn, mammor, pappor, ungdomar och äldre är värdefulla människor. Oavsett om en är född här i Sverige eller någon annanstans på jorden. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en kan hata så mycket att en dödar.

Det hade ju kunnat vara jag...

Sverige har tagit emot fler människor på flykt under 2015 än kanske någonsin förut. Bara under september månad kom över 1000 barn under tolv år till Sverige utan vare sig föräldrar eller andra vuxna. Tänk dig en pojke som tagit sig från Afghanistan ända hit, gåendes, han är bara sju år gammal. Han borde tagits emot som en hjälte! Istället för att endast se dessa barn som siffror, strömmar och antal måste vi se dem som de individer de är. Som de hjältar dem är.

Det går inte att blunda för att det kommer behöva ställas höga krav på våra politiker, beslutsfattare och vårt civila samhälle för att ta ordentligt hand om de skyddsbehövande som vi tar emot. Det kommer att krävas stort tålamod och kreativitet att skapa ett varmt välkomnande för människor som flytt för sina liv. Det kommer att bli problem, konflikter och debatter. Men denna sensommar och höst har visat empati och kärlek till människor som tvingats fly från krig och förföljelse på en nivå som jag sällan tidigare varit med om. Det har mitt i allt kaos varit vackert att se den uppslutning som svenska folket har visat. En uppslutning som jag nu hoppas bara kommer att växa sig starkare och starkare.

Jag har träffat många människor på flykt från olika länder runt om i vår värld under min tid som generalsekreterare för Clowner utan Gränser. Jag har aldrig träffat någon som har valt att fly. Jag har aldrig träffat någon som inte hellre hade varit hemma och levt det liv de en gång levt, eller drömt om att kunna leva.

Att ta sig till Europa och hela vägen till Sverige... Jag kan inte ens fatta vilken bedrift det är! Jag hoppas nu att den stora kärlek som svenska folket har visat fortsätter att vara starkare än hatet, fortsätter att ta plats. Att vi i Sverige kan vara stolt över att vi tar hand om varandra, att vi kan leva i trygghet och solidaritet.

Vi på Clowner utan Gränser kommer att fortsätta göra det. Vi kommer att fortsätta sträva efter att se människors styrkor, att se potentialen hos alla vi möter och att skratta tillsammans. Clowner utan Gränser fortsätter att tro på en gränslös värld. Vi fortsätter att säga: Välkommen till Sverige. Vi ska skydda dig och här är du fri att starta ditt nya liv, oavsett om du kommit hit för att stanna eller inte.

Omtumlande erfarenheter. En kväll var vi i Mrauk Oo (japp värt att googla) som bjöd på nyss utgrävda tempel från 1300-1500-talet, utan turistfällor och coca cola-kiosker. Det skulle kunna vara min rapport härifrån. Tyvärr är det här vi sett konflikten och översvämningarna som allra närmst. Gårdagens sista spelning i ett flyktingläger fick ett abrubt slut. Extremistiska Kvinnoföreningen hade fått nys om att vi var där och gillade det inte. Vi hamnade utanför kommunhuset i väntan på att förhandlingarna om vad som skulle ske härnäst skulle avgöras. En snäll polis kom tillslut och vi fick lämna byn. Det som dessa kvinnor motsatte sig var att vi spelt vår show, enkom för att sprida glädje, i ett läger där 1600 personer av 2700 är barn, på en cirka en km2 yta som de inte får lämna sedan tre år  tillbaka. 

Biståndsorganisationens nationella personal som arrangerat spelningen har endast tillträde till detta läger nio timmar/vecka och är den enda organisationen som jobbar där. Det ska tilläggas att vi även spelade två shower för bybarnen som inte tillhör den utsatta minoriteten Rohingya. Nåväl, med frustration över situationen men med vår tidigare publiks skallande rop "happy day, happy day" ekandes i öronen fick vi tillslut ta oss med båt till Mrauk Oo. Där har vi idag spelat i en "vanlig" skola i en by hårt drabbad av översvämningarna samt i en muslimsk by som klarat sig från att bli nedbränd av extremister. Som lindansare balanserade vi mellan uppstockade stenar och stockar för att undvika att falla ner i den halvmeterdjupa leran som täckte vägen dit. Hur det gick får ni kanske se på film någon dag. En fantastisk spelning som åtföljdes av en geggig parad ut ur byn med klasar av spralliga lekande barn. Tills den osynliga gränsen nåddes. Där byn tar slut tar också rörelsefriheten slut. Dessa barn får inte gå längre. De får inte gå i skolan som ligger på andra sidan vägen. Varför? De är av fel ras enligt folket här. 

Jag skulle så gärna vilja att de kunde se vad jag ser. Att dessa människor beter sig likadant, de skrattar, förvånas, förundras, viskar, pekar och applåderar på samma sätt här som där, som du och jag. Jag spyr på nationalismen och rasismen i världen. Men så går det några minuter och då har något nytt intryck slagit rot i mig. En människorättskämpa dyker upp, en tropisk regnstorm och översvämmade vägar, ett 1000-årigt tempel med en munk som ger mig en komplimang för min frisyr, ett vandrarhem med träbritsar utan madrass eller el etc, etc.. Varje dygn här är som ett halvårsintryck hemma. 

På natten ligger jag och lyssnar på det konstanta regnet utanför fönstret. Under vår turné i Burma och Rakhine-state besöker vi flyktingläger för Rohingyas men även de byar som drabbats värst häromkring av översvämningar. Vattnet bryr sig inte om etnisk eller religiös tillhörighet. Vattnet är hänsynslöst. Men vattnet har även skapat en liten, liten gnista av samförstånd mellan människorna här. Alla drabbas. Alla vars hus blir vattenfyllda måste flå. Vattnet diskriminerar inte.