Så många bilder med unga grabbar, med mormor, med barn, med pappan, mamman och bebisar som läggs i min famn, selfie! selfie! Så många filmer vi fastnat på. Så vi kan glädja i mörka stunder, igen och igen och igen. Så många "Thank You"! Så många, hundratals, tusentals, som ett mantra. En tacksamhet som är enorm.

Jag går runt i civila kläder och försöker förstå, försöker ta in. Människor flockas på trottoarer för att komma åt kontakterna som restaurangägarna lagt ut, de laddar sina telefoner. Människor köar för skor, hundratals köar, hundratals köer. För en banan, för vatten, för registrering, för mat. En industri. "One line! Hold the line!" Pressade volontärer, crowd control.



En promenad längs med havet, stranden är kantad av trasiga gummibåtar och undermåliga flytvästar. Jag sätter mig ner. Men måste resa mig igen. Beviset för mänsklig rädsla var för nära. Diarré. När jag ser mig omkring är det överallt. Jag går försiktigt från stranden. Styr mina steg mot kyrkan. Tänder två ljus. Ett för de som lever, för att de ska orka, för att inget mer ont ska få hända dem. Jag tänker på alla jag älskar, mina barn, min familj och alla underbara vänner, små som stora och mina tårar droppar på marmorgolvet. Jag tänker på alla de som förlorat någon kär, på alla de som just nu är några hundra meter bort i små tält, i väntan på ett bättre liv. 



Ett ljus för de som dött. För de som inte klarat resan, för de som drunknat eller på annat sätt gått under på flykten. Jag ber för att de ska få springa mot solen; varma, torra och med ro i själen. Idag vill jag tro på alla gudar.



Det är dags för mig att sätta på mig min clownkostym, att möta barnen, de som lever här och nu, Ali, Roshanna, Mostafa, Yasmin, Dora och alla de andra. Ansikte för ansikte, människa för människa. De vackraste människorna som finns, allas våra barn. Två barn kommer jag inte att möta. Deras pappa begraver dem idag. Må detta få ett slut. Amen.

Det är ett par år sedan min dotter frågade mig detta. Hon satt och redde ut sina tankar kring varför hennes mamma jobbar med och tror på att clowner kan göra världen till en bättre plats. Och det är ju en stor del av sanningen. Förutom att man inte kan vara arg när man skrattar så släpper man även på spänningar, man skapar nya känslor och man kan hålla skrattet och minnet av den roliga stunden nära sitt hjärta då rädsla, ensamhet, oro och ilska tränger sig på. De nya minnena och det fina känslan stannar kvar i kroppen och man kan välja att hålla den kvar. Skrattet, leken och det kreativa uttrycket kan även förändra människor och bidra till en positiv utveckling i samhället.

Men skrattet kan också tystna. Det är svårt att skratta när oskyldiga människor sprängs, skjuts och mördas. Det är svårt att skratta när terrorn flyttar in ens närhet. Då är det lätt att rädsla, oro, hopplöshet och trötthet tar över ens känslor. Jag känner det nu efter det som hänt i Paris. Jag känner det efter attacken i Beirut för tre dagar sedan. Jag känner det efter skolattacken i Trollhättan. Jag känner det oftare än vad jag vill, och jag kan inte och vill inte acceptera det. Jag tänker på alla drabbade, på deras anhöriga, på vänner och på alla som nu är rädda för sina liv. På alla som är rädda och som flyr för en säkrare framtid för sig och sina barn. På alla som så förtjänar att leva i trygghet och överflöd, precis som jag och vi. Jag trycker bort de hopplösa och trötta känslorna för jag vet att det inte hjälper, inte mig, inte någon annan.

Med skratt kan vi inte besegra IS. Med skratt kan vi inte heller stoppa kriget i Syrien,  i Burma, i Sydsudan, i Demokratiska Republiken Kongo eller i Burundi. Vi kan inte lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Men, med skratt kan vi göra så mycket. Mycket för barn, för vuxna och för vår gemensamma framtid. Alla de som idag tvingas fly från krig runt om i världen de behöver mötas med massa kärlek, de behöver skyddas och de behöver få bidra till samhället i den kontext de befinner sig i. För att kunna se till att det sker krävs många saker och att många samarbetar. Här är clownerna bara en liten, men en viktig del. Vi ser över hela världen hur människor förenas i skratt. En av våra kollegor från USA sa nyligen i en intervju från ön Lesbos i Grekland ”we all laugh in the same language”. Och det är så sant.

Vi ser ofta hur människor från olika länder och konflikter skrattar tillsammans under en föreställning. Vi är övertygade om att skrattet är en oerhört viktig komponent för att kunna orka vidare ett tag till. Vi vet att skratt och kreativa aktiviteter bidrar till en bättre värld. Vi arbetar med lokala artister runt om vi världen och jag har fått höra många berättelser om deras artisteri har betytt för dem. Vi har mött många som bokstavligen valt att fortsätta med cirkus i ett val mellan att slåss, gå med i destruktiva organisationer och att strida. Vi arbetar med artister som målmedvetet fokuserar på att arbeta med de barn och unga som löper störst risk att rekryteras till destruktiva organiseringar. Varje barn eller ungdom som vi kan fylla med skratt och hopp är ett barn som får ett val att fortsätta med det som skapar glädje och en bra känsla i kroppen och det tror jag av hela mitt hjärta är hållbart. Varje barn som fylls med kärlek och en framtidstro är ett barn som löper mindre risk att rekryteras till IS eller en annan gruppering någonstans i världen.

Så jag väljer att skjuta bort hopplösheten, jag väljer att kavla upp ärmarna och kämpa för att fler barn ska få en framtidstro, att färre barn ska rekryteras till terrorn och att fler människor ska få leva i säkerhet. Låt oss göra det tillsammans, låt oss stoppa terrorn och fylla alla världens barn med skratt och kärlek.