Vid föreställningens början var torget ganska tomt men det tog inte många minuter så hade vi en publik på närmare 100-talet människor som lockades dit av musiken och sina medmänniskors uppskattande intresse. "They look at you", uttryckte en av åskådarna efter föreställningens slut, "and their faces look so open, calm and happy. It is not often we have this nowadays. Thank you so much!"

Direkt efter Victoria Square besökte vi "Medécins du Månde"s sjukhus vid Omonia och clownade oss igenom hela föreställningen för en naggande god skara barn och personal under en underbar timme i lekrummet på tredje våningen. Barnens föräldrar är inlagda för kroniska besvär på våningsplanet under. Samtliga inlagda familjer är s.k. splittrade, med ena förälder och ett barn som bor temporärt på sjukhuset medan den andra föräldern och eventuella syskon befinner sig i fjärran länder som Tyskland, Frankrike och Sverige. Sjukhuset jobbar aktivt för att återförena dessa splittrade familjer, som alla söker asyl.

Barnen på sjukhuset möttes oss med nyfikenhet, tilltagande lekfullhet, skratt och bus i ögonen. Ett av barnen, cirka 3 år, reagerade annorlunda än de övriga. Hen reagerade knappt alls. Ett blankt ansiktsuttryck med stora ögon som såg på oss och ofta igenom oss, bortom oss eller kanske blickade hen inåt, till en plats inombords. Under föreställningar verkade där finnas glimtar av ett leende men inget tydligt sådant. Efter föreställningen dansade vi tillsammans, lekte med färgglada skira jongleringsdukar och blåste såpbubblor. Och då kom det! Det till synes apatiska barnet ansikte förändrades, tänderna blottades i ett stort leende och ögonen verkade väckas till liv vid åsynen av dessa små bubblor av såpa som svävade genom luften. Hen började hoppa och viftade med armarna för att nudda bubblorna med sin duk, som då sprack och försvann i tomma intet. Hens förväntansfulla ögon riktades mot burken med såpbubblor. Och bubblorna flög singlade svävade genom luften. 

En stund senare avrundar vi vårt besök, tar farväl och packar in oss i hissen. Dags att resa vidare. Hissen, liten och trång och nu helt fylld av våra kroppar och rekvisita ska ta oss ned till entréplanet och väntande transport. Knappen lyser rött och vi väntar på den nedåtgående rörelsen. Men den kommer inte. Fnittret tilltar utanför hissdörren. Jag trycker näsan mot dörrens semitransparenta fönster och möts av små händer som klappar på fönstrets andra sida. Skratt. Hissen fortfarande stilla. Händer som drar i dörren. Skratt och knack på dörren. Leken är igång. Tydligen trycker barnen på knappen för att kalla dit hissen. Den nu ensamme vuxne personen därute leker förhoppningsvis med och självklart gör vi det också. Med näsa mot fönster, kika ut genom dörren, vinka hejdå, skratta och fnittra, åt det förbjudna, att trycka på "fel" knapp. Tills hissrummet skakar till, dubbeldörren går igen, och vi färdas nedåt till markplan och ut i den atenska ljumma kvällsluften. 

Så många bilder med unga grabbar, med mormor, med barn, med pappan, mamman och bebisar som läggs i min famn, selfie! selfie! Så många filmer vi fastnat på. Så vi kan glädja i mörka stunder, igen och igen och igen. Så många "Thank You"! Så många, hundratals, tusentals, som ett mantra. En tacksamhet som är enorm.

Jag går runt i civila kläder och försöker förstå, försöker ta in. Människor flockas på trottoarer för att komma åt kontakterna som restaurangägarna lagt ut, de laddar sina telefoner. Människor köar för skor, hundratals köar, hundratals köer. För en banan, för vatten, för registrering, för mat. En industri. "One line! Hold the line!" Pressade volontärer, crowd control.



En promenad längs med havet, stranden är kantad av trasiga gummibåtar och undermåliga flytvästar. Jag sätter mig ner. Men måste resa mig igen. Beviset för mänsklig rädsla var för nära. Diarré. När jag ser mig omkring är det överallt. Jag går försiktigt från stranden. Styr mina steg mot kyrkan. Tänder två ljus. Ett för de som lever, för att de ska orka, för att inget mer ont ska få hända dem. Jag tänker på alla jag älskar, mina barn, min familj och alla underbara vänner, små som stora och mina tårar droppar på marmorgolvet. Jag tänker på alla de som förlorat någon kär, på alla de som just nu är några hundra meter bort i små tält, i väntan på ett bättre liv. 



Ett ljus för de som dött. För de som inte klarat resan, för de som drunknat eller på annat sätt gått under på flykten. Jag ber för att de ska få springa mot solen; varma, torra och med ro i själen. Idag vill jag tro på alla gudar.



Det är dags för mig att sätta på mig min clownkostym, att möta barnen, de som lever här och nu, Ali, Roshanna, Mostafa, Yasmin, Dora och alla de andra. Ansikte för ansikte, människa för människa. De vackraste människorna som finns, allas våra barn. Två barn kommer jag inte att möta. Deras pappa begraver dem idag. Må detta få ett slut. Amen.