När vi närmar oss det Child Friendly Space där vi ska spela skriker barnen av förtjusning och springer efter bilen – de har väntat på att clownerna ska dyka upp och förväntningarna på bus och skratt är skyhöga. Utan tvekan härmar de varje steg vi tar och är direkt med på alla lekar vi bjuder in till, som roliga ansiktsminer, regellösa kull-lekar och i stunden påhittade rytmer.

Många av pojkarna vi möter drar leende fram sina knytnävar och bjuder in oss till en boxningsmatch på lek. När vi istället formar ett hjärta med våra händer ändrar de sig genast och är med på att försöka forma den kluriga formen med sina fingrar. Vissa får till ett hjärta, andra en fyrkant eller ett par glasögon och plötsligt är en helt ny lek påhittad. En av favoritlekarna är när ett av våra fingrar blir en fluga som surrar runt dem innan den slår sig ner på deras huvud, axel eller rygg. De kiknar av skratt av den oväntade beröringen och trängs runt en för att få vara med om det igen och igen och igen…

 För min del är det andra gången jag besöker lägret utanför Juba, förra gången var för bara tre månader sedan, och jag möts av många bekanta ansikten. ”Haliva, Haliva!” – det är jag, Olivia. Det värmer om hjärtat att träffa alla igen, men alla fina återseenden gör mig också innerligt ledsen. Nuer-folket är ett av de finaste och mest öppna folk jag någonsin har träffat och det gör ont när jag tänker på vad de går igenom. I Sydsudan pågår en etnisk utrensning som del av den nästan treåriga inbördeskonflikten och de som bor i lägret riskerar sina liv om de väljer att lämna det. Inga barn ska behöva växa upp under sådana här förhållanden och föräldrar ska aldrig behöva se sina barn uppleva det här.

Under den här resan har vi spelat vår föreställning för över 2200 barn och undervisat 40 barn i cirkus och lek, men vi har också mött 50 kvinnliga vårdnadshavare (och en manlig) tillsammans med sina barn i hopp om att stärka deras relation till varandra och skapa glada minnen för livet. Vi har lekt samarbetslekar och gjort tillitsövningar med 20 grundskolelärare och lyckats klämma in en föreställning på ett barnhem och en visit till en sjukhusavdelning. Vi har mött kvinnor som viker sig dubbla av skratt när vi försöker oss på deras traditionella danser, manliga lärare som fnittrande låter sig falla och fångas upp av sina kollegor och barn som stolt visar upp sina kunskaper i rockring och jonglering från tidigare besök av clownerna.

Behovet av att skratta och få drömma sig bort en stund är enormt här och det finns stunder jag önskar att jag inte behövde åka vidare – att jag kunde stanna kvar där jag behövs som mest. Men vår resa är slut för den här gången och jag kan bara hoppas att de påhitt och lekar vi har kommit med lever vidare, sprids och blir till nya lekar. Jag längtar redan till nästa gång!

Bakom mig pågår något av det vackraste man kan tänka sig, vuxna och barn som skrattar, high-fivar och dansar med clowner och volontärer. Den röda mattan är full av utspillda popcorn. I kön till ansiktsmålningen står små barn och köar tillsammans med de stora killarna i 17-årsåldern. En kille frågar om även han verkligen kan få en ansiktsmålning och leendet jag får när jag svarar självklart ger mig nära på tårar. Blygsamheten och osäkerheten försvinner och snart deltar alla i aktiviteterna. Live bandet spelar och dansen är i full gång, akrobater bär varandra på axlarna och barnen imponeras att man kan göra så...

– Men, det kan ni också!

I prova på cirkusen byggs mänskliga pyramider, jongleringsbollar flyger och barn kullerbyttar.

Medan jag står och väntar på reportern från Rapport som ska komma står jag och tittar på allt det fina, glada och roliga. Jag tänker på veckan som har gått, de tunga politiska beslut som tagits i Sverige, på hur många det är som tvingas fly från krig och förföljelse. Tvingas ut på en livsfarlig resa mot en högst osäker framtid. De som har kommit till Drömgalan har många av dem nyligen lyckats ta sig hit. Många vet inte vad som kommer att hända nu. Men just under denna dag kan de slappna av, de kan skratta och de kan få känna sig varmt välkomna! Det fyller mig med hopp.

Sedan börjar föreställningen och artisterna är lika färgsprakande, lekfulla och imponerande som alltid. De ger allt. Sina bästa nummer ges i gåva till barnen och tillbaka får de skratt och en beundran som kommer följa dem under lång tid. 

När föreställningen är över vill dansen och buset i foajén inte ta slut. Tacken, tacksamheten och lättnaden är påtaglig i ögonen. Man kan nästan se att stegen är lite lättare. De har gjort det igen! Nära 70 volontärer har gett sitt allt för att skapa en drömdag för att ge nya friska glada minnen till barn på flykt och för att de ska känna sig varmt välkomna till Sverige.

Tack vare gåvor som har kommit in och fortsatt kommer in kommer vi ha ett överskott som gör att vi kan åka ut till boenden för asylsökande barn och skapa en drömdag även hos dem. Därför vill jag tacka, förutom alla underbara volontärer, även alla er privatpersoner och företag som har bidragit till detta. Innan jul kommer vi att ha gjort nära 20 spelningar på boenden runt om i Sverige. Stort tack!