Efter en lång resa anlände vi till skolan där vi skulle göra vår första föreställning. Den ligger en bit in i landet, solen är riktigt varm. Jag svettas redan innan showen har startat. Det gör det lite svårare att få på mig min clownsminkning och jag vet att mitt smink förmodligen kommer försvinna under föreställningen. Det kommer rinna ner för mitt ansikte och göra mig blind på scen. Våra värdar har dock redan förutsett detta och har ställt fram iskallt vatten till oss. Mycket av varan också och vi är så glada och tacksamma över att de förberett allt så väl för oss clowner.

Vi kan märka att barnen redan ser väldigt mycket fram emot showen, så vi skyndar oss på med smink och kosymer. Där har vi artister och barnen något gemensamt - vi är precis lika exalterade över att det snart är dags! Publiken vet inte vad som kommer att hända på scenen om några minuter, och det vet inte clownerna heller...

Allt vi vet är vad vi övat på inför den här föreställningen, men alla shower är så olika från en dag till en annan och vi vet av erfarenhet att vad som helst kan hända under en clownshow. Vi lyckas dock den här gången genomföra föreställningen utan några missöden och barnen älskar oss. Och vi älskar barnen.

Vårt mål med våra föreställningar runt om i världen är alltid att få barn och deras familjer att le, skratta och skrika av glädje. Och vad som alltid gör mig till den lyckligaste personen i rummet är att få vara clownen som ger dem just det.

När vi närmar oss det Child Friendly Space där vi ska spela skriker barnen av förtjusning och springer efter bilen – de har väntat på att clownerna ska dyka upp och förväntningarna på bus och skratt är skyhöga. Utan tvekan härmar de varje steg vi tar och är direkt med på alla lekar vi bjuder in till, som roliga ansiktsminer, regellösa kull-lekar och i stunden påhittade rytmer.

Många av pojkarna vi möter drar leende fram sina knytnävar och bjuder in oss till en boxningsmatch på lek. När vi istället formar ett hjärta med våra händer ändrar de sig genast och är med på att försöka forma den kluriga formen med sina fingrar. Vissa får till ett hjärta, andra en fyrkant eller ett par glasögon och plötsligt är en helt ny lek påhittad. En av favoritlekarna är när ett av våra fingrar blir en fluga som surrar runt dem innan den slår sig ner på deras huvud, axel eller rygg. De kiknar av skratt av den oväntade beröringen och trängs runt en för att få vara med om det igen och igen och igen…

 För min del är det andra gången jag besöker lägret utanför Juba, förra gången var för bara tre månader sedan, och jag möts av många bekanta ansikten. ”Haliva, Haliva!” – det är jag, Olivia. Det värmer om hjärtat att träffa alla igen, men alla fina återseenden gör mig också innerligt ledsen. Nuer-folket är ett av de finaste och mest öppna folk jag någonsin har träffat och det gör ont när jag tänker på vad de går igenom. I Sydsudan pågår en etnisk utrensning som del av den nästan treåriga inbördeskonflikten och de som bor i lägret riskerar sina liv om de väljer att lämna det. Inga barn ska behöva växa upp under sådana här förhållanden och föräldrar ska aldrig behöva se sina barn uppleva det här.

Under den här resan har vi spelat vår föreställning för över 2200 barn och undervisat 40 barn i cirkus och lek, men vi har också mött 50 kvinnliga vårdnadshavare (och en manlig) tillsammans med sina barn i hopp om att stärka deras relation till varandra och skapa glada minnen för livet. Vi har lekt samarbetslekar och gjort tillitsövningar med 20 grundskolelärare och lyckats klämma in en föreställning på ett barnhem och en visit till en sjukhusavdelning. Vi har mött kvinnor som viker sig dubbla av skratt när vi försöker oss på deras traditionella danser, manliga lärare som fnittrande låter sig falla och fångas upp av sina kollegor och barn som stolt visar upp sina kunskaper i rockring och jonglering från tidigare besök av clownerna.

Behovet av att skratta och få drömma sig bort en stund är enormt här och det finns stunder jag önskar att jag inte behövde åka vidare – att jag kunde stanna kvar där jag behövs som mest. Men vår resa är slut för den här gången och jag kan bara hoppas att de påhitt och lekar vi har kommit med lever vidare, sprids och blir till nya lekar. Jag längtar redan till nästa gång!