Några av dem sover till och med sin rödmålade näsa. De springer mot oss med öppna armar när vi kommer på mornarna, alltid redo för att haka på dagens upptåg. På kvällarna planerar vi nästa dags aktivitet. Vi blandar föreställningar, dans och sånglekar med workshops i jonglering och akrobatik. Några av föräldrarna är med, antingen leker de med oss eller så slår de sig ner bredvid och får en behövlig paus medan de följer barnens lek.

Den känsla av värk i hjärtat som jag kände när vi behövde ta avsked av barnen vår sista dag på Lesbos, sådan värk har jag aldrig upplevt förut. Större delen av dagarna fylldes av kärlek och energi som barnen öste över oss. Men när det var dags att säga hej då, då kände jag bara en stark fysisk känsla av värk och tårarna rann. Det gjorde ont och var så svårt att lämna barnen efter dom magiska stunderna vi delat tillsammans. Den här dagen hade vi jonglerat, byggt pyramider och dansat runt, runt i lägret tillsammans medan vi sjungit ramsor. När vi vinkar hej då och rullar iväg med bilen vet vi inte vad som väntar våra nya vänner. Det är det ingen som vet. Människor vi träffat i frihet ena dagen har varit fängslade nästa. Den ovisshet som människorna vi träffat befinner sig i vägrar jag att acceptera.



Vi åker vidare till Athen där vi ska spela föreställningar dom sista dagarna på vår turné. Vår första dag är i hamnen där det just då bor ca 5000 människor, av dom är ungefär 2000 barn. Dom har slagit läger på kajen med havet på ena sidan och den stora bilvägen på den andra, i väntan på att gränserna ska öppnas.



Efter en av våra föreställningar kommer en pappa fram till oss och tackar för vårt besök. Han var så tacksam och vill önska oss en god natts sömn. Jag tittar honom djupt in i ögonen och värken i hjärtat kommer tillbaka igen. Jag tänker på det varma välkomnandet från alla föräldrar som alltid hjälper till för att ordna en fin stund för sina barn. Jag tänker på alla barn som kiknar av skratt när Martina dammar av dom med sin dammvippa och alla barn som vill att Sara ska öppna sin väska igen där alla mimsaker bor, för att få testa att mima och göra precis som Sara gjort i föreställningen. Jag tänker på alla barn som aldrig vill sluta leka, som vill göra klappramsor, beatboxa och bara få leva för en stund. Det är dom här barnen vi, av hela våra hjärtan, önskar en god natts sömn och en säker framtid.

Just nu befinner sig 30 miljoner barn på flykt i världen, tiotusentals befinner sig i barnfängelser och lika många växer upp i skuggan av människohandeln i sexindustrin. Förra veckan hade Clowner utan Gränser årsmöte. Jag fick gåshud av stolthet när jag berättade om hur många barn vi mött och skratt med under året. Barn på flykt, barn i fängelse, barn fast på bordeller och i trafficking. Till dessa barn åker våra artister. De donerar sin tid och talang och reser till aktuella och bortglömda konfliktområden, till de mörkaste platserna i Mumbais red light district, till barnfängelser i DR Kongo, Sydsudan och Ukraina. Här ger de allt de har att ge, allt för att barnen ska få vara barn och kikna av skratt.

Varför gör de detta? Jo, för att det gör skillnad! Om du lever mitt i ett krig är det direkt avgörande att få något att tro på, något som får dig att tänka på annat när verkligen är för hård. Vår partner UNHCR har berättat för oss att våra besök till syriska barn på flykt är direkt livsavgörande för många av dem. Hur barnen efter vi var där börjat leka igen, och att det var clowner de lekte. Jag minns papporna jag mötte på Lesbos, som så förtvivlat gärna ville lära sig ett trolleritrick för att kunna visa sina barn och få höra det efterlängtade skrattet komma från dem. Jag kan inte föreställa mig att inte kunna ge mina barn tak över huvudet, skola, mat och trygghet. När jag såg våra artister arbeta i Grekland blev jag brutalt påmind om att när du befinner dig på flykt, kan just det efterlängtade skrattet vara det som håller familjen vid liv.

Varje år redovisar vi hur många bidrag och gåvor vi fått och hur mycket av dessa medel som vi använt till verksamhet, administration och insamling. 2015 gjorde vi en enorm satsning för att värva till månadsgivare till organisationen. En satsning som kostade men som nu kommer ge intäkter till verksamheten under många, många år framöver. Trots denna finansiella satsning landar Clowner utan Gränser gott och väl inom ramen för vad vi får använda till administrativa- och insamlingskostnader som 90-kontoorganisation (25 %). Vi har under tidigare år legat mellan 6-14 % men hamnade i år, på grund av värvningskampanjen, på 21 % för dessa kostnader. För 2016 budgeterar vi nu att återgå till lägre siffror igen, totalt 12 % för insamling och administration. 

Så varför var denna stora insamlingssatsning under 2015 så viktig? Därför att det är våra måndadsgivares bidrag till organisationen som gör det möjligt för oss att planera vår verksamhet utifrån de riktlinjer som organisationen beslutat om. Det möjliggör för oss att arbeta i de bortglömda konflikterna, att möta de barn som det inte går att få institutionella bidrag för att arbeta med. Det förtroende som månadsgivarna ger oss gör vi vårt allra bästa för att förvalta på ett bra sätt. Vi hade inte kunnat ha så stor och snabb närvaro i Grekland utan dessa bidrag, inte heller hade vi kunnat arbeta i barnfängelser i Kambodja, inte i Ukraina och inte i Burma med den förföljda rohingya minoriteten. Vi hade inte kunnat ge stöd till de barn som drabbades av jordbävningen i Nepal förra året eller med flickor som räddats från trafficking och sexhandeln.  

Det kostar 65 att ge ett barn i världen en stunds lättnad i en svår vardag, en lättnad som kan skapa hopp om framtiden och kraft att orka lite till. Med 65 kronor kan vi förändra världen för ett barn och fylla livet med mening. 

Tack till alla artister som ger både sin tid och sin talang.

Tack till alla er som ger ekonomiskt bidrag!

Tack till alla er som hjälper oss att ta skrattet på allvar!

Vill du hjälpa oss sprida mer skratt i världen? Bli månadsgivare eller skänk en valfri gåva. Tack för ditt bidrag!