Just nu befinner sig 30 miljoner barn på flykt i världen, tiotusentals befinner sig i barnfängelser och lika många växer upp i skuggan av människohandeln i sexindustrin. Förra veckan hade Clowner utan Gränser årsmöte. Jag fick gåshud av stolthet när jag berättade om hur många barn vi mött och skratt med under året. Barn på flykt, barn i fängelse, barn fast på bordeller och i trafficking. Till dessa barn åker våra artister. De donerar sin tid och talang och reser till aktuella och bortglömda konfliktområden, till de mörkaste platserna i Mumbais red light district, till barnfängelser i DR Kongo, Sydsudan och Ukraina. Här ger de allt de har att ge, allt för att barnen ska få vara barn och kikna av skratt.

Varför gör de detta? Jo, för att det gör skillnad! Om du lever mitt i ett krig är det direkt avgörande att få något att tro på, något som får dig att tänka på annat när verkligen är för hård. Vår partner UNHCR har berättat för oss att våra besök till syriska barn på flykt är direkt livsavgörande för många av dem. Hur barnen efter vi var där börjat leka igen, och att det var clowner de lekte. Jag minns papporna jag mötte på Lesbos, som så förtvivlat gärna ville lära sig ett trolleritrick för att kunna visa sina barn och få höra det efterlängtade skrattet komma från dem. Jag kan inte föreställa mig att inte kunna ge mina barn tak över huvudet, skola, mat och trygghet. När jag såg våra artister arbeta i Grekland blev jag brutalt påmind om att när du befinner dig på flykt, kan just det efterlängtade skrattet vara det som håller familjen vid liv.

Varje år redovisar vi hur många bidrag och gåvor vi fått och hur mycket av dessa medel som vi använt till verksamhet, administration och insamling. 2015 gjorde vi en enorm satsning för att värva till månadsgivare till organisationen. En satsning som kostade men som nu kommer ge intäkter till verksamheten under många, många år framöver. Trots denna finansiella satsning landar Clowner utan Gränser gott och väl inom ramen för vad vi får använda till administrativa- och insamlingskostnader som 90-kontoorganisation (25 %). Vi har under tidigare år legat mellan 6-14 % men hamnade i år, på grund av värvningskampanjen, på 21 % för dessa kostnader. För 2016 budgeterar vi nu att återgå till lägre siffror igen, totalt 12 % för insamling och administration. 

Så varför var denna stora insamlingssatsning under 2015 så viktig? Därför att det är våra måndadsgivares bidrag till organisationen som gör det möjligt för oss att planera vår verksamhet utifrån de riktlinjer som organisationen beslutat om. Det möjliggör för oss att arbeta i de bortglömda konflikterna, att möta de barn som det inte går att få institutionella bidrag för att arbeta med. Det förtroende som månadsgivarna ger oss gör vi vårt allra bästa för att förvalta på ett bra sätt. Vi hade inte kunnat ha så stor och snabb närvaro i Grekland utan dessa bidrag, inte heller hade vi kunnat arbeta i barnfängelser i Kambodja, inte i Ukraina och inte i Burma med den förföljda rohingya minoriteten. Vi hade inte kunnat ge stöd till de barn som drabbades av jordbävningen i Nepal förra året eller med flickor som räddats från trafficking och sexhandeln.  

Det kostar 65 att ge ett barn i världen en stunds lättnad i en svår vardag, en lättnad som kan skapa hopp om framtiden och kraft att orka lite till. Med 65 kronor kan vi förändra världen för ett barn och fylla livet med mening. 

Tack till alla artister som ger både sin tid och sin talang.

Tack till alla er som ger ekonomiskt bidrag!

Tack till alla er som hjälper oss att ta skrattet på allvar!

Vill du hjälpa oss sprida mer skratt i världen? Bli månadsgivare eller skänk en valfri gåva. Tack för ditt bidrag!

Hans styrka och drivkraft slår rätt igenom mig och jag kan inte annat än förundras. Han berättar att han har familj i Sverige som han och hans barn är på väg till. De har tagit sig bort från kriget och över det farliga vattnet men än är resan långt ifrån över. 

För till skillnad från oss, kan han inte sätta sig på ett plan som bara tar några timmar. Deras resa är betydligt längre och farligare. De vet inte ens om det kommer vara möjligt. För ju mer EU stänger gränserna ju mer försvinner hoppet från dessa människor som tvingas att fly och lämna allt bakom sig. Trots detta har han börjat lära sig svenska och om och om igen säger han "Vi ses i Sverige". Jag hoppas med hela mitt hjärta att han har rätt, att jag en dag får se Ahmed och hans barn leka tillsammans med andra i Sverige. Att de tar sig över alla farliga gränser och överlever den hårda resa de har framför sig.

Den andra dagen när vi träffar på Ahmed ler han brett mot oss och insisterar i att bjuda på kaffe. Hans barn har lärt sig våra namn och ropar och vinkar på håll innan de kommer springandes med öppna armar och omfamnar oss. Nu efteråt när jag tänker tillbaka på hans familj kan jag inte hålla tillbaka tårarna, samtidigt som jag blir helt varm inombords. Det mod och styrka han och hans familj bär på är något jag kommer att ta med mig. Den drivkraften är något vi alla behöver i våra liv. Vissa tyvärr desto mer än andra.