”Mitt land har blivit ett flyktingläger”, säger Vicky, min grekiska kollega och vän, som turnerar med oss i vårvärmen. Hon ser ut över dalen och konstaterar: ”Det gör mig sorgsen”.

Vi paraderar in genom den öppna järngrinden med sång, musik och dans. Barnen hör och ser oss på långt håll och de springer emot oss. Glada leenden och nyfikna blickar. Ögon söker ögon. Trevande danssteg. Härma en rörelse. Fnittra åt att det går att kommunicera med rörelsen.

Allt fler barn och vuxna följer med i paraden tills vi samlas i ett av de större av UNHCR:s vita tält, skapar en spelplats och leker med skratt och glädje. Efter föreställningen mimar vi tillsammans. Mina fickor är ett aldrig sinande lager av bollar i alla former och färger. Bollar som kan kastas hur högt och hur långt en vill.

”Är gränsen stängd?” frågar en man ivrigt, ”Är gränsen fortfarande stängd?” Grinden står öppen bakom oss. I lägret som registrerat 1500 individer finns idag endast hälften. ”Vart är de övriga?” frågar jag militärpolisen på plats. Han rycker på axlarna: ”De försvann. Jag vet inte vart.”

Tidigare samma dag besökte vi ett läger som uppstått i en tvåvåningsbyggnad med gulnande färg och förfallen trädgård, belägen vid en varm källa – ett attraktivt mål för badsugna turister. Det står några små tält längre ner på vägen.

”Jag har varit här i två månader”, berättar Ammoud. ”Jag lämnade Syrien för två månader sedan, gjorde hela resan, över havet och allt.” Nu är han här i väntan, liksom de 46 000 människor registrerade i officiella flyktingläger i Grekland. ”Idag hungerstrejkar vi”, fortsätter Ammoud, ”för att de ska öppna gränsen.”

Barnen här verkar trötta. De strejkar inte. De följer med. De följer oss med blicken. Blickar som verkar mjukna allteftersom föreställningen pågår. Vi ler till varandra. Jag kittlar två vuxna och ett barn. Högljudda skratt.

Så även idag. En volontär för Läkare utan Gränser visar oss vägen i det temporära lägret vid en bensinmack, där vi ska spela eftermiddagens föreställning. Det osar av kolrök. Bensinmacken är igång. Kombinationen är skrämmande.

Jag berättar att vi kommer ifrån Clowner utan Gränser och att vi kommer spela föreställning för barnen. Volontären skiner upp: "Yes, and you will awake the child in every adult. In me too."

Igår klubbade Sveriges riksdag igenom en lag som riskerar att fler familjer känner sig tvingade att ge sig ut på farliga resor över havet eftersom rätten att återförenas på laglig väg har tagits från dem. Igår antog Sveriges riksdag en lag som i värsta fall leder till att ännu fler barn kommer drunkna i Medelhavet. 

Vi vet att barn som är drabbade av krig och som skiljs från sin familj tillhör en av världens mest utsatta grupper. De blir lätt offer för våld, övergrepp och exploatering. Under vårt 20 år långa arbete i krig- och konfliktdrabbade områden runtom i världen har det blivit alltför tydligt. Det är vår skyldighet att göra allt som står i vår makt för att skydda barn från detta, att verka för att alla barn ska få återförenas med sina familjer och få växa upp i trygghet. Igår vände Sveriges riksdag dessa barn ryggen.

FN:s Barnkonvention fastslår att alla barn har rätt att återförenas med sin familj om de splittras. Sveriges regeringen har länge pratat om att göra Barnkonventionen till lag. Men igår hann en annan lag före.

Clowner utan Gränser är en politiskt obunden organisation. Men en framröstad lag som dagens får inte passera obehindrat. För oss handlar det inte om politik. Det handlar om grundläggande värderingar, om de mänskliga rättigheterna, om att alla människor ska ha rätt till trygghet och utveckling oavsett var en är född. Dessa värden kommer vi alltid stå upp för. Och vi är inte ensamma. En majoritet av alla de instanser och organisationer som lämnat remissvar på lagen har starkt kritiserat den för att den minskar möjligheter till integration, ökar psykisk ohälsa och försvårar asylprocessen. För att den urholkar grundläggande mänskliga rättigheter. Trots detta valde Sveriges riksdag att klubba igenom lagen.

Jag tänker på alla de människor som vi träffat i Grekland de senaste månaderna, så många föräldrar som vittnat om att de rest i förväg för att ensamma göra den farliga resan för att senare få förenas med sina familjer. Jag tänker på de två systrarna som jag dansade med i ett av Greklands många läger för några veckor sedan. De som hoppsade längs leriga fält, trotsade regnet i sin lättnad över att ha tagit sig till Europa. Ivriga att få återförenas med sin familj i Sverige. Igår togs det hoppet ifrån dem. Tillsammans med tusentals andra barn och vuxna som inte kommer att få se varandra på åratal. Krigen är inte slut. Skyddsbehovet är inte slut. Men slut är de lagliga vägarna att söka skydd. Kvar finns smugglare och en lång väg att färdas. Det kan aldrig vara rätt att splittra familjer, det kan aldrig vara rätt att frånta människors skydd, det kan aldrig vara rätt att vända barnen ryggen. 

Barn på flykt är vår tids superhjältar. Sverige borde välkomna er alla, tillsammans med era familjer och vänner. Med öppna armar och varma leenden. När Sveriges riksdag inte tar detta ansvar, då tänker Clowner utan Gränser göra det istället. Vi tänker fortsätta tro på och arbeta för en värld där alla, stora som små, är lika mycket värda och kan känna hopp även i den mest hopplösa av situationer. Vi är säkra på att denna tro finns inuti alla människor. Även en dag som denna.  Vi kommer göra allt som står i vår makt för att fortsätta sprida mer skratt, hopp och drömmar till barn och vuxna på flykt. I Sverige, i Europa och i världen. Vi kommer alltid stå på barnens sida – vi kommer alltid hälsa alla Välkomna till Sverige!