Om fler rekryterats till terrorgrupper och fler drabbats av terrorbrott runt om i världen under dessa 15 år kanske en annan metod skulle vara värd att testa? Jag skulle gärna vilja ta del av de stora analyser som fortsätter hävda att krig, dödande och jakt är rätt väg för att så stopp på terrorn och handskas med terrorister. För jag förstår verkligen inte. Jag har fått lära mig att våld föder våld. Sedan förstår jag så klart att vi behöver komma åt ledare och krigare, men jag tror att vi måste börja med att skapa alternativ åt de människor som lever i de områden där dessa krigare rekryteras. Jag tänker att krig är fel väg att gå.

Vi måste väl se till att barn får vara barn, att de får växa upp i trygghet med ett skolsystem och tron på att de är värda och har möjlighet att bygga en bra framtid? Alla studier säger samma sak, den som inget har att förlora har inget att förlora. Den som förlorat allt ansluter sig till de som erbjuder dig något. Vi måste erbjuda människor i utsatthet något. Och se till att barn växer upp med känslan av att ha något, ett värde, möjligheter, vänner i världen. 

I dagarna släppte Unicef en rapport som berättar att över 50 miljoner barn är på flykt i världen. För de flesta av dessa barn innebär flyktingskapet att de står utanför alla system som kan hjälpa till att bygga en vettig och värdig barndom. De har inte tillgång till en utbildning som för att kunna skapa en framtid åt sig själva, de lever utan skydd, i skuggan av eller mitt i våld. Dessa barn förlorar varje dag och just nu sin barndom. De förlorar den om och om igen. 

Jag skulle så gärna vilja att vi, efter 15 års krig mot en motståndare som uppenbarligen växer sig starkare för var dag, stannar upp och funderar en stund på detta. Hur kan vi skapa ett alternativ som är värt något mer? Som blir en dröm om den framtid som alla vuxna och barn har rätt till. 



Igår kom USA och Ryssland överens om ett bräckligt avtal för fred i Syrien. Som jag välkomnar det. Så som jag önskar att kriget i Syrien får ett slut. 



Tills vi når fred, för vi måste våga tro på att freden ska bli verklighet, kommer jag alltid att välja barnens sida. Varje dag väljer jag att göra allt jag kan för att barn ska få vara barn och för att ge dem en annan väg att gå istället för i terrorns banor. Jag väljer att göra vad jag kan för att så många barn som möjligt ska känna att det finns de som ser dem, som bryr sig om dem och som vill att de ska få fyllas med skratt och hopp. Jag har sagt det förut, men känner idag att jag vill säga det igen. Det finns många som kämpar varje dag för att ge barn i krig tron på en framtid. Hur gärna jag än vill kan jag inte stoppa krigen i Syrien, i Sydsudan, i Kongo och i Burma. Men genom Clowner utan Gränser och alla våra modiga artister kan vi göra det vi är bäst på – sprida skratt och hoppfulla minnen till de barn som är vår framtid. Och i flera av våra cirkusprojekt runt om i världen ser vi att det är möjligt, att det faktiskt händer. Vi får barn att jonglera istället för att slås, hjula istället för att kasta sten. 

Idag tänker jag på vad en av våra samarbetspartner sagt till mig: "Vi sprider skratt över hela världen, för när du skrattar kan du inte kriga." 

Projektet drivs tillsammans med Gisenyi Acrobats, en akrobatikgrupp vars medlemmar förlorade sina föräldrar under folkmordet i Rwanda 1994. Efter det tvingades de leva på gatan, där började de lära sig akrobatik via Youtube. Gruppen är helt fantastisk! Grundarna är idag 27-28 år och deras idé är att uppträda i flyktingläger samt lära barn som idag lever på gatan akrobatik och visa att det finns hopp och möjligheter och samtidigt motverka destruktiva vanor och att barnen hamnar i kriminalitet. 

Framme i Rwanda är det en otrolig glädje och energi som möter mig och Jennifer när vi träffar 13 lite nervösa akrobater klockan 08.30 på Kivusjöns strand.

Tillsammans ska vi utvärdera och samanställa hur det pågående projektet i Goma går. Vi har mycket att prata om, diskussionerna tar vi med oss när vi avslutar förmiddagen med gemensam lunch på akrobaternas stamrestaurang. Där serveras vi traditionell afrikansk mat med mycket potatis, bönor samt nationalrätten chapati och, inte att förglömma, kryddan akabanga, som får tabasco att framstå som ketchup.

Dagen fortsätter med en workshop där vi i grupper diskuterar de utmaningar Gisenyi Acrobats har idag samt deras planer för framtiden. Praktiska saker kommer fram, som att gruppen saknar allt från cirkusmaterial och datorer, men också att alla inte har pass vilket medför att det är stora risker att korsa gränsen till DR Kongo när de ska genomföra cirkusträningarna i Goma. Akrobatträning med volter, pyramider och massor av andra trix, som jag inte kan namnen och än mindre fattar hur det är möjligt att genomföra, avslutar dagen medan solen går ned över Kivusjön. En mycket speciell dag.

Den här resan innebar intensiva dagar med många intryck och minnen som väcktes till liv för mig. Som barn bodde jag i Liberia i slutet på 70-talet och början av 80-talet. Det var ett spännande äventyr som tyvärr slutade med att Liberias president och hans släktingar mördades av rebeller i det som blev ett långt inbördeskrig med bland annat intensiv rekrytering av barnsoldater. 

Jag tillhör de i världen som vunnit den största vinsten i livets lotteri, jag är född i ett land där vi har möjlighet göra val och få stöd och hjälp. Det medförde att jag och mina föräldrar kunde lämna Liberia. Men, innan dess jag hann se många grymheter, upplevde utegångsförbud, hörde skottlossningar och såg hängda människor innan jag landade på Arlanda tidigt en julidag med svensk sommar, fred och trygghet. Allt detta kom tillbaka till mig när vi klev av planet i Kigali. Dofterna, värmen och hibiskusbuskarnas röda blommor som vi kokade saft på hemma i vårt kök i Liberia.

Jag är glad och tacksam för förmånen att få se vilket fantastiskt jobb Clowner utan Gränser gör i DR Kongo och Rwanda samt för att jag fick återuppleva minnen och intryck som legat slumrande i minnet i 35 år.