I alla länder och på alla platser vi arbetar samarbetar vi med lokala organisationer. Detta behövs för att få tillstånd att arbeta i flyktingläger, barnfängelser och på barnhem. Ibland är vår partner en stor internationell organisation som UNHCR, UNICEF, Rädda Barnen eller Plan. Då kommer vi in i deras program och blir en del av deras arbete för att skydda barn. Men ofta arbetar vi även med lokala artister, artister som verkar i sin hemmamiljö och som är förebilder för de barn som de möter.

Bakom alla skratt ligger en massa administration och kvalitetssäkring. Dels behöver vi rapportera till våra givare vad Clowner utan Gränser gör och vilka effekter vårt arbete har för de barn som vi möter. Då behöver vi åka ut och göra uppföljning i fält. Nu var det dags att rapportera och kvalitetssäkra vårt projekt med barn som lever på gatan i Demokratiska Republiken Kongo. I detta projekt samarbetar vi med akrobatgruppen Gisenyi Acrobats. Varje vecka reser de över gränsen från Rwanda till DR Kongo för att samla ihop alla barnen till träning. De barn som inte kommit till träningen letas upp – vi vill inte låta barnen vandra omkring på gatorna i Goma och riskera att hamna i bråk, droger eller ännu värre rekryteras till rebellgrupperna som barnsoldater. Därför är det viktigt att de kommer till centret varje dag. Några av de ungdomarna som tränat länge är där alla dagar i veckan och leker med barnen.

Alla som är med i gruppen Gisenyi Acrobats var barn då det fruktansvärda folkmordet ägde rum i Rwanda 1994. De hamnade i flyktingläger och många av dem förlorade allt och alla. De levde länge ett svårt liv och många av dem berättar ofta för oss att akrobatiken räddade dem, att de fortfarande lever beror på akrobatiken och dem gemenskap de har i gruppen. Deras egna erfarenheter har gjort att de ser att det viktigaste de kan göra för framtiden är att se till att inga barn tvingas leva under lika svåra förhållanden som de själva har gjort. Att de kan bidra till att barnen de möter vågar tro på sig själva och att de kan skapa en bättre framtid för sig själva.

Det är fantastiskt roligt att sitta och jobba tillsammans med en busig grupp av 13 akrobater. Vi ska under några dagar sammanfatta det senaste årets arbete, vi ska sammanställa framgångar och utmaningar och vi ska gå igenom kvittoredovisning. Vårt kontor är på en gräsmatta under ett skuggande träd vid stranden som annars fungerar som deras träningslokal. Rätt var det är gör någon en volt och kommer sedan tillbaka och sätter sig. Alla frågor besvaras av alla, det blir många rundor och många saker sägs många gånger. Men det är viktigt att alla förstår och får vara delaktiga. När vi sammanställt allt och ska avsluta mötet kan vi sammanfatta vårt gemensamma uppdrag: att genom akrobatik och cirkus sprida skrattet över hela världen och tillsammans skapa fred - för det går ju faktiskt inte att kriga och skratta samtidigt!

Vi lever just nu i ett Europa som stänger gränserna för syrier och andra människor på flykt. Idag strejkar media, tåg och andra på grund av den ekonomiska krisen här i Grekland. Samtidigt tar de emot ett stort antal människor som flyr för sina liv och öppnar regelbundet fler och nya läger.

Vi är här, clowner och musiker, för att tillsammans med barnen och de vuxna skapa hopp i denna hopplösa situation.

Igår kom vi till ett läger i bergen, en tidigare badplats för turister, nu i ruiner och bebodd av små och stora familjer. Allt var knäpptyst. Människorna här strejkade de också. Vår turnéledare Kajsa och lokala kollega Vicky går runt och försöker hitta någon att prata med, försöker få en klarhet i situationen. Är det för osäkerhet eller kan vi gå in i lägret? Lyckligtvis vänder vi inte om utan väljer det senare alternativet. Vi hittar en tom del i bakre delen av lägret, det är fortfarande helt tyst runt oss. Så dyker plötsligt en grupp barn upp bakom oss. Deras rörelser är spända men ögonen lyser av förväntan. Försiktigt och stilla närmar de sig vår lilla artistgrupp.

Efter en vimsig trudelutt, ett glatt HEJ, en tom papperspåse som fylls med hjälp av fantasi och ett virvlande hjul är barnens oro snart utbytt och de skrattar mot oss med glada, lättade och avslappnade ansikten och kroppar. Vi skulle kunna fortsätta föralltid.

Så hör vi ett muller av skratt från några pappor längre bort som livligt pekar bortåt berget och visar oss på rätt väg för att träffa fler barn.

I nästa läger vi kommer till har barnen länge levt i ovisshet och de alla kämpar för att få vår uppmärksamhet. När de ser oss springer de ner för bergsväggen mellan de vita tälten och vi delar sedan timmar av lek tillsammans. Alla barn har rätt att få vara just barn och det är vad vi försöker hjälpa dom till här och nu.

Tillsammans dansar vi oss fram genom lägret så alla barn som få skratta. Tillsammans med barnen skapar vi en förtrollande värld i ett av de större tälten. Här är ett andrum nu skapat, för bekymmersfria stunder för stora och små. Så är också vårt syfte med att vara här uppfyllt. Vi är volontärer som arbetar för att skapa hopp och fred och ge alla barn en värdig barndom.

Turnén avslutas vid den makedonska gränsen där tiotusentals människor på flykt lever i väntan. I väntan på att gränserna ska öppnas, i väntan på ett liv i trygghet för sig själva och sina barn. Min grekiska kollega frågar mig varför Europa stängt gränserna och lämnat alla här? Jag är fortfarande skyldig henne ett svar.