Här arbetar vi både med flickor som fortfarande bor med sina mammor på bordellerna, med barn som förlorat sin mamma och bor på barnhem, barn som räddats av modiga organisationer innan de hann tas i anspråk av bordellägaren och barn som är smittade av HIV och därmed inte tillåts leva utanför red light district på grund av det stigma som omger dem.

Alla dessa barn lever i extrem utsatthet och utanförskap.

Därför är våra artisters möten med dessa människor så otroligt viktiga. Varje gång vi kommer tillbaka kan de vi träffat förut återberätta exakt vad som hände förra gången även om det var över ett år sedan. Därför gör vi också allt vi kan för att ge dem så mycket lek och skratt så det ska räcka tills vi kommer tillbaka nästa gång.

I maj i år startade Clowner utan Gränser vår första cirkusskola mitt inne i red light distriktet Kamatipura. Under vår senaste turné var det premiär för den föreställning som 40 flickor kämpat med de senaste månaderna. Något ingen av oss hade förväntat oss när vi drog igång arbetet med att stärka flickorna och ge dem en tro på sig själva, sitt eget värde och kapacitet.

Men nu stod de där framför 350 okända personer och sina mammor och det blev en helt otrolig föreställning. Inte ett öga var torrt. Det var magiskt att se barnen uppträda. Det var magiskt att se mammorna skratta och lysa upp av stolthet över vad deras barn lyckats åstadkomma. Det var magiskt att se tryggheten flickorna visade när de pratade med de två manliga ledarna som lett cirkusskolan och träffat barnen två gånger i veckan det senaste halvåret. Kanske de första männen någonsin som behandlat dem med respekt och vänlighet.

När jag kom till lokalen där föreställningen skulle vara höll de på att förbereda det sista. Vi hälsade och de som jag träffat tidigare kramades jag lite extra med. Jag hade fått i uppdrag att sminka dem inför showen och de var spända och förväntansfulla. Ljus och ljud hade hyrts in. Föreställningen skulle filmas. Allt var på riktigt. Kostym och smink måste vara perfekt. 40 flickor såg mig rakt in i ögonen under de minuter det tog mig att sminka dem och jag gjorde allt jag kunde för att utan ord förmedla hur fina, värdefulla och modiga var och en av dem är.

Jag tror inte jag ens i närheten kan förmedla känslan när dessa flickor, som på riktigt lever i helvetet, kommer ut på scen och ger en föreställning som om de aldrig gjort något annat. Inte en replik missas, inte ett nummer går fel och alla i publiken skrattar på just de rätta ställena. Flickornas blick är klar och deras hållning stolt. Vad de åstadkommit är helt otroligt.

De har vuxit upp i en värld där de inte är värda någonting alls som människor, endast möjligen som en vara som kan säljas. När Clowner utan Gränser var här första gången ville många av dem inte se oss i ögonen. Men efter mycket arbete så står de nu här, på en scen och uppträder för flera hundra personer. Talar om för oss att de är viktiga, starka och självklara. En av dem har både sin mamma och mormor i publiken, de berättar för oss efteråt att när de såg sin dotter och dotterdotter på scen förstod att hon har en chans att ta sig härifrån. Att hennes öde är ett annat än red light distrikt.

Vårt arbete i Kamatipura förändrar liv. Vi vill självklart fortsätta arbeta med de här flickorna. Se så långt de tagit sig på så kort tid. Näste år kanske det är dom som leder barngrupper med nya flickor?

Hjälp oss fortsätta hjälpa. Skänk en gåva och stöd vårt arbete för barnen i red light district.

Swisha till 90 00 209.

Den senaste tiden har världen verkligen gett oss många anledningar att bli rädda, skräckslagna rent ut sagt. Men är det skräckslagna vi bör bli? Eller borde vi försöka vända på situationen, bli genuint lyhörda, göra analysen och arbeta för förändring?

Precis som de flesta andra jag känner vaknade jag upp med en stor klump i magen till nyheterna om Trumps vinst. Och jag har haft svårt att bli av med den klumpen sedan dess. Jag har läst, lyssnat på experters utlåtanden om vad det var som hände, jag har svarat på frågor och resonerat med mina barn. Men nu har jag fått nog, jag vill inte vara rädd längre. Från och med nu tänker jag att vända mina tankar, vända dom bort från skräcken. För tänk om detta var precis vad vi behövde? Kanske är detta vår chans?

Tänk om vi behövde skakas om in i märgen för att öppna våra ögon, för att vända blicken inåt, ställa oss frågan om hur det kunde bli såhär och på riktigt lyssna till svaren? Vi är skyldiga alla barn som växer upp i dessa tider att reda ut den här röran.

Jag är övertygad om att lösningen inte ligger i nya förbud, i fler bomber eller stramar politik mot utsatta människor. Jag är övertygad om att vi alla besitter en kraft att göra något som är viktigt och bra för andra människor. Och jag är övertygad om att det även får oss att må bra.

Varje dag arbetar våra artister med barn vars barndom pågår i extremt skräckfyllda miljöer. På ett stengolv i ett barnfängelse, på flykt från krig och förföljelse, i en evig längtan efter mamma och pappa, på gatan under en bit kartong, på en bordell med en förtvivlad mor. I alla dessa miljöer växer barn upp. Varje möte våra artister har med dessa barn är viktiga. Livsviktiga. Att med ordlös kärlek tala om för en annan människa att hen är viktig, att tillsammans skratta och att skapa en värld där allt är möjligt. Det är inte bara något som händer i stunden. Det är något som på riktigt kan förändra ett barns liv och framtid.

Clowner utan Gränser ger barn varma och hoppfyllda minnen som trösta barn när natten är extra mörk och lång. Det förändrar inte att bomber faller. Det tar inte bort alla hemskheter i vår värld. Men minnet och känslan det sprider inombords skapar möjligheten att barn vågar tro på att världen kan förändras. Det är en viktig nyckel för barns framtid.

Våra artister kan skapa nya drömmar hos barn som lever i de mest utsatta miljöer. Genom att visa att de är viktiga personer, genom att se deras potential och genom att ge  dem all vår kärlek skapas en verklighet där något annat är möjligt. Jag har sett det många gånger och jag vill hävda att vi alla kan göra detsamma. Vi kan inte alla bli clowner. Men vi kan välja att bidra till en ljusare värld på de sätt vi kan. Och det börjar precis här. Där vi står och lever. I vårt eget agerande och i vår egen vilja att se andra, bekräfta andra, lyssna på andra och får andra att känna sig viktiga.

Därför vill jag verkligen uppmana alla er, som liksom jag vaknade upp med en klump i magen dagen efter USA-valet, dagen efter Brexit, dagen efter svenska riksdagsvalet 2014, dagen efter skjutningarna i Paris, dagen efter det 50:e flyganfallet över Aleppo och efter alla andra dagar där skräcken och sorgen vill ta över, att fundera över vilken din roll är i allt detta. Var kan du påverka? Vem behöver du lyssna på för att förstå? Hur kan du hjälpa?

Det sägs att en ibland behöver nå botten för att kunna växa sig starkare. Detta är vår botten. Nu är det dags att vända världens utveckling. Jag är säker på att vi kan om vi vill.

Hjälp oss hjälpa. Swisha ditt stöd till 90 00 209 eller skänk en gåva här.