Han har pekat, skrattat, kastat imaginära bollar. Hans minns när vi var här förra året. Det gör förresten de allihopa. De har samlats runt Rupesh och ropat ”Popo! Popo!”, de har samlats runt Suzanne och försökt gala som en tupp precis som hon gör, och några av dem känner till och med igen Kim, vår musiker som var med oss här allra första gången för fyra år sedan.

Det är femte gången vi besöker bosättningen, den som ligger mitt emellan en stor järnväg och en ännu större motorväg. Här bor cirka 200 människor sedan ungefär 25 år tillbaka.

Vi har dagen innan nåtts av nyheten att hela bosättningen rivits ner av myndigheterna. Den gör det ibland. Oftast av snälla poliser som beklagar sig för att de måste riva det och bara välter tälten så att de går snabbt att bygga upp igen. Men den här gången har det tydligen varit poliser utifrån som rivit ner allting till grunden. Vi får höra att vi kommer kunna åka till bosättningen ändå. Vi vet inte om vi kommer att kunna genomföra en föreställning eller bara gå runt bland de nerrivna tälten och göra vårt bästa för att leka med de som är mottagliga.

Men när bilarna rullar in ser vi att tälten är resta igen. Och barnen har samlats, vinkar förväntansfullt, är lite blyga först men vågar sig snart fram. Den lilla pojken håller mig i handen när vi går bort mot den jordhög där vi ska bygga upp vår scen. Här och där brinner en eld där någon lagar sin middag. Påsar med familjers samlade ägodelar hänger i träden.

Barnen skyndar sig att sätta sig ner, de äldre manar på de yngre: ”sätt er ner nu så att de kan börja!” Vi blir fulla i skratt när vi tänker på första gången vi kom, då det var så svårt att få dem att samlas och sitta ner så att vi knappt kunde spela. Några mindre barn sitter längre bort, några föräldrar som inte känner igen oss håller sina barn långt borta, de är fortfarande skärrade efter rivningen. Men långsamt vågar de sig fram de också.

Sedan är vår publik med hela föreställningen – de kan redan dansen, de känner igen de delar vi har kvar och vi känner stämningen i publiken när de ser vilken scen som kommer. Och de jublar när vi spelar de scener som är nya för i år.

Pojken håller mig i handen efter föreställningen också. Vill inte släppa fast flera av de större barnen försöker knuffa sig fram. Han drar mig envist bort från gruppen, vill inte att jag ska gå längst järnvägen med dem.

Plötsligt stannar han. Vi har hamnat på en liten terrass av stampat jord. Ett par pinnar håller upp en trasig presenning i plast. Han tittar upp på mig med ögon som lyser i mörkret, och säger:

”Här bor jag!” Han är så otroligt stolt.

När jag senare så milt jag kan frigör mig från hans hand för att sätta mig i bilen, tänker jag att han ju inte är hemlös. Han har ett hem och han älskar det. Utanför bilen står barnen i klunga. ”Next time yes? Next time yes?” ropar de. De vet. Vi kommer tillbaka. Vi är deras vänner. De bor på ett ställe som besöks av clowner.  

Här arbetar vi både med flickor som fortfarande bor med sina mammor på bordellerna, med barn som förlorat sin mamma och bor på barnhem, barn som räddats av modiga organisationer innan de hann tas i anspråk av bordellägaren och barn som är smittade av HIV och därmed inte tillåts leva utanför red light district på grund av det stigma som omger dem.

Alla dessa barn lever i extrem utsatthet och utanförskap.

Därför är våra artisters möten med dessa människor så otroligt viktiga. Varje gång vi kommer tillbaka kan de vi träffat förut återberätta exakt vad som hände förra gången även om det var över ett år sedan. Därför gör vi också allt vi kan för att ge dem så mycket lek och skratt så det ska räcka tills vi kommer tillbaka nästa gång.

I maj i år startade Clowner utan Gränser vår första cirkusskola mitt inne i red light distriktet Kamatipura. Under vår senaste turné var det premiär för den föreställning som 40 flickor kämpat med de senaste månaderna. Något ingen av oss hade förväntat oss när vi drog igång arbetet med att stärka flickorna och ge dem en tro på sig själva, sitt eget värde och kapacitet.

Men nu stod de där framför 350 okända personer och sina mammor och det blev en helt otrolig föreställning. Inte ett öga var torrt. Det var magiskt att se barnen uppträda. Det var magiskt att se mammorna skratta och lysa upp av stolthet över vad deras barn lyckats åstadkomma. Det var magiskt att se tryggheten flickorna visade när de pratade med de två manliga ledarna som lett cirkusskolan och träffat barnen två gånger i veckan det senaste halvåret. Kanske de första männen någonsin som behandlat dem med respekt och vänlighet.

När jag kom till lokalen där föreställningen skulle vara höll de på att förbereda det sista. Vi hälsade och de som jag träffat tidigare kramades jag lite extra med. Jag hade fått i uppdrag att sminka dem inför showen och de var spända och förväntansfulla. Ljus och ljud hade hyrts in. Föreställningen skulle filmas. Allt var på riktigt. Kostym och smink måste vara perfekt. 40 flickor såg mig rakt in i ögonen under de minuter det tog mig att sminka dem och jag gjorde allt jag kunde för att utan ord förmedla hur fina, värdefulla och modiga var och en av dem är.

Jag tror inte jag ens i närheten kan förmedla känslan när dessa flickor, som på riktigt lever i helvetet, kommer ut på scen och ger en föreställning som om de aldrig gjort något annat. Inte en replik missas, inte ett nummer går fel och alla i publiken skrattar på just de rätta ställena. Flickornas blick är klar och deras hållning stolt. Vad de åstadkommit är helt otroligt.

De har vuxit upp i en värld där de inte är värda någonting alls som människor, endast möjligen som en vara som kan säljas. När Clowner utan Gränser var här första gången ville många av dem inte se oss i ögonen. Men efter mycket arbete så står de nu här, på en scen och uppträder för flera hundra personer. Talar om för oss att de är viktiga, starka och självklara. En av dem har både sin mamma och mormor i publiken, de berättar för oss efteråt att när de såg sin dotter och dotterdotter på scen förstod att hon har en chans att ta sig härifrån. Att hennes öde är ett annat än red light distrikt.

Vårt arbete i Kamatipura förändrar liv. Vi vill självklart fortsätta arbeta med de här flickorna. Se så långt de tagit sig på så kort tid. Näste år kanske det är dom som leder barngrupper med nya flickor?

Hjälp oss fortsätta hjälpa. Skänk en gåva och stöd vårt arbete för barnen i red light district.

Swisha till 90 00 209.