Den senaste tiden har världen verkligen gett oss många anledningar att bli rädda, skräckslagna rent ut sagt. Men är det skräckslagna vi bör bli? Eller borde vi försöka vända på situationen, bli genuint lyhörda, göra analysen och arbeta för förändring?

Precis som de flesta andra jag känner vaknade jag upp med en stor klump i magen till nyheterna om Trumps vinst. Och jag har haft svårt att bli av med den klumpen sedan dess. Jag har läst, lyssnat på experters utlåtanden om vad det var som hände, jag har svarat på frågor och resonerat med mina barn. Men nu har jag fått nog, jag vill inte vara rädd längre. Från och med nu tänker jag att vända mina tankar, vända dom bort från skräcken. För tänk om detta var precis vad vi behövde? Kanske är detta vår chans?

Tänk om vi behövde skakas om in i märgen för att öppna våra ögon, för att vända blicken inåt, ställa oss frågan om hur det kunde bli såhär och på riktigt lyssna till svaren? Vi är skyldiga alla barn som växer upp i dessa tider att reda ut den här röran.

Jag är övertygad om att lösningen inte ligger i nya förbud, i fler bomber eller stramar politik mot utsatta människor. Jag är övertygad om att vi alla besitter en kraft att göra något som är viktigt och bra för andra människor. Och jag är övertygad om att det även får oss att må bra.

Varje dag arbetar våra artister med barn vars barndom pågår i extremt skräckfyllda miljöer. På ett stengolv i ett barnfängelse, på flykt från krig och förföljelse, i en evig längtan efter mamma och pappa, på gatan under en bit kartong, på en bordell med en förtvivlad mor. I alla dessa miljöer växer barn upp. Varje möte våra artister har med dessa barn är viktiga. Livsviktiga. Att med ordlös kärlek tala om för en annan människa att hen är viktig, att tillsammans skratta och att skapa en värld där allt är möjligt. Det är inte bara något som händer i stunden. Det är något som på riktigt kan förändra ett barns liv och framtid.

Clowner utan Gränser ger barn varma och hoppfyllda minnen som trösta barn när natten är extra mörk och lång. Det förändrar inte att bomber faller. Det tar inte bort alla hemskheter i vår värld. Men minnet och känslan det sprider inombords skapar möjligheten att barn vågar tro på att världen kan förändras. Det är en viktig nyckel för barns framtid.

Våra artister kan skapa nya drömmar hos barn som lever i de mest utsatta miljöer. Genom att visa att de är viktiga personer, genom att se deras potential och genom att ge  dem all vår kärlek skapas en verklighet där något annat är möjligt. Jag har sett det många gånger och jag vill hävda att vi alla kan göra detsamma. Vi kan inte alla bli clowner. Men vi kan välja att bidra till en ljusare värld på de sätt vi kan. Och det börjar precis här. Där vi står och lever. I vårt eget agerande och i vår egen vilja att se andra, bekräfta andra, lyssna på andra och får andra att känna sig viktiga.

Därför vill jag verkligen uppmana alla er, som liksom jag vaknade upp med en klump i magen dagen efter USA-valet, dagen efter Brexit, dagen efter svenska riksdagsvalet 2014, dagen efter skjutningarna i Paris, dagen efter det 50:e flyganfallet över Aleppo och efter alla andra dagar där skräcken och sorgen vill ta över, att fundera över vilken din roll är i allt detta. Var kan du påverka? Vem behöver du lyssna på för att förstå? Hur kan du hjälpa?

Det sägs att en ibland behöver nå botten för att kunna växa sig starkare. Detta är vår botten. Nu är det dags att vända världens utveckling. Jag är säker på att vi kan om vi vill.

Hjälp oss hjälpa. Swisha ditt stöd till 90 00 209 eller skänk en gåva här.

Jag leker med en liten flicka i för stor klänning. Hon har en Barbiedocka som hon kramar hårt. Jag lånar den och visar hur dockan kan stå på händer, hjula och gå ner i spagat. Hon provar själv och ler stort. Sedan tar hon dockan och boxar den i magen innan hon slänger den hårt i marken. Jag tar upp och tröstar dockan. Hon kastar ner det igen. Jag tar upp och tröstar. När hon slänger dockan för tredje gången tar hon själv upp den och trycker den mot sitt bröst, hon tittar på mig och vi ler, hennes hand smyger sig in i min och jag känner värmen när den kramar om. Resten av besöket ser jag hur hon håller sin docka tätt mot bröstet.

En liten kille vill klättra på clownernas ställning och jag är utplacerad för att se till att barnen inte gör det. För att avleda kittlar jag honom. Han tittar först förvånat på mig, sedan försöker han igen. Jag kittlar igen och nu slutar han försöka klättra. Det är med förtjusning han trycker sig mot mig för att jag ska fortsätta kittla, samtidigt ålar han sig för att komma undan. Så fort jag slutar känner jag hur han trycker sig emot mig för att jag ska fortsätta. Han ser på mig och vi ler mot varandra.

"Hello lady, where do you come from? You know, in my country there is a war, they shoot like this on everyone… The clowns, I like them. Bye”. Han stod med sina kompisar och tittade på föreställningen. Efteråt kom han fram och bara berättade detta för mig. När han visade hur de sköt på alla i hans hemland nickade kompisarna och visade dom också. Vad svarar man på det? Jag vill krama honom. Han sätter upp en hand och vi ”highfivar” sedan springer han iväg med sina kompisar.

I ett av lägren var barnen väldigt kaotiska, det var många slagsmål som vi klev emellan, det var många tårar att torka på små, små barn. Mitt i mylleret som rusade omkring ser jag en ensam pappa som sitter med sina två barn. Finklädda, raka i ryggen och välkammade. Han stryker dem över håret med jämna mellanrum. Han tittar på dem för att försäkra sig om att de skrattar. Han har allt sitt fokus på sina barn. All energi går dit. Vid ett tillfälle möttes våra blickar och han ler ett tacksamt leende. Sedan återgår han till att titta på sina barn igen. Klappar deras huvuden medan de ler och fnittrar åt clownernas upptåg.

Jag slås av att jag inte hör barnens skratt. Jag slås av tanken att de kanske har glömt hur man skrattar. Jag slås av att gråten kommer snabbare och lättare än skrattet. Artisterna på scenen arbetar hårt för att möta barnen. Och när de gör det, om och om igen, när barnen får lite tid, ja då skrattar de plötsligt. Jag hör det nu. Och jag ser leenden och skrattande barn när de kan släppa fokus och bara hänga med i det som händer på scenen, i paraden eller i leken efteråt. De frågar när vi kommer tillbaka. De ser ut att ha njutit av att byta gråt mot skratt, slagsmål mot bus, och de har tagit och gett hundratals kramar.