Ja jag vet att påhumanisering inte är ett ord. Men jag tycker att det skulle kunna bli ett. Jag kan inte hitta ett mer passande ord för vad vår samtid behöver just nu. I en värld där de stora samtalen handlar om hur vi ska bygga murar runt det som är vårt, hur vi ska omfördela budgetar och ta från utvecklingsarbetet i afrikanska länder för att ge till kustbevakning i medelhavsländer i syfte att hålla människor på flykt borta. Europa gör allt vad som krävs för att slippa ta emot de människor som i desperation söker sig till den tryggaste delen av världen. När vi lyckas så fortsätter människor att dö på Medelhavet och frysa ihjäl i flyktingläger. Samtidigt förfasar vi oss över Donald Trump och hans brutala infriande av sina vallöften.

 Jag känner att nu får det fan vara nog. Nu måste vi göra något.

Det kommer kanske inte som en chock för dig som läser detta att jag tror på mänskliga möten och att jag inte tror på att stänga människor ute. Kanske tycker en del av er att jag är naiv och lever i en bubbla med min tro på att skratt, lek och tron på andra människor kan lösa problem och leda till en fredligare framtid. Må så vara. Men jag har sett tillräckligt många livsförändrade bevis på att hur medmänsklighet faktiskt kan förändra världen för att fortsätta tro.

• I december såg jag hur flickor som växer upp i världens största red light district fick sin självkänsla tillbaka, såg sitt eget värde. I en verklighet där de endast ses som en handelsvara innebär detta en möjlighet till ett annat liv.
• I ett barnfängelse i Indien fann en pojke sin talang och har nu en dröm och tro på att han ska kunna åstadkomma något med sitt liv då han blir utsläppt i maj.
• I en by i Palestina valde två pojkar att fortsätta med cirkus istället för att slås. Idag tränar de hundratals barn och ger dem möjlighet till en annan identitet och gemenskap.
• I Rwanda levde en grupp ungdomar på gatan efter att ha förlorat sina föräldrar i folkmordet. De säger själva att akrobatiken räddade deras liv. Idag är de hjältar och förebilder för tusentals barn använder de sin talang för att se till att inga barn ska behöva uppleva det de gjorde.
• I ett flyktingläger i Sydsudan har ungdomar gått slutet med sitt destruktiva och våldsamma beteende, som satte skräck i omgivningen, efter att ha blivit glädjeambassadörer och insett att det finns människor som tror på dem. Nu är de lekande förebilder för många barn och tror på framtiden.

Inga av dessa positiva utvecklingar hade kunnat uppnås om dessa personer fortsatt tvingats leva i utanförskap. Vi måste börja tro på varandra. Det kan inte ske om vi ser på människor som en massa. Vi måste se varandra som de unika individer vi är.

Jag kan till en viss del förstå att människor blir rädda när det kommer en stor mängd personer på en gång som en inte känner. Men vad vi som var här innan måste förstå är att de har kommit hit för att de inte kan stanna där de kom. De vill precis som du och jag leva ett bra liv men det är inte möjligt i hemlandet. Vi måste se potentialen, hur de alla skulle kunna bli våra vänner om vi bara släpper in dem i våra liv. Det okända är läskigt men så fort vi välkomnar dem är de inte främlingar längre, inte farliga. 

Vi behöver också förstå vad det är vi skapar med murar och stängda gränser. En mur är inte bara en mur. En gränskontroll är inte bara en gränskontroll. De bägge säger också högt och tydligt ”du är inte välkommen hit”. De är en symbol på våra ryggtavlor som vänder sig bort från de som behöver oss allra mest.



Och vad händer då? Då skapar ingen empati, ingen lojalitet, ingen vilja att bidra till det nya sammanhanget en befinner sig i. Det skapar däremot utanförskap, ilska och uppgivenhet. Det är det vi ska vara rädda för. När högervindarna fångar upp vår rädsla och behandlar den som sanning, det är då vi ska vara rädda. Det är så hat skapas.

Men okej Jennifer, vad ska vi göra då? Det är ju inte vi som beslutar regler och politiska prioriteringar. Nej det är sant. Men vi kan göra vad vi kan för att påverka. Vi kan bidra till det sammanhang vi befinner oss i. Vi kan påhumanisera våra medmänniskor. Vi kan le mot en främling, fråga hur läget är, ställ krav på våra politiker. Vi kan säga välkommen till de människor som kommer hit. Vi kan göra det tillsammans. Ska vi

Han har pekat, skrattat, kastat imaginära bollar. Hans minns när vi var här förra året. Det gör förresten de allihopa. De har samlats runt Rupesh och ropat ”Popo! Popo!”, de har samlats runt Suzanne och försökt gala som en tupp precis som hon gör, och några av dem känner till och med igen Kim, vår musiker som var med oss här allra första gången för fyra år sedan.

Det är femte gången vi besöker bosättningen, den som ligger mitt emellan en stor järnväg och en ännu större motorväg. Här bor cirka 200 människor sedan ungefär 25 år tillbaka.

Vi har dagen innan nåtts av nyheten att hela bosättningen rivits ner av myndigheterna. Den gör det ibland. Oftast av snälla poliser som beklagar sig för att de måste riva det och bara välter tälten så att de går snabbt att bygga upp igen. Men den här gången har det tydligen varit poliser utifrån som rivit ner allting till grunden. Vi får höra att vi kommer kunna åka till bosättningen ändå. Vi vet inte om vi kommer att kunna genomföra en föreställning eller bara gå runt bland de nerrivna tälten och göra vårt bästa för att leka med de som är mottagliga.

Men när bilarna rullar in ser vi att tälten är resta igen. Och barnen har samlats, vinkar förväntansfullt, är lite blyga först men vågar sig snart fram. Den lilla pojken håller mig i handen när vi går bort mot den jordhög där vi ska bygga upp vår scen. Här och där brinner en eld där någon lagar sin middag. Påsar med familjers samlade ägodelar hänger i träden.

Barnen skyndar sig att sätta sig ner, de äldre manar på de yngre: ”sätt er ner nu så att de kan börja!” Vi blir fulla i skratt när vi tänker på första gången vi kom, då det var så svårt att få dem att samlas och sitta ner så att vi knappt kunde spela. Några mindre barn sitter längre bort, några föräldrar som inte känner igen oss håller sina barn långt borta, de är fortfarande skärrade efter rivningen. Men långsamt vågar de sig fram de också.

Sedan är vår publik med hela föreställningen – de kan redan dansen, de känner igen de delar vi har kvar och vi känner stämningen i publiken när de ser vilken scen som kommer. Och de jublar när vi spelar de scener som är nya för i år.

Pojken håller mig i handen efter föreställningen också. Vill inte släppa fast flera av de större barnen försöker knuffa sig fram. Han drar mig envist bort från gruppen, vill inte att jag ska gå längst järnvägen med dem.

Plötsligt stannar han. Vi har hamnat på en liten terrass av stampat jord. Ett par pinnar håller upp en trasig presenning i plast. Han tittar upp på mig med ögon som lyser i mörkret, och säger:

”Här bor jag!” Han är så otroligt stolt.

När jag senare så milt jag kan frigör mig från hans hand för att sätta mig i bilen, tänker jag att han ju inte är hemlös. Han har ett hem och han älskar det. Utanför bilen står barnen i klunga. ”Next time yes? Next time yes?” ropar de. De vet. Vi kommer tillbaka. Vi är deras vänner. De bor på ett ställe som besöks av clowner.