Inte på så vis att vi ska låta rädslan ta över och begränsa oss. Men jag tycker vi en gång för alla måste ta lärdom av vad som hänt för att förstå varför det finns terror i vår värld, vad den bottnar i. Först då kommer förändring kunna ske.

Att följa stockholmarnas kärlek och gemenskap under helgen har gjort mig väldigt glad. Men glädjen har snabbt byts ut till besvikelse och rädsla över vart diskussionen nu några dagar senare har landat, där terrorattacker och migrationspolitik många gånger sammanflätas till en och samma fråga. Vi kan inte tillåta att terror likställs med människor på flykt. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att attackerna i Stockholm, Paris, Nice, Bryssel och London har väldigt lite gemensamt med de människor som flytt och sökt skydd i Europa. Och det som är gemensamt är att de som flyr, flyr just från sina hemländer för attackerna där har blivit till vardag. Människor flyr från Syrien, Irak, Jemen, Afghanistan och andra konfliktdrabbade länder i världen för att de vill överleva. Precis som människor i Europa och Sverige vill leva.

Därför tror inte jag att det är högre murar och fler lagar Europa och Sverige behöver. Jag tror att vi behöver förstå varför vissa människor väljer våldets väg och sedan arbeta preventivt för att inga fler barn i världen ska växa upp till att tvingas eller välja den vägen. Vi måste förstå vad det gör med människor när vi stänger dem ute, att våra handlingar säger åt dem att deras trygghet är värd mindre än vår. Vi måste förstå att genom att utvisa personer som begår terrorbrott flyttar vi endast problemen längre bort för en stund, vi skyddar oss inte från dem. Vi måste förstå att vi själva är med och skapar fara när vi gör skillnad på människors värde.

Jag skulle vilja att manifestationen på Sergels torg i söndags ska prägla vårt sätt att leva framöver. Att ord om öppenhet, solidaritet och kärlek inte blir tomma utan att vi fortsätter att bry oss främlingar på gatan även när chocken efter fredagens attack har lagt sig. Att vi alla tar vårt ansvar för att förstå varför världen ser ut som den gör. För förståelse kan lugna rädslan. Förståelse skapar öppenhet, solidaritet och kärlek på riktigt. Vi måste hjälpas åt att skapa förståelse för varför människor flyr till Sverige och Europa. Vi behöver skapa förståelse för att Sveriges säkerhet inte är beroende av att andra människor ska fortsätta dö för att de inte kan söka skydd. Inte heller är Sveriges säkerhet beroende av att asylsökande ska låsas in eller att papperslösa utvisas.

Sveriges säkerhet är dock beroende av världens säkerhet. Innan världen är säker kan inte Sverige heller vara det. Och för att världen ska bli säker behövs absolut resurser läggas på att hitta och förhindra personer och organisationer som begår terrorbrott. Men inte alla resurser. Det kan inte vara vårt enda sätt att skapa fred i världen. För så länge det finns ekonomiska orättvisor, förtryck och diskriminering kommer det alltid finnas hat och människor som ser våldets väg som sin enda utväg. Därför är det också dessa problem politikerna bör lägga sin energi och samhällets resurser på att bekämpa.

Clowner utan Gränser gör allt vi kan för att bidra till detta. Till en värld där vi kan säkerställa att alla barn växer upp i en trygg miljö och med hopp om framtiden. En framtid där de ser sig själva som självklara och värdefulla världsmedborgare och där livet är fullt av möjligheter och våld aldrig en utav dem.

Just nu har vi exempelvis en grupp artister i Sydsudan, ett av världens värst drabbade länder av krig och förföljelse. Ett land som under sin snart femåriga existens aldrig upplevt fred. Till huvudstaden Juba blev Clowner utan Gränser kallade för snart tre år sedan för att starta cirkusaktiviteter för ungdomar som på grund av traumatiska upplevelser hade ett destruktivt beteende både mot sig själva och andra. Vårt arbete i flyktinglägren har sedan dess fortsatt och under en utvärdering förra året fick jag berättat för mig vilka effekter det faktiskt haft. De deltagande ungdomarna känner sig bättre till mods och en tonårspojke berättade att han efter cirkusträningen inte längre känner att han måste slå sin syster, för nu har han lättat på trycket i kroppen, känner sig sedd och fått nya perspektiv.

Det finns massor av liknande exempel från hela världen. Exempel på hur cirkus och lek bidragit till, och ibland varit livsavgörande, för att barn och ungdomar ska komma över svåra saker. Detta är EN metod som kan användas för att göra världen lite bättre. Att se och bekräfta barn är en annan. Att ge utbildning en tredje. Att säkerställa att barn växer upp i trygghet en fjärde. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det finns så mycket vi kan göra. Som vi måste göra. Jag vet att alla inte kan, vågar, vill eller orkar mer än att ta hand om sitt eget liv. Så måste det få vara och det är okej. Men jag är säker på att om alla vi som kan, vågar, vill och orkar gå samman och tar vårt ansvar för de barn som föds och växer upp i vår värld nu, så kommer inte terroristerna inte vinna. För då kommer det inte finnas några terrorister i framtiden.

Idag fylls mitt flöde i sociala medier med tre saker. Varma minneshyllningar till henne, diskussionen kring att biståndsorganisationer och dess personal inte respekteras i de länder där de verkar och reaktioner på nyheten om Ungerns beslut att låsa in människor på flykt i containrar. För mig hör alla dessa tre saker ihop.

 Missta inte min frustration och sorg över att människor som dedikerat sitt liv för fred och mänskliga rättigheter dödas under sina arbetsuppdrag men när ska världen förstå?

 De senaste åren har jag besökt vår verksamhet på många platser runt om i världen, i länder som varit drabbade av krig och konflikter under lång tid. Vid dessa besök har jag fått höra om hur bistånd och näringar i väst profiterar på kriget, på människors lidande. Inte minst i just Demokratiska Republiken Kongo har vi blivit tillsagda att absolut inte åka i de FN-flaggade bilarna, inte ens sätta oss i de vita jeepar som finns då de kan kopplas till FN.

Det vi behöver förstå är att det betyder någonting och att det finns en anledning till varför världen ser ut som den gör. Jag tycker det är helt fruktansvärt att biståndspersonal blivit ett allt större mål för kidnappningar, övergrepp och mord. Jag fördömer det. Precis som jag fördömer alla kidnappningar, övergrepp och mord. Därför tycker jag det är dags att vi vänder blicken inåt. Att vi börjar fundera över varför biståndet inte längre är fredat. Att rannsaka den egna organisationen är en sak. Jag anser att alla organisationer behöver se på de egna leden. Går allt rätt till? Vi vet idag att svaret på den frågan ibland är nej.

Jag vet att jag tjatar om murarna som byggs, om hur vi använder våra resurser fel när kraftansträngningarna går till att hålla människor på flykt borta istället för att stötta, hur vi ständigt tar beslut som minskar människors tillgång till sina internationellt fastställda och ratificerade rättigheter. Och jag förstår att det är en utmaning att hantera ett läge där över 60 miljoner människor på flykt. Jag säger inte att det finns enkla lösningar eller magiska knep som kommer ställa allt tillrätta. Men jag undrar, vad tror vi att vinner på att låsa in människor i containrar? Vad tror vi att vi vinner på att hålla barn och föräldrar åtskilda? Tror vi på allvar att vi kan skapa förtroende hos människor när vi tar sådana beslut? Tror vi på allvar att våldet kommer minska? Tror vi på allvar att världen kommer bli en bättre plats?

Det tror inte jag.

Vad jag däremot tror på är mänskliga möten. Jag tror på skrattande barn som känner sig sedda, viktiga och välkomna. Jag tror på lugna föräldrar som vågar tro på att allt kommer att bli bra. Jag tror på en politik som lever som de lär. Jag tror på ett bistånd som säkerställer att deras personal möts av den respekt de förtjänar.

 Idag är jag arg och förtvivlad över att ytterligare en person som trodde på freden har tvingats ge sitt liv i arbetet för den. Och jag tänker fortsätta vara arg så länge vi skapar fler och fler murar och skillnader mellan människor. Murar och skillnader som kommer resultera i att fler människor kommer behöva ge upp sina liv för fred, för frihet och för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att jag en dag inte behöver vara arg längre.