Idag fylls mitt flöde i sociala medier med tre saker. Varma minneshyllningar till henne, diskussionen kring att biståndsorganisationer och dess personal inte respekteras i de länder där de verkar och reaktioner på nyheten om Ungerns beslut att låsa in människor på flykt i containrar. För mig hör alla dessa tre saker ihop.

 Missta inte min frustration och sorg över att människor som dedikerat sitt liv för fred och mänskliga rättigheter dödas under sina arbetsuppdrag men när ska världen förstå?

 De senaste åren har jag besökt vår verksamhet på många platser runt om i världen, i länder som varit drabbade av krig och konflikter under lång tid. Vid dessa besök har jag fått höra om hur bistånd och näringar i väst profiterar på kriget, på människors lidande. Inte minst i just Demokratiska Republiken Kongo har vi blivit tillsagda att absolut inte åka i de FN-flaggade bilarna, inte ens sätta oss i de vita jeepar som finns då de kan kopplas till FN.

Det vi behöver förstå är att det betyder någonting och att det finns en anledning till varför världen ser ut som den gör. Jag tycker det är helt fruktansvärt att biståndspersonal blivit ett allt större mål för kidnappningar, övergrepp och mord. Jag fördömer det. Precis som jag fördömer alla kidnappningar, övergrepp och mord. Därför tycker jag det är dags att vi vänder blicken inåt. Att vi börjar fundera över varför biståndet inte längre är fredat. Att rannsaka den egna organisationen är en sak. Jag anser att alla organisationer behöver se på de egna leden. Går allt rätt till? Vi vet idag att svaret på den frågan ibland är nej.

Jag vet att jag tjatar om murarna som byggs, om hur vi använder våra resurser fel när kraftansträngningarna går till att hålla människor på flykt borta istället för att stötta, hur vi ständigt tar beslut som minskar människors tillgång till sina internationellt fastställda och ratificerade rättigheter. Och jag förstår att det är en utmaning att hantera ett läge där över 60 miljoner människor på flykt. Jag säger inte att det finns enkla lösningar eller magiska knep som kommer ställa allt tillrätta. Men jag undrar, vad tror vi att vinner på att låsa in människor i containrar? Vad tror vi att vi vinner på att hålla barn och föräldrar åtskilda? Tror vi på allvar att vi kan skapa förtroende hos människor när vi tar sådana beslut? Tror vi på allvar att våldet kommer minska? Tror vi på allvar att världen kommer bli en bättre plats?

Det tror inte jag.

Vad jag däremot tror på är mänskliga möten. Jag tror på skrattande barn som känner sig sedda, viktiga och välkomna. Jag tror på lugna föräldrar som vågar tro på att allt kommer att bli bra. Jag tror på en politik som lever som de lär. Jag tror på ett bistånd som säkerställer att deras personal möts av den respekt de förtjänar.

 Idag är jag arg och förtvivlad över att ytterligare en person som trodde på freden har tvingats ge sitt liv i arbetet för den. Och jag tänker fortsätta vara arg så länge vi skapar fler och fler murar och skillnader mellan människor. Murar och skillnader som kommer resultera i att fler människor kommer behöva ge upp sina liv för fred, för frihet och för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att jag en dag inte behöver vara arg längre.

Clownerna börjar föreställningen och gör sitt öppningsnummer, det som alltid möts av jubel. Ingen skrattar. Nästa nummer. Ingen skrattar. Den växande klumpen i min hals gör sig påmind och jag tvingar mig själv att inte börja gråta. Jag tänker att ingen blir hjälpt av min gråt. Istället börjar jag skratta. 

Efter att clownerna har kämpat, nummer efter nummer, och vi vuxna i publiken skrattar så mycket vi kan börjar den första flickan skratta. Först lite grand, sedan mer och mer och snart ligger hon över min kollegas ben, dubbelvikt av skratt och håller sig för magen i kramp. Fler stämmer in och snart skrattar nästan allihop. När vi ska åka därifrån berättar de som arbetar på centret att detta var ett stort genomslag för dem och de vet att de nu kommer kunna nå fram till flickorna för att hjälpa dem att bearbeta sina trauman mycket lättare.

Idag häktades tre personer i en stor pedifilhärva i Sverige. Av all grymhet som finns i världen är människohandel och sexhandel med barn det vidrigaste jag kan tänka mig. När barn blir en handelsvara som säljs gång, på gång, på gång utmanas min tro på mänskligheten. Enligt FN utsätts cirka 1,2 miljoner barn för människohandel varje år. 1,2 miljoner! Det är en tiondel av Sveriges befolkning! Människohandel är den tredje största brottsliga verksamheten i världen, efter narkotika och vapenhandeln. 

Världen kan enas om hur många globala hållbarhetsmål som helst. Jag tycker att det är bra att vi gör det. Men jag saknar att det inte finns konsekvenser om vi inte når dem. Alltså för oss som skrivit på och som ska arbeta mot målen, för oss som lever i självklar trygghet och rikedom. För konsekvenser om vi inte når de nu uppsatta globala hålbarhetsmålen för 2030 finns, jag lovar! Jag har träffat många av dem som kommer betala priset. För rent krasst är det inte jag som kommer lida om vi inte lyckas. Det är de flickorna som vi träffade på taket i Kathmandu, det är flickor som nyss föddes i extrem fattigdom och som just nu fortfarande lever i den självklara trygghet bara spädbarn besitter. Det är de som kommer att betala priset.

Det finns ingenting som inger så mycket hopp om framtiden som ett barns tro på sig själv och sin förmåga. Det finns ingenting som äcklar mig mer än vuxna som tar sig rätten att krossa denna tro. Oavsett sammanhang. Vi vuxna har enligt mig en enda uppgift som vi inte kan förhandla med, och det är hjälpa barnen runt oss att bli vettiga vuxna. Uppenbarligen ser världen ut som den gör idag på grund av att det inte finns tillräckligt många vettiga vuxna. 

Jag tänker på de flickor jag träffade i Nepal, jag hoppas att de kan få hjälp att bli hela igen. De finns kvar i mitt hjärta varje dag och jag kommer aldrig sluta kämpa för dem. Jag tänker även på de flickor vi under fyra års tid har träffat i red light distriktet Kamathipura i Indien. De som är födda av mammor som är sexslavar på bordeller dit människohandlare fört dem.  Barn som vet att en dag kommer de att tvingas ta sin mammas roll, för att inga andra alternativ finns. Jag älskar att vi har lyckats väcka en tro på en annan framtid för dessa flickor. Att vi tillsammans med vår partner lyckas hjälpa dessa flickor att tro på sig själva och inte minst att de har en annan framtid. 

I december var vi i red light ditriktet och efter nära ett års träning i cirkus och teater fick vi se flickor uppträda med ett självförtroende som om det var en självklarhet för dem att stå på scen. När en flicka efter föreställningen kom fram och presenterade sin mamma och mormor för oss och mamman stolt konstaterade att det nu fanns en annan möjlighet för deras flicka, en annan framtid, som inte var på bordellerna, det är då förändring sker på riktigt.

När vuxna bestämmer sig för att ett barn är ett barn är ett barn, en värdefull individ som ska ha tillgång till sina rättigheter och som ska behandlas med respekt det är då vi våga tro på en bättre framtid. Hållbara mål vilar inte i politiken, de händer i vardagen och med våra egna handlingar. Kan vi enas om att inte kränka barns rättigheter på någon punkt? Kan vi enas om att alla barn är lika mycket värda? Att inga barn ska falla offer för idioter? Kan vi alla enas om att vi, var och en av oss har ett ansvar att se till att detta inte händer, inte om vi kan påverka det?! Isåfall kan vi när vår tid kommer kunna lämna detta liv lite mer rakryggade och stolta.