Hoppa till huvudinnehåll
Bild
På ena bilden Olga i röd näsa tillsammans med ett barn, på andra bilden en bil som brinner och skadad väg

Olga om livet som clown vid frontlinjen: Hopp, lek och motståndskraft i Ukraina

25 februari 2025

Every morning begins with a siren or bomb. In Zaporizhzhia, just 40 km from the front line, this has been my reality for three years. Our lives are at risk every day. Still, people survive the best they can, keeping society going. We never postpone life—simply because tomorrow isn’t guaranteed.

With constant shelling, kids can’t attend school, so they study online, which makes learning and socializing much harder. Yet, people here keep believing in good. We help each other, support displaced families, organize community events, psychological support groups, and art workshops. Living in Zaporizhzhia is a choice we’ve made for our city and our country.

Bild
Två bilder på Olga, en när hon gråter
Olga Várzegi är en av artisterna som arbetar med Clowner utan Gränser i Ukraina. Hon bor nära frontlinjen och har ägnat sitt liv åt att sprida glädje och ge hopp till barn och samhällen som drabbats av kriget.

In these three years, I’ve felt everything—from fear and helplessness to confidence and unbreakable faith in my people. The first six months felt like a nightmare. I couldn’t sleep for days, worried about my family. Then, I threw myself into volunteering, working non-stop. We gathered supplies for civilians and the military—food, clothes, hygiene products. Later, we founded a large center called "Palyanytsia," uniting over 600 people. With little experience but hearts full of determination, we worked tirelessly—making bulletproof vests, evacuating people, delivering aid and ambulances.

Bild
En kvinna och pojke sitter i ett badkar och läser en bok och en katt står på sidan
Närmaste skyddsrum är för långt borta, så under ett pågående anfall tar Olga skydd med sin son Max i badrummet. Att läsa sagor blir ett sätt att fly från verkligheten och hitta en stunds lugn mitt i kaoset.

After 1.5 years of relentless effort, I found myself emotionally drained—every ounce of energy consumed by the war effort. It felt like I had nothing left to give. But life demanded more, and with no money left for my family, I had to find a way forward. That’s when I returned to a role that had once brought me light in the darkest times: being a hospital clown. In the midst of devastation, laughter became not just an escape, but a vital source of healing and strength—both for the children and for me in my personal life.

I remember when aerial bombs hit our area at night. The nearest shelter was too far away, so my family and I huddled together on the floor of the corridor. In that moment of helplessness, we reached for something simple yet powerful—we played cards. In those moments, play wasn’t just a distraction—it was our refuge, a fragile thread of normalcy that kept us going. Playing saved us.

Bild
Två vuxna och ett barn som sitter på golvet och spelar kort och tittar in i kameran
Olga med sin man Viktor och son Max. Under ett annat bombanfall spelar de kort på golvet – ett försök att distrahera sig från skräcken och kriget utanför. "The play saved us" säger Olga.

I met my first clown in 2015 and instantly fell in love with the idea. Clowning became my safe space—a playful way to connect with my emotions and those around me. A clown lives fully in the moment, without past or future, creating joy from within. Science shows that laughter and play help people manage tough emotions and restore emotional balance. Laughter relieves tension, allowing the body—and spirit—to relax. For children, it’s a way to simply be kids again, to play, laugh, and learn. It changes the entire atmosphere, like fresh air after a storm.

Bild
En pin där det står Clowns Without Borders i en hand och Olga som blåser på en blomma
Att leva i krig är dränerande, berättar Olga. Men när hon får kliva in i rollen som clown och möta barnen, hittar hon styrkan att fortsätta.

War is draining. It forces you to toughen up and protect those you love. But clowning and connecting with children gives me the strength to keep going, to create moments of joy and safety for them—moments of childhood, even now.

I remember visiting a boy named Dmytro, around 12, in the endocrinology department of Zaporizhzhia Regional Children's Hospital. He was in severe pain, with catheters in his arms. When we asked if he wanted to play, he said yes. For 30 minutes, he forgot his pain—we played games, sang, and drew together. At the end, he hugged us all tightly. His courage and ability to just be a kid, even for a little while, left us in awe.

Bild
Olga i gul näsa med en pojke som lipar
Skratt och lek ger både barn och vuxna i Ukraina en livsviktig paus från all oro.

I no longer feel the fear I had at the beginning of the war. Now, I know what I can do to help. Action always beats fear. Being with like-minded people gives me strength. When we see children smiling, playing, and connecting—it inspires us to keep going. The future is built by our actions today. So let’s dream and act—this is our motto.

If you’re reading this, please remember: the war in Ukraine continues, even if it’s no longer on the news every day. Our children live under constant threat. Your support is vital so we can continue providing psychosocial help. Every child here faces daily stress from mass attacks, sirens, explosions, and drone strikes. The economy focuses on military needs, and programs for children’s mental health are slow and underfunded.

Bild
Gruppbild på clowner i färgglada kläder och barn som ler
"The memory of meeting a clown can last a lifetime—and it helps children better survive the horrors of war."

We are so grateful to work with Clowns Without Borders. Thanks to this partnership, children receive care, understanding, laughter, and a chance to dive into dreams and imagination. This work gives us strength too. The memory of meeting a clown can last a lifetime—and it helps children better survive the horrors of war.

Ditt stöd är inte bara en donation – det är ett ögonblick av glädje, barndom och en påminnelse om att barnen i Ukraina inte är bortglömda. Ge din gåva här.

Bild
En clown och barn kramas
Efter föreställningen kramar Olga och en flicka om varandra. Bakom dem syns resten av teamet – Moa och Andrea från Sverige samt Max, som också bor i Ukraina
Bild
Många människor i ring runt artisterna som uppträder i Goma.

Från en skidbacke i Dalarna till rebellgrupper i Goma

13 februari 2025

På andra sidan jorden eskalerar våldet i Demokratiska republiken Kongo och hundratusentals människor flyr för sina liv. I en skidstuga i Dalarna diskuteras vädret, borttappade vantar och varm choklad med marshmallows. Två skilda verkligheter, sida vid sida – sammanlänkade genom historien, ekonomi och de mineraler som möjliggör vår teknologi och vardag. Men också sammanlänkade genom vår ofrånkomliga mänsklighet, vårt behov av trygghet, lek, skratt och glädje.

Det är januari och jag sitter vid ett furubord på furustolar i ett kök med furupanel i en skidstuga i Dalarna. På radion i bakgrunden hörs den monotona rösten från en nyhetsuppläsare:

Hundratusentals civila befinner sig på flykt efter rebellgruppen M23:s offensiv i Kongo-Kinshasa. I den belägrade provinshuvudstaden Goma hördes på måndagen explosioner och tung beskjutning. Nu varnar FN för att konflikten är på väg att leda till ett regionalt krig.

Jag tänker på mina vänner i Goma och vännerna i Rwanda. Tänker på barnen i flyktinglägren som redan lämnat sina hem en gång, och nu tvingas fly igen.

- Ska du ha gröt eller smörgås?
- Va?
- Gröt eller smörgås?
- Va?
- Men lägg undan telefonerna vid matbordet.

På telefondisplayen plingar det till i gruppchatten från artistkollegorna i Östafrika. Chatten vi behållit sen i höstas då vi var på ett artistutbyte med Clowner utan Gränser.

“The enemy surrounds us, we have no place to go, we will die in our houses.”

- Har ni allt? Hjälm, skydd, vantar, liftkort? …Hallå?
- Va?
- Har ni allt? Släpp blicken från skärmen en sekund och kolla att ni har med er allt.
- Jag hittar inte min hjälm.
- Ok… ligger den kvar i bilen?
- Va?
- Hjälmen… i bilen?
- Mmm kanske?
- Men suck… den står ju på laddning nere vid gästcentret.

Jag tänker på laddningsbara bilar. Och på min vän Love, akrobaten, skådespelaren och människorättsaktivisten. Byn där han bor i är en av de platser där M:23 rebellerna och regeringsstyrkorna har fört sitt krig sedan mer än ett år tillbaka. Ibland tvingas han och hans familj ta flykt ut till i skogen undan bomber och skottlossningar. Trots krigets brutala verklighet driver Love ett kulturcenter där han erbjuder teater, musik och akrobatik för barn, tonåringar och vuxna. Han säger att hans aktiviteter måste vara så pass attraktiva att barnen väljer cirkusen istället för gatorna där de kan rekryteras som barnsoldater av de militära grupperna i området.

Bild
En familj ler i snön i skidbacken i Dalarna.
Solen skiner i skidbacken i Dalarna samtidigt som jag tänker på mina vänner i Kongo och Rwanda.

- Det är ju rena Lützendimman idag, ropar någon från ytterdörren.

Jag tänker på dimman i Lützen 1632. Undrar om det är krutdimma över gatorna i Goma just nu. Men ingen minns väl en dimma om inte en västerländsk kung blivit skjuten i den.

- Vi får se till att hålla ihop. Ingen åker utan att se till att alla vet vilken lift vi ses vid, ok? Har ni era telefoner ifall ni kommer bort?
- Jag har inget batteri, jag hittade inte laddsladden.

Jag tänker på telefoner, på mineralerna som behövs för att tillverka dem. Gruvgångarna som ibland är så trånga att bara de minsta barnarbetarna kan skickas längst in för att få tag i det åtråvärda guldet eller tennet eller kobolten eller vad det nu är vi behöver därinne. Tänker på den gröna omställningen, på elbilarna och alla telefonladdare man ändå inte hittar. Tänker på hur ett land kan sluta ett avtal med EU och USA om att exportera mineraler från gruvor som antingen drivs av militära grupper eller vaktas av gerillasoldater. Tänker på att det nog är billigare för ett tech-bolag att muta en rebellgrupp än att upprätta ett lagligt avtal med en enorm nation som har oändligt med utmaningar ekonomiskt och politiskt. Tänker på vart laddsladden tog vägen som låg i baksätet på bilen.

På telefondisplayen, två nya meddelanden.

”Vilken tid vill ni äta lunch? Vi är på väg mot värmestugan nu.”

”If I had the chance to flee I would, but it is already too late. There is no time”

- Alltså på riktigt, jag dör av värmeslag! Jag kommer aldrig orka staka mig ända upp till bergstoppen, ropar min brorson en bit längre ner.

Jag tänker på döden och på att springa för livet i tropisk värme. Tänker på mina vänner som i flera års tid gått fram och tillbaka över gränsen mellan DRC och Rwanda för att träffas och träna cirkus med varandra. Tänk om de misstänks för att vara soldater. 

- Kämpa på så får ni varm choklad i toppstugan sen.
- Whaaat! Får man grädde?
- Och marshmallows?
- Åh och chokladsås. Eller kolasås mmmm. 
- BÄSTA SVÄNGEN HÖKARÄNGEN! Nu spurtar vi sista biten, ni kan aldrig komma ikapp er moster. Jag är en förklädd snöleopard.

Jag tittar på min telefon. Inga nya meddelanden.

Jag tänker på min vän, visionären Heritier, som bara var ett barn när han träffade de europeiska akrobaterna på centret för gatubarn. Han sprang hem till sin mamma och sa att det faktiskt går att ha akrobatik som jobb – att det inte alls bara var tjuvar och dåliga människor som höll på så där som hon sa. Idag drömmer han om att bygga en cirkushall. Han har ritningarna klara. På sin Instagram har han följare från hela världen som ser honom ordna aktiviteter för barnen i de tillfälliga flyktinglägren i Gomas utkanter. Ser hur tusentals människor skriker av upphetsning när artisterna gör entré på styltor till glad musik och bjuder på cirkusuppträdanden, dans och lek. Fest för en dag för att ingjuta hopp.

Bild
Skratt, lek och dans under cirkusaktiviteterna i flyktinglägren i Goma. 
Skratt, lek och dans under cirkusaktiviteterna i flyktinglägren i Goma. 

-   Seriöst? Måste vi bära skidorna ända bort till parkeringen? Jag kommer på riktigt att dö.

Jag tänker på barn som redan burit allt de lyckats få med sig från sina hem på flykten undan kriget. Barn som nu attackeras igen i Goma, staden där de en gång sökte skydd. Barn som bär sina sista ägodelar. Barn som bär sina syskon. Barn som bär sina minnen.

Jag önskar att mina syskonbarn aldrig ska behöva uppleva något värre än att släpa skidor över en parkering i för stora pjäxor. Jag önskar att inga barn ska behöva uppleva något värre än så.

-   Ni kan vänta här, jag kör ner bilen hit i stället så slipper ni släpa på grejerna. Här har ni en kexchoklad. Men tänk på att alla ska få lika mycket.

Clowner utan gränser roterande text