Under den här veckan har jag mött så otroliga människor. Människor som har berättat för mig om deras liv, om hemlandet, om kampen för att överleva och leva. Jag träffade en kille på bussen hem en kväll. Han var på ön för att hälsa på en vän och vi hjälptes åt för att lösa biljett på bussen och skrattade åt hur krångligt det var och tyckte tillsammans synd om busschauffören som fick förklara för varenda resenär hur en gjorde. Vi fortsatte prata och han berättade för mig hur hans pappa sparade pengar i två år, hur han i smyg tog sin in i Afghanistan från flyktinglägret i Pakistan för att tjäna lite pengar. Pengar som till slut gick till att skicka sin äldsta tonårsson ensam genom världen för att ta sig till Europa och Sverige. Ensam. Utan föräldrar eller syskon. De hade bara möjlighet att skicka ett av barnen, ett barn som skulle få en chans till ett bättre liv, en ärlig chans att överleva. Han berättade att hans föräldrar och syskon nu tio år senare fortfarande är kvar i flyktinglägret i Pakistan. Han berättade vidare att när han är ledig från sitt jobb som bartender spenderar han sin tid med att berätta för svenskar att det är osäkert och farligt i Afghanistan. För det är viktigt att ni förstår det, säger han till mig. Han säger att han inte tror att våra politiker förstår hur det faktiskt är, för då skulle de aldrig göra som de nu gör.

Två andra killar delar också sina berättelser med mig. Idag är de vuxna men de berättar om hur de som barn levde långa perioder i skyddsrum under bombattacker, om hur ett nästan osannolikt liv i en bunker blev till vardag. De berättar om flykten till Sverige och den långa och plågsamma väntan på asyl och klartecken att få börja leva igen.

Och det är detta tema som präglar mina dagar i Almedalen. Under veckan har det varit oräkneliga seminarier om hur Sverige ska ta oss ann människor på flykt. Många goda viljor och initiativ har visats. Hur ska vi hjälpa nya svenskar in i livet i Sverige? Frågan hur ska vi ändra synen på dem som ”flyktingar” och istället se människor som är resurser för det svenska samhället har ställts flera gånger. Och jag förstår den frågeställningen. Men istället för att prata om hur människor på flykt är resurser och bli till Sveriges vinning skulle jag vilja att vi pratar om våra skyldigheter att ge skydd, att tillgodose dem sina mänskliga rättigheter. Det är vår plikt. Oavsett om Sverige vinner på det i längden eller ej. I alla samtal jag haft denna vecka, men även under år i mitt arbete, är det tydligt att det handlar om två saker: att få skydd och att få leva. Att ge detta till människor skulle även gynna Sverige men det kan inte vara vår prioriterade anledning. Jag vill att samtalen ska handla om våra begränsade system som sätter käppar i hjulet för alla som vill hjälpa de som kommer hit att bli en del av samhället. Jag tror vi behöver bli skarpare i vår rapportering och tydligare i vilket hot odemokratiska organiseringar har för vårt samhälle.  Jag tror fler samtal borde handla om vad vi kan göra för att människor inte ska behöva fly från första början.

Den sista panelen jag var med i innan det var dags att åka hem hade namnet ”Jag tror på framtiden”. Och jag gör verkligen det. Vad skulle jag annars tro på? Jag tror att vi alla har kapacitet och förmåga att skapa en framtid där alla människor får vara med. Jag tror att oavsett vad en varit med om så kan du välja att vara med och bidra till en bättre och snällare värld. Jag har själv sett många bevis på det. Och jag tänker att det är just de frågorna jag hade velat ställa på min fika med nationalsocialisten. Tror du på framtiden? Varför? Hur ser den ut? Vad är det som får dig att tro på detta? För jag känner att jag måste förstå, för min egen skull. För om jag förstår svaren på dessa frågor kanske jag också kan förstå var övertygelsen kommer ifrån. Det tror jag är viktigt för att kunna förebygga att flera unga rekryteras till dessa grupper och i längden övertygas om att en nationalsocialistisk politik. Att istället ge unga en alternativ väg är vad jag vill vara med och bidra till.

Under mina Clowner utan Gränser-turnéer till Kenya arbetade vi just mot stigmatisering av HIV och Aids. Varför inte göra något liknande i Sierra Leone mot Ebola? Det stod självklart för mig att söka ett av Clowner utan Gränser artistdrivna projekt för att göra just detta med vår partner, organisationen Vänföreningen Portée. Och nu sitter jag här med en fantastisk grupp av artister. Jag som är clown och skådespelare från Sverige, Eva som är musiker från Sverige, Tim som är clown och sjuksköterska från USA och Sheriff, vår koordinator från Sierra Leone.

När vi kom fram till Sierra Leone hade vi först en dags repetition på Lotta Elfs förskola. Direkt när jag fick på min röda näsa var jag på plats där jag älskar att vara. Att få ge en del av min tid till en organisation som Clowner utan Gränser är något jag älskar. Från första resan 2005 visste jag direkt att detta är en del av mitt liv. Att möta, skratta, leka och ge hopp till människor. Jag får perspektiv på livet att ta med mig och dela med mig av till andra.

Min artistkollega Tim var här under det värsta utbrottet av Ebola som sjuksköterska. Nio veckor var han här under stränga regler om att inte röra någon, karantän, tejp, inga folk ute på gatorna och ljud från ambulanser. Har svårt att se det framför mig nu med alla människor på gatorna, folk som kramas och håller hand, ljud från tutande bilar och böneutrop. Det är ett helt annat liv än för mindre än två år sedan.

Efter föreställningarna, när vi ska gå vidare, så följer barnen nästan alltid med och vill gärna hålla handen. En dag tog en pojke, kanske åtta år gammal, min hand och la den runt hans hals och la sin runt min midja och höll mig nära. Vi gick och småpratade om lite allt möjligt. Plötsligt berättar han för mig att hans mamma dött i Ebola och hur mycket han saknar henne. Han vill bli doktor när han blir stor så han kan rädda människor som blir sjuka. Jag håller honom närmare med förhoppningen att han med det ska känna att jag tror på honom, att jag ger honom all min styrka för att stötta honom i att bli vad han drömmer om.