Vi fasar alla över sexuella övergrepp och våldtäkter. Vi kan alla skriva under på att bruka barn för sex är obeskrivligt grymt och fel. Vi är alla rädda för att våra döttrar ska utsättas för övergrepp på vägen hem på kvällen. Vi är rädda för att just vår egen son ska vara förövaren. Men hur kommer det sig då att de extremt förnedrande och kränkande budskapen hamnat på studentflaken? De säkert ogenomtänkta och ”vitsiga” budskapen om våld och övergrepp. De ”oskyldiga” hoten.

I världen finns de som anser sig ha rätten att våldta och förnedra kvinnor, flickor, pojkar. Det finns en hel industri som tjänar obeskrivligt mycket pengar på att göra barn och kvinnor till sexslavar. Det finns på samma sätt som en kan åka på golfresor, volontärresor och solresor, även möjlighet att åka på sexresor. Hur har vi hamnat där?

Jag tror det börjar långt innan kränkande skyltar på studentflaken. Jag tror det börjar med vi tappat betydelsen av orden och förståelsen för vad respekt mellan människor egentligen är. Mina döttrar går på mellanstadiet och när jag besöker deras skolor hör jag jämnåriga pojkar och flickor använda ord som hora, fitta, kuk och ”jag ska våldta” som om de pratade om dagens lunch eller kvällens träning. 

Jag möttes av förvåning och pinsam stämning när jag berättade för min dotters jämnåriga kompis vad det skulle innebära om han på riktigt hade våldtagit någon. Jag upplevde att han faktiskt inte hade en aning om vad ordet våldta betyder. Det som gör mig mest upprörd är att andra vuxna hör detta och inte reagerar med fasa. Vad betyder det egentligen att ”jag ska våldta”? VI måste som vuxna kliva in här och lära våra barn vad som är rätt och fel, vad ord egentligen betyder och vilken makt ord faktiskt har. Vi måste också lära våra barn att det är omgivningen som har tolkningsföreträde på hur de beter sig och vad det säger. Det spelar ingen roll vad en egentligen menar, det kommer ändå uppfattas på ett sätt av mottagaren.

Det är det ena.

Det andra handlar om barns nyfikenhet på sex och nakenhet. Vi måste hitta sätt att lära våra barn om detta. Där det fina i varje person lyfts fram, där respekt är i fokus och där bådas vilja och samtycke är centralt. När jag var liten förfasades vuxna då barn kom över en tidning, i vilken en kunde se nakna kroppar. Om barn är nyfikna på nakenhet och sex idag har de obegränsade möjligheter att söka på nätet, och där visas inte bara nakenhet utan även brutala övergrepp. Om min 12-åring lär sig vad sex är på nätet är risken stor att hon inte bara utsätts för övergrepp, men även att hon inte förstår att hon har utsatts för ett övergrepp. Om detta är den kunskap våra barn tar med sin in i tonåren och det unga vuxenlivet är det inte heller så konstigt att de inte heller förstår hur fel det är att på skoj säga att en ska våldta min dotter ikväll.

Det finns mycket att vara rädd för i dagens samhälle. Men vi kan också göra vad vi kan för att förändra det. Ta ett barn åt sidan och förklara vad det hen säger betyder. Ring föräldrarna. Ta tillbaka kontrollen över dialogen med barnen. Vi har möjligheten att lära våra barn vad som är okej och inte, vad som är respekt, ömhet och närhet. Varför gör vi också inte det då? Ingenting är viktigare. Vi fasar över krig och katastrofer men allt hänger ihop. Det lilla samtalet med en 12-åring idag kan vara det som gör att hen får en annan förståelse av världen imorgon. Om ett barn lär sig respekt i närhet till andra kanske det är ett barn som växer upp och kämpar mot sexuellt våld. Det kanske är ett barn som tar kampen för allas lika värde. Det kanske är det barnet som kommer att sansa sina kompisar när det ska skrivas ett "fyndigt" budskap på studentflaket. Den framtiden kan vi bidra till idag.

Under 2016 har vi och våra systerorganisationer skrattat med över 300 000 barn i 48 länder! Detta är barn som lever under svåra omständigheter, på flykt från krig och förföljelse, i skuggan av människohandel och drabbade av naturkatastrofer. Det är barn som allt för tidigt tvingats bli vuxna. Genom våra möten ges de möjlighet att, om så bara för en stund, få vara barn igen, få känna hur härligt det är att få skratta och inte tänka på några bekymmer.

Jag har ofta skrivit om hur viktigt det är att ge barn och unga tron på att de har en framtid, en framtid som de kan vara med och påverka. Jag är övertygad om att det är den enda vägen ut ur krig, förföljelse och förtryck. Jag är övertygad om att det är den enda vägen bort från terror och dödande. Vi måste hjälpas åt att skapa denna tro på framtiden och det gör vi inte genom att exkludera och stänga ute. När en vågar tro på att en kan ta sig framåt och att en kan påverka sitt liv, skapas även känsla av att det är värt att kämpa. Om vi erbjuder en kärleksfull gemenskap kommer de allra flesta välja att vara en del av den framför något som är destruktivt, hotfullt och som inte ger en bild av en bättre framtid.

Detta gäller alla de barn som våra artister möter i alla de länder vi arbetar i. Men detta gäller även våra egna barn som växer upp i ett land långt bort ifrån krig och naturkatastrofer.

När jag möttes av nyheterna från Manchester och fick veta att en explosion skett på en konsert där de flesta i publiken var barn och tonåringar kände jag mitt mod sjunka. Men så påminde jag mig om alla de berättelser jag fått höra på mitt möte med Clowns Without Borders International. Berättelser om möten med barn vars liv har förändrats till det bättre för alltid. Om barn som väljer lek framför våld. Om barn som nu tror på en bättre framtid.

Jag anser att det viktigaste vi kan göra för att säkerställa trygghet för alla är att bjuda in, lyssna, lära och skapa så många gemenskaper med andra människor som vi bara kan. Det gäller överallt och inte bara i våra egna filterbubblor. De privata såväl som offentliga samtalen måste handla om hur vi kan inkludera och inkluderas i varandras kontexter. Inte om hur vi i Europa kan skydda oss. Vi måste våga tro på de som är främmande för oss och våga släppa in. Vi måste också våga bli insläppta själva.

Varje dag sker övergrepp, dödande och våld i världen. Ibland kryper det oss nära. Som i Manchester. Som på Drottninggatan. Som i Paris, Bryssel och London. Ibland är det en liten notis i en tidning. Men alla som drabbas av terror faller lika mycket offer. Oavsett om attacken sker i vår direkta närhet eller i Pakistan, Irak, Nigeria eller någon annanstans som är långt ifrån vår egen verklighet. Det är lika fruktansvärt vem som än drabbas.

Jag är så ledsen över att ännu fler barn har bragts om livet och jag tänker på alla de barn som skadades i dessa attacker och hur de nu riskera att inte våga tro på människor längre. Jag kan förstå det. Men vi vuxna måste ta ansvar för att ge tryggheten och framtidstron tillbaka till dem. Vi måste vägra låta rädslan ta över vilka vi är. Vi får aldrig sluta tro på att vi är starkast och tryggast tillsammans.

Vi har alla makten att välja hur vi vill se på framtiden. Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb. En handling.

Jag har den stora förmånen att omges av briljanta människor som varje dag ger av sig och sig själva för att de är övertygade om att det skapar ett bättre liv och en bättre framtid för de barn de möter. Jag är så otroligt stolt över de 300 000 skrattfyllda möten som våra artister har haft med barn över hela världen det senaste året. Jag är så tacksam över att veta att dessa möten gör skillnad på riktigt. Dessa möten som utgör skillnaden mellan att överleva och att leva.

Även idag väljer jag att tro på framtiden.