Upplevelserna från de senaste dagarnas föreställningar i Märsta krockar i mig, på ett sätt som jag känner igen från internationella resor jag gjort med Clowner utan Gränser genom åren. 

Roliga, skrattfyllda möten med mycket värme och livskraft, mot en fond av mörker. För när som helst nu kan något hända. Det fina vädret och de idylliska platserna till trots. 

Vi rullar in med hyrbilen på vad som vid första anblicken ser ut som ett gulligt radhusområde med tvåfamiljshus. Inte olikt det område där jag själv växte upp i Haninge. Det ligger cyklar och fotbollar på gräsmattorna utanför varje entré. Mammor står tillsammans och småpratar och håller uppsikt över 2-3-åringarna som snabbt som vesslor erövrar nya ytor på gården. 

Men allt är skevt och stämningen är fel, för när som helst nu... 

Bild

I alla riktningar vart man än kollar, står eller sitter en uniformerad väktare. Unga män som ser ut att ha samma ursprung som barnen som lär sig cykla och gå på gården. Väktarnas uttryck är avskärmat och hårt. 

Min clown-instinstinkt är att försöka hitta glimten i ögat hos väktarna, göra dem mänskliga, knyta oss samman, knyta dem samman med människorna de är här för att vakta. 

Först blir jag irriterad över deras motstånd, känner en avsmak inför att de inte kan kosta på sig ett leende inför barnen som står runt oss, redo för alla lekinviter som ges. Jag släpper snabbt fokus på väktarna och går in i leken med barnen. En pojke visar till vår förskräckelse upp hur han kan cykla med fötterna på ramen i alldeles för hög fart utför en nedförsbacke, men det går såklart galant. En flicka  med likadan röd trehjuling som jag bjuder upp till ett race som hon såklart vinner med råge. Snart är showen igång på riktigt och familjer med mamma pappa barn, mamma barn, pappa barn, unga par utan barn hand i hand, med en utstrålning som vittnar om att de nog inom en snar framtid vill sitta på en barnföreställning med ett eget barn i knät. Showen blir en av turnéns roligaste hittills, trots den brokiga publiken i en matsal som fortfarande har klibbiga fläckar kvar av lunchen på golvet. 

Men bilden skevar alltjämt. När som helst nu…

Bild

Bakom de trillinglika flickorna som gett sig den på att fånga vår vimpel, skymtar jag väktarna med armarna i kors men nyfikna ögon. Jag är van vid det från internationella turnéer; vakter, soldater, poliser, secret service och fängelsedirektörer i olika länder har alla fnissat som småbarn tillsammans med publiken när föreställningen dragit igång. Det har jag sett som en av mina största bedrifter. Att få erbjuda en plattform i de mest hemska situationer, där barnasinnet varit en länk. En länk eller en plattform där maktförhållanden suddas ut. 

Bild

Det hände även igår, efter workshopen när barnen lekte med våra medhavda cirkussaker. Plötsligt rockade en av väktarna rockring trots bältet med batongen och kom-radion som skramlade runt höften. En annan kastade jongleringsbollar fram och tillbaka med ett av barnen. När en kvinna med fladdrigt knuten hijab runt huvudet introducerade en stenlek, sken en av vakterna upp och ville vara med. Han hade lekt den som barn. Jag med, vi lekte den på skolgården i förorten där jag växte upp. 

Så satt vi där på marken, en mamma, en väktare, en clown, en ung man i 18-års åldern och tre pojkar på åtta-nio år och kastade och plockade upp stenar i handen. Där den som missar åker ut. 

Den som missar åker ut… När som helst nu åker någon ut. 

Bild

Platsen vi spelar på ligger belägen nära Arlanda flygplats, så praktiskt och strategiskt. För här bor bara förlorarna, de som åkt ut. De som ska avvisas. De som fått avslag på sin asylansökan eller de som inte fick medborgarskap, efter alla år av uppehållstillstånd med jobb och en vardag i Sverige.

När som helst blir de hämtade av polisen med handbojor mot sin vilja. De ska ut nu. Barnen som växt upp här, gått i skolan här, lärt sig cykla här, skrapat knäna på asfalten. De ska alla ut. När som helst. Och de vet om det. De vuxna pratar med oss om hur barnen inte kan somna på kvällarna för de oroar sig över om det är inatt polisen kommer och tar just deras familj. De pekar på tomma lägenheter;

”Det var de som fick lämna senast och barnen skrek och föräldrarna skrek. Vi är okej, men barnen är så rädda. De känner inte till något annat liv än det här. Vi har inget annat liv att åka till.”

Vi är på migrationsverkets återvändandecenter. Väktarna kanske vet hur det är i länderna dit barnen ska skickas. Kanske fick de uppehållstillstånd för en tid sedan när vi hade en annan migrationspolitik. Så landar jag i tanken att väktarna helt enkelt inte klarar med att knyta an till barnen som de vet ska tvingas bort. Kanske till länder de själva flytt från. De kanske rent av har gjort samma farliga flykt över medelhavet och i lastbilar. 

Till skillnad från andra humanitära resor jag gjort, till flyktingläger i Kongo, Rwanda eller Mellanöstern, ligger det här återvändandecentret bara en kort resa hemifrån. När föreställningen är över sker ingen lång hemresa med support vid hemkomst, med nyfikna vänner och terapeutiska samtal för att bearbeta vad vi har varit med om. Här kör vi rakt hem till en pizzakväll på stammishaket. För vi var ju bara i Märsta. 

Bild

Det går fort nu. För fort mellan känslorna som väcks av att inse vidden av vad familjerna vi träffar lever i för traumatisk verklighet och min egen trygga verklighet som endast ett födelselands-lotteri har skapat. Regeringens migrationspolitik verkställs nu i rasande fart. 

Ut, bort, schas, iväg barn. Ta era plåstrade ben och spring. Cykla på era trehjulingar till helvetet. Kasta era stenar inlåsta i ett fängelse långt långt borta. Bara inte här. 

Löpsedlarna säger ”Regeringen oroas över att det föds för få barn”. 

Och jag blir vansinnig. För när som helst nu kommer polisen och tar nästa familj. Jag tar en tugga till av månadens pizza och försöker förstå vilka barn som det föds för få av.

Vill du se till att fler barn i utsatta situationer får ett andrum fyllt av skratt och lek? Ge en gåva idag.

Alla stannar upp. Blickarna riktas mot himlen. Tiden står stilla. Jag observerar de oroliga blickarna i gruppen.

"Ha ha, vi har alla PTSD från kriget," utropar en av pedagogerna som försöker lätta upp stämningen. Och det funkar.

Tillsammans skrattar vi åt det bisarra. Åt det hemska och fruktansvärda, och jag blir påmind om den humor jag så väl känner igen från min egen familj som flydde till Sverige från krigets Libanon för många år sedan. Skrattet blir ett sätt att hålla det svåra på avstånd och samtidigt lindra smärtan.

Bild

I tre år har Clowner utan Gränser försökt samla CAPE-nätverket av artister på en och samma plats. Men krig, konflikter och förluster har gång på gång satt stopp för våra planer. Våra kollegor har förlorat vänner, familj, hem och trygghet – trots det fortsätter de sina uppdrag med att stärka kvinnor och flickor genom lek och kreativitet.

Nu äntligen, tredje gången gillt, har vi äntligen lyckats samlas allihop i Jordanien. Eller ja nästan alla. Artisterna från Gaza saknas – fängslade både fysiskt och bildligt av kriget och ockupationen.

"Vi behöver pusta ut. Går det att få en dag att bara umgås och komma ner i varv?" skriver en deltagare till mig inför resan. Det blir tydligt att behoven hos deltagarna är mycket större än bara aktivitet och övningar. De behöver en paus. Efter en intensiv vecka av workshops, samtal och strategier gjorde vi därför en utflykt till Döda havet. Och här infann sig ett särskilt form av lugn. Vi var inte längre enskilda individer som rest från våra respektive länder till Jordanien – det stod tydligt att vi utgjorde ett sammanhang här, en gemenskap.

Bild

Under mina två år som projektledare på Clowner utan Gränser har jag sett på nära håll hur viktigt det är att artisterna möts fysiskt, över landsgränserna för att utbyta sina erfarenheter. Inte bara för att utvecklas i sina artistiska och pedagogiska roller – utan för att det i vissa fall är direkt avgörande för att de ska orka fortsätta. Erfarenhetsutbyten erbjuder det trygga rummet att känna efter och reflektera. Inte minst i en tid då det många gånger inte finns utrymme till annat än överlevnad. Sista dagen uttryckte en av deltagarna det så tydligt:

"Det här är första gången på länge som jag haft möjlighet att stanna upp. Jag har levt mitt i kriget och tänkt på min familj varje vaken minut. Men här har jag insett att jag måste söka nya möjligheter – kanske ta mig bort från kriget. Det beslutet har varit så svårt. Skulden över att lämna kvar min familj har kvävt mig. Men under den här veckan har jag funnit styrkan. För min skull, och för deras."

Det slår mig gång på gång hur pedagogernas livsförhållanden ofta är de samma som deltagarna de möter i sina verksamheter. De lever med samma ovisshet, på flykt, under förtryck och i konstant oro inför morgondagen, precis som de flickor och kvinnor de möter.

För att orka bära andra, måste de själva få någon typ av återhämtning. En påfyllnad.

Bild

Jag är tillbaka i Sverige igen och en känsla av overklighet kommer över mig. Kontrasterna. Det kommer nog att ta tid för alla upplevelser och insikter att landa. Liksom alla deras berättelser, varje unika livsöde.

Jag läser deltagarnas utvärderingar och fastnar vid en rad från en blivande pedagog i programmet:

”Jag har aldrig tidigare upplevt att jag har tillhört någonting. Men här har jag känt mig så stöttad och välkommen! Det gör mig förväntansfull på att snart få föra vidare samma stöd och kärlek till ännu fler människor där hemma.”

Jag upplever att det är en känsla som fångar vad veckan här i Jordanien har betytt för oss alla – och varför vårt arbete med CAPE programmet är så välbehövligt, inte minst här i Mellanöstern. För att skratt och glädje ger oss kraft att fortsätta även i de mest outhärdliga situationer, och det väcker hopp att dela med sig av till andra.