Barn har mänskliga rättigheter för att de är barn – men rättigheterna existerar bara om makthavare väljer att göra verklighet av dem. En förutsättning är att vi inte låter den respektfulla synen på barn som många länge arbetat för vattnas ur. Barn har rätt till ett samhälle vars främsta företrädare försvarar dem och deras rättigheter och som ser varje barn som de likvärdiga samhällsmedborgare de är. Inte beslutsfattare som är villiga att offra grupper av barns rättigheter för att vinna kampen om vem som vågar ta hårdast tag. Det som sker nu är ovärdigt.”

Så skriver en rad organisationer i SVD och jag har dagligen under denna valrörelse ställt mig samma frågor. Det är tydligt att något hänt. Det är tydligt att den förskjutning vi sett över tid, där de mänskliga rättigheterna naggats i kanterna om och om igen, har kommit till en punkt där synen på barnen i vårt samhälle förändrats fullkomligt. Eller ja, vissa barn. För det är inte alla barns rättigheter som är uppe för debatt när det ska vinnas billiga politiska poäng. Det i kombination med den hotade biståndsbudgeten gör mig orolig inför valdagen och kommande år. Befann jag mig någon annanstans i livet skulle jag förmodligen tappa hoppet. 

Men nu är jag här, som generalsekreterare för Clowner utan Gränser, en organisation som dagligen arbetar med just detta – att skapa hopp när allt känns hopplöst, och jag vet att vi måste fortsätta tro och kämpa för att pendeln ska svänga och framtiden bli rättvis. 

Clowner utan Gränser är partipolitiskt obundna. Men de mänskliga rättigheterna, barns särskilda rättigheter, och faktiskt livet i stort, är politiskt och därför är det omöjligt för mig att inte ha en åsikt när det nu bara är några dagar kvar till den 11 september. I över 26 år har vi sett vilken magi som kan skapas när barn känner sig sedda och vet att det finns andra som tror på dem. Det är så våldsspiraler och destruktiva mönster bryts och det är vårt ansvar som vuxna och människor i det globala nord att se till att det görs.

Så när du går till valurnan hoppas jag att du axlar det ansvaret och röstar för alla barns rättigheter och bästa, i Sverige och i världen.

Inte sedan på Lesbos 2015 har jag träffat människor som så nyligen tvingats lämna sina hem. Jag får åka hem idag, för det står i mitt kontrakt. Huset där hemma står kvar, för i Sverige bombas inte hus. De barn och de mammor jag träffat vet inte när de får återvända. Eller vad de återvänder till.

Hem omdefinieras när världen omdefinieras. Jag har med åren lärt mig att det inte går att förstå fullt ut. Det går bara att känna det. Inför den här resan frågade Aftonbladet hur jag förbereder mig för en resa. Jag svarade någonting om att jag gör en deal med mig själv om att ge mig själv utrymme att känna allt det jag känner fullt ut.

Känna – helvetes jävla skitvärld med alla jävla idioter.

Känna – fina vackra värld med alla barn som på något obegripligt sätt lyckas skratta ändå.

Och just precis nu känner jag bara sådan tacksamhet över att ha fått med och i alla fall göra något litet.

Bild

Den här resan, liksom kommande planerade resor både till Polen, Rumänien, Moldavien och inom Sverige, bekostas till stor del av de medel som kommer till Clowner utan gränser från våra månadsgivare. Jag önskar så djupt att alla ni som varit med och bidragit, och för all del precis alla, kunde få se det jag och Dezze (min artistkollega på turnén) har fått se. Alla ansikten som spricker upp i stora leenden, alla kroppar som studsar av skratt, alla tindrande ögon.

Från djupet av mitt hjärta – ett stort personligt tack till alla er som bidragit!

Mer info om hur du kan bidra.