Flashbacks från när jag var barn. Minnena är så tydliga att det känns som jag är tillbaka i Palestina igen. Jag vet vad människorna i Ukraina just nu går igenom och det gör ont i hela mig.

Men mitt bland alla skrämmande minnen dyker det plötsligt upp ett som gör att jag kan börja andas djupare och lugnare igen. Jag ser levande ljus och täcken på golvet i det lilla rummet som var ”det säkraste i hemmet”. Jag sitter med mina föräldrar och fyra syskon, nära sitter vi varandra för att känna tryggheten och värmen. Min mamma föreslår att vi leker en lek. En person får vända sig om medan resten av oss väljer en ledare som gör en rörelse som vi andra härmar. Personen som suttit bortvänd får nu titta och gissa vilken ledaren som kommit på rörelsen är. Vi lekte detta i timmar och skrattade så, så mycket. Bomber och skottlossning fortsatte höras utanför men så småningom slutade vi barn att hoppa till av rädsla när det smällde och blev i stället bara irriterade över att de störde oss i leken. Det här blev vår familjetradition varje gång vår stad angreps. Så fort elen försvann tog jag och mina syskon med oss våra täcken till rummet, pappa tände ljusen och vi visste att nu blir det lek hela natten lång.

Jag tänker ofta på detta i min roll på Clowner utan Gränser. Hur lek och fantasi kan förändra världen. Mina tankar går nu till alla barn och familjer som är drabbade av kriget och jag hoppas att varje barn får just sin version av ett tänt levande ljus och lek, något som ger hopp i skrämmande tider. Det arbetar Clowner utan Gränser varje dag för att göra möjligt.

Nyligen inledde jag, tillsammans med min artistkollega Virginia, projektet Laughter through the universe. Ett projekt där vi uppträder online för migrantarbetares barn i kinesiska förorter, och för så kallade ”left over children”, helt enkelt av många bortglömda barn, på den fattiga landsbygden.

Aldrig hade jag trott att det skulle gå att uppleva en sån intensiv publikkontakt online! Men med stor hjälp av våra kinesiska kollegor, både arrangörer, värdar på plats och Grodkungens (det är jag) kinesiska side-kick Paddkejsaren så lyckades vi få ihop ett riktigt fint program.

Bild

Det var 2015 som jag initierade den allra första Clowner utan Gränser-turnén i Kina. Vi åkte runt och spelade för barn till migrantarbetare i Shanghais förorter. Sedan dess har projektet bara växt, det har blivit ett halvdussin turnéer, vi har spelat i tiotal städer utspridda över Kina, vi har varit i förorter till alla de största städerna, på stora teatrar, i avlägsna bergsbyar, på sjukhus och på barnhem. Vi har tränat ett gäng inhemska artister och involverat dem i föreställningar och några av dem åker nu runt på egen hand. Vi har startat organisationen Zhong Le, betyder Happy Seeds, som strävar efter att en dag upptas som ett kinesiskt Clowns Without Borders-chapter.

Och som jag har saknat min kinesiska publik! Det var så underbart att – om än bara online – återigen få höra dem skrika:

Xiaochuo! Xiochuo! Xiochuo! En clown! En clown! En clown!