Så länge vi tror på att en annan värld är möjlig så är den också det

Igår läste jag vad en vän och kollega i New York skrivit om bombningarna där som tack och lov inte lyckades döda någon, hon skrev om sin ilska, sin rädsla och sin ångest. Men också om hur lyckligt lottad hon är som får känna vrede eftersom det som hände i New York för oss är en unik händelse. Förvisso något som händer allt mer frekvent runt om i världen men som fortfarande är långt ifrån vår vardag.

Igår var även dagen som markerade slutet på en veckas eldupphör i Syrien. Sedan föll bomberna igen. På nyheterna berättar dem om att det bara i Aleppo skedde över 50 attacker. Femtio attacker! På en dag! Det går inte att ta in. Jag kan inte ens föreställa mig rädslan, ångesten och sorgen som drabbar befolkningen där varje dag. Det är en annan vardag.

Igår attackerades även en hjälpsändning i Syrien, en konvoj med förnödenheter och hygienartiklar som skulle till en by strax utanför Aleppo. Fler människor som dedikerat sina liv till att hjälpa andra dog under attacken. Det är en gräns som korsas när något sådant händer, när hjälpkonvojer och biståndspersonal blir ett uttalat mål. Då stängs alla möjligheter till att hjälpa. FN svarade direkt med att stoppa alla liknande transporter i Syrien tills klarhet råder kring vad som hände och varför. Som en markering av att en även i krig måste följa internationella lagar och freda de opartiska hjälpinsatserna. Men vilka drabbar det?

Vi ser fler och fler riktade attacker mot biståndsorganisationer och dess personal på plats där hjälpen är livsnödvändig. Vi ser fler och fler riktade attacker mot civilbefolkningen. Vi ser fler och fler krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna begås. Jag tänker att det är så ofantligt ovärdigt och fruktansvärt, jag tänker att är vi inte bättre än såhär? Oavsett om det är ett krigsbrott, ett terrordåd eller dödande i krig så handlar det alltid om dödandet av en annan människa. En människa som hade drömmar. Kanske hade barn. Kanske är ett barn.  

Som Clowner utan Gränsers generalsekreterare tror jag av hela mitt hjärta på skrattets läkande kraft. Än dock har jag dagar, som idag, när det är svårt att hitta en positiv vinkel mitt i allt det onda. Något ljust att hålla fast i bland fallande bomber. Många av er känner säkert igen er i den känslan, känslan av hopplöshet. Men det är också de gångerna jag påminns om att skratt, lek och glädje behövs mer än någonsin på vår jord. Vi måste hjälpa varandra i det, med att skrämma iväg de mörka tankarna. För så länge vi tror på att en annan värld är möjlig och gör vad vi kan för att bidra till den, ja då är den också det.