Med skratt skapar vi fred
7 april 2016
Några som för 22 år sedan överlevde det besinningslösa dödandet. Som förlorade familjemedlemmar, som tvingades till ett liv i överfulla flyktingläger och som under lång tid levde på gatan. Som har rest sig och som med sina stora hjärtan nu gör allt för att hjälpa barn som växer upp i skugga av krig och utsatthet.
Ibland frågar människor mig om hur skratt kan rädda liv eller hur jag kan säga att det Clowner utan Gränser gör är fredsbyggande. Om jag någon gång skulle tveka om detta så tänker jag på Gisenyi Acrobats. De är verkliga bevis på att vi genom kultur, kreativitet och gemensamma skratt kan både överleva och börja leva igen. "Om man har varit med om det allra värsta vill man inte att någon annan, oavsett vem det är ska behöva gå igenom samma sak” har Abuba, en av akrobaterna, sagt till mig. Att lägga all sin energi på att hjälpa barn som har det svårt, träna dem att våga tro på sig själva, stötta med läxläsning, ge mat och tak över huvudet och samtidigt ha riktigt roligt tillsammans. Då är man en viktig förändringsaktör. Då är man med och bygger en stabil grund för fred. Det är det Gisenyi Acrobats gör – varje dag!
Sedan 2009 har Clowner utan Gränser arbetat med akrobaterna i Rwanda. Varje år besöker vi tillsammans med dem de fem stora, permanenta flyktingläger som fortfarande står kvar 22 år efter folkmordet. Här möter vi barn, ungdomar och vuxna, fler än hälften av dem aldrig har lämnat lägret och just nu växer det här upp en hel generation. Varje möte är lika uppskattat, barnen vet exakt vad som kommer att hända, de har träffat oss förut. De blir alltid lika inspirerade av de flygande akrobaterna som barfota, utan skydd flyger högt upp i luften i hisnande nummer. Skratten hos de ofta tusentals barnen ekar alltid kvar i många dagar efter vi har varit där. När föreställningarna tar slut vill alla visa vad de lärt sig sedan sist vi sågs. Det är många hjulningar, kullerbyttor, tricks och bus.
Jag tror att vi har mycket att lära av Gisenyi Acrobats. De lever med en övertygelse om att de har överlevt för att vara med och skapa ett bättre Rwanda, en bättre värld, ett litet steg i taget. Ett ord som de ofta använder är ”sustainable” – hållbart. När de gör läxor med barnen pratar de om att det är hållbart att få gå i skolan. När de lär ut kullerbyttor pratar de om att det är hållbart att ha kontroll över sin kropp och att lära sig svåra saker. När man äter så ser man till att äta för att orka mer.
Att ha tvingats uppleva det värsta jag kan föreställa mig, att ha förlorat det liv som man levde och tog för givet, att resa sig och sedan ägna sitt liv åt att stärka och inspirera andra – det är fredsbyggande. Jag har aldrig träffat någon som inte berörts på djupet av att få träffa dessa ungdomar och deras engagemang och samhällspåverkan.
Idag tänker jag på er. Idag som alla andra dagar är jag stolt och ödmjuk inför den stora äran att få arbeta och med jämna mellanrum få umgås med er. Jag är övertygad om att skratt, hopp och omtanke om varandra är vad vår värld behöver allra mest just nu. Om vi inte vågar tro på att det blir bättre kommer det inte heller bli det. Men om vi vågar tro på att just jag har något att litet bidra med då kan även vi alla bli förbättringsaktörer. Även om vi inte kan göra flygande volter.
