Varje dag ser jag uppmaningar om att aldrig sluta tro på att om vi bara är många som går samman så kan vi hjälpa människor i nöd. Jag söker mig till de goda exemplen, läser om byar som gått ihop för att välkomna nyanlända, om företag som skapat arbetsmöjligheter och skolor där barn fått nya bästa vänner.

Ändå säger opinionsundersökningar att allt fler vill att färre människor på flykt ska komma till Europa och Sverige. Varför är det så?

Det är natt och jag sitter uppe och söker information från nya källor, jag vill verkligen förstå vad alla de som inte finns i mina nyhetsflöden får sin information och sina åsikter ifrån. Det gör mig rädd. Rädd därför att jag i grunden inte håller med en enda av de analyser jag läser. I grunden rädd för att Sverige, Europa och dess politiker enligt mig tar beslut som flirtar med åsikter som gör människor olika mycket värda, åsikter som helt går emot de mänskliga rättigheterna. Ledsen för att det betyder att barn, kvinnor, män, familjer, syskon och vänner skickas tillbaka, ut ur EU, tillbaka till krig och kris. Och vad ska de göra då? 

Igår tog IS på sig skulden för det brutala brott som utspelade sig i Bryssel under förmiddagen. Tänk dig att behöva leva i ett land där IS gör sig skyldiga till liknande brott varje dag! Om vi inte kan acceptera att leva i ett samhälle där IS bombar flygplatser eller skjuter ihjäl oskyldiga, varför anser vi andra ska göra det då? Hur kan vi då ta bort rätten för människor att fly från exakt samma bomber och terror?

Ja, det är ansträngande att hitta lösningar och fungerande strukturer för nyanlända människor på flykt i Sverige och Europa. Nej, det är inte lätt att lösa de ökade behoven av skola, sjukvård och sysselsättning. Ja, det är svårt att hjälpa folk att komma över rädslan för det okända – de okända som nu ska leva med oss i vårt samhälle. 

Men, om vi på riktigt tror på idén att människor har samma värde, om vi på riktigt hoppas på att vi själva ska ha rätt att söka asyl om Sverige hamnade i krig, om vi på riktigt tycker att barn har rätt att överleva och att få leva. Ja då finns finns bara en väg att gå, då kommer vi att få det att fungera. Helt enkelt för att det är så det måste vara. 

Att genom politik skrämma redan livrädda människor, att ta ifrån dem hoppet om att kunna fly undan kriget till Europa, det är något av de värsta jag sett och kan tänka mig. Det är inte självvalt att vara på flykt det är högst ofrivilligt. Människor på flykt är inte illegala, det är en mänsklig rättighet att få fly. 

Jag önskar att alla som vänder dessa människor ryggen istället skulle kunna tänka på vilken drivkraft som finns hos dessa personer. Att de kunde vara glada och stolta över att de valde att komma just till oss. Att vi tillsammans kunde säga varmt välkomna hit till våra nya vänner, världens verkliga hjältar!

Natten har nu blivit till morgon och jag slutar googla för att förstå tankarna bakom den senaste tidens politiska beslut, idéerna bakom Europas stängda gränser, känslorna bakom människors rädslor. Nu loggar jag in på mina vanliga flöden igen. Jag vill se hoppet igen.  

Det jubel som mötte oss i samma stund vi kom in genom de taggtrådstäta grindarna vittnade om att de alla visste att vi skulle komma och att idag skulle bli en lite bättre dag än alla andra dagar. Några av barnen hade träffat våra clowner tidigare och livfullt berättat att de alla tillsammans skulle skratta idag. Att allt skulle kännas lite bättre idag.

Vi fick alla presentera oss och medan vi fick den obligatoriska husesynen, den som är viktig för att förstå, men som samtidigt är den som gör att man inser vilken brutal värld vi lever i, ropade de våra namn, bytte några ord, och härmade oss när vi gick. Men hela tiden beredda att snabbt springa tillbaka till sin plats för att inte missa något. Här fanns idag 68 pojkar och 3 flickor. De var där anklagade för stöld, våldtäkt, mord… Men det fanns även de som satts där av föräldrarna för att de varit ute med ”fel” kompisar eller varig ”oregerliga”.

Under föreställningen var inlevelsen och interaktionen total, allt sögs in och upplevdes till fullo. När vi skulle gå ställde sig en pojke framför oss och började sjunga, först lite osäkert men beslutsamt, men med de övrigas stöd växte han och sjöng starkare och starkare och vid sista refrängen gick han ner på knä i inlevelse. När alla tog i och sjöng tillsammans ekade det mellan betongväggarna och det måste ha hörts i hela området utanför. Ingen lämnades oberörd.

I ett land som har så många svåra utmaningar som DR Kongo prioriteras barn som är i klammeri med rättvisan lågt, det är svårt att hitta finansiering till projekt. Det är inte ofta någon utifrån kommer hit till detta fängelse för barn. Jag vet att de kommande dagarnas föreställningar och workshops kommer att ge ett stöd, hopp och en framtidstro till dessa ungdomar. Det är därför vi väljer att fortsätta komma hit. Igen och igen.