Ett litet cirkustält med egna ben spelar plingande musik. Clownerna går i ett långsamt tempo, hälsar på barnen som sluter upp i clownparaden.

Magi viskar jag till mig själv. Det här är magiskt och jag tycker mig se i barnens blickar att de känner samma sak.

Vipps så förvandlades en vanlig dag till ett kalas. Samtidigt är jag är svettig och sväljer hårt för att tårarna inte ska titta fram.

Det här är första gången jag sätter min fot i ett flyktingläger. Första gången jag reser med Clowner utan Gränser.

Nu kör vi tänker jag och tittar på mina clownkompisar. Och det gör vi. Ett lugn infinner sig och jag andades ända ner i magen.

 Varje dag har jag fått möta exalterade och uppspelta barn, barn som springer emot mig, med händerna utsträcka, en förväntan i blicken och ett skratt på läpparna.

Det enda jag känner i den stunden är lycka i sin renaste form och jag fylls av så mycket energi och glädje.

Vi kommer till dem för att sprida hopp, skratt och drömmar. Men i mötet så tror jag nästan att det blir tvärtom.

Vi har skrattat tillsammans. Jag har skrattat så tårarna sprutat när gamla farmor ska vara med på workshopen och göra grimaser.

Eller när en sexåring klättrar in genom ett hål när vi arbetar med sextonåringar och tror att hon kan smälta in.

Eller när de tio coola hiphop killarna tar på sig varsin clownnäsa och sjunger ”I´m sexy and i know it” i slutet av vår workshop med lokala artister.

En pojke sparkar en boll till mig. Jag sparkar tillbaka. Matchen har börjat. Pojkar från alla håll hänger på.

Vi har inga mål, inga lag, vi bara kör. Jag tror att det är jag och pojken mot resten. Men det spelar egentligen ingen roll.

Pojken blir min vän och den svåraste att lämna när bilen för sista gången kör ut ur lägret. Men han är en riktig survivor som säkert kommer att klara sig bra.

Barnen i lägren sprider så mycket glädje. Likt clowner tar de sig förbi barriärer och stängda dörrar, klättrar upp och fram i ren nyfikenhet. Letar efter leken och nya kompisar.

Nu hoppas jag att barnen tillåts att vara just barn och inte tvingas in i barnäktenskap, graviditeter eller militärtjänst.

Jag hoppas på fred och frihet. Jag hoppas också på att barnen fortsätter sjunga på våra sånger eller hittar på nya! 

Working in conflict zones, like Myanmar, we get to see what some humans do to other humans out of fear and ignorance.  We see disconnection, delusion and hypocrisy. We see how humans strip other humans of their basic human rights, like freedom and identity. Where, as Archbishop Desmond Tutu says, there is no future without forgiveness. But working in refugee camps, like those in Bangladesh, we also see human kindness. We see what humans do for other humans, out of love and compassionate service. We see communities brought together, working as one, and people coming from all over to provide emotional, physical and mental relief. We see how meaningful that is for a community like the Rohingya who have felt so unseen and forgotten by the world, but are now receiving the urgent attention they need. On a larger scale, this duality reminds me of the Cherokee story about the great battle of the two wolves that live inside of us; the wolf of fear, anger, greed and the wolf of love, joy, hope. When the young boy asks the elder which one will win, he says, ‘The one you feed”. Our work, like the many other NGOs working in these areas, is to witness both wolves but to feed the second one.

Another paradox, which Khalil Gibran expresses so beautifully, is that, “the deeper the sorrow carves into your being, the more joy you can contain”. It is a deeply humbling experience to witness the shining eyes and laughter of a community in crisis. And the smallest things create the greatest joys. Like bubbles and kites, which lift the eyes and the spirits too. Like the bubble that gets away and floats higher and higher. Everyone is watching it, breathing together, with a mind free of thoughts and sorrows. Everyone is on the same team wishing for it to float just a little bit longer, a little bit higher. And then the inevitable moment when it pops. A collective outbreath and then back to earth, back to reality. But something about that small moment of dreaming and hoping together, lingers on. It is a big small moment.

We look for the small and make it big. We look for the smallest children, the ones being pushed to the side, unseen. We see them, play with them, cherish them, and make them the heroes. We celebrate the big small successes, like the moment a young Rohingya girl volunteered to be in the show instead of only boys or the moment the community decided the adolescent girls could attend the show too. I couldn't do this work if I didn't believe in the power of the small and the power of a moment. Like the power of someone who sees you in your most vulnerable and still loves you. Someone who sees you as a survivor, not a victim. Someone who sees your beauty and strength despite your circumstances. There’s something about these moments that reach deep inside and enable you to access resources you didn't know you had left. Like a smile or a laugh. It can be some of the biggest small moments of your life. It can be pure medicine.

Despite the duality and paradoxes of the situations we enter into, the place where the clowns and the community meet is like Rumi’s field, ‘out beyond ideas of right doing and wrongdoing’. In that field, ‘when the soul lies down in that grass, the world is too full to talk about’. Only the sound of laughter can be heard…