En utav dessa flickor var omkring nio år. Hon bar en vacker gul klänning med paljetter som glänste i solen. Hela hon glänste. Kanske hade hon klätt upp sig lite extra idag för att hon skulle se en föreställning.

Efter massor av skratt och lek satte vi oss i bilen för att åka mot nästa läger och hon och flera andra barn gick bredvid och vinkade medan vi rullade framåt. Allt efter att vi ökade farten sprang barnen efter och försökte hålla takten. En efter en saktade de till slut ner och till sist sprang bara flickan i den gula klänningen kvar efter oss. Med ett stort leende på läpparna sprang hon med all sin kraft och den gula klänningen fladdrade häftigt mot den beiga omgivningen. Hettan, det ojämna underlaget och tofflorna verkade inte vara något hinder för henne. Kämparglöden var på topp! Vi vinkade hejdå så länge vi bara kunde och genom bakfönstret kunde vi fortfarande se hennes klänning och leende lysa starkt.

Vi ska inte anta att barnen är indoktrinerade av IS och därför framtida terrorister. Vad vi däremot ska anta är att de varit med om oerhört traumatiska händelser och att de kommer behöva professionell hjälp. Vi ska behandla dem som de barn med särskilda rättigheter som de är, så som vi möter andra barn i Sverige som upplevt trauman. Om inte kommer det med största sannolikhet skapa mer och större problem. Vänder vi dem ryggen nu kan vi inte förvänta oss annat än våld i framtiden.

I en artikel i Göteborgsposten 25/2 2019 skriver en rad personer från Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet om att forskning visar att konsekvenser av trauman och erfarenheter av våld, krig och terror blir mer allvarliga ju längre traumat varat och ju mer utsatt barnet blivit. Att vi inte genast tar hem barnen och ger dem den hjälp de behöver och har rätt till innebär indirekt att vi är ansvariga för att utsätta dem för vidare trauman. Forskningen visar att det kan leda till att barnen blir mindre känsliga för våld i framtiden och att de utvecklar aggressivitet som en handlingsstrategi för att lösa svårigheter.

Det positiva är att rehabilitering är möjlig, det visar forskning och det har vi, Clowner utan Gränser, sett bevis på under våra 23 år som vi mött barn i världens konflikter. Sedan fem år tillbaka driver vi dessutom ”Play for Peace” ett specialiserat arbete där vi i några av världens svåraste konfliktområden arbetar med barn och ungdomar för att ge dem alternativ till våld och istället vända destruktivitet till kreativitet. Genom cirkus och lek bygger vi upp självförtroende, tillit, gemenskap. Vi visar dem att en annan framtid är möjlig och att det finns människor som tror på dem. Vi har mött barn som flytt Boko Haram i Nigeria, barn som fötts under kriget i Sydsudan och de förföljda rohingyabarnen i Myanmar. Överallt vittnar personal om hur livsavgörande det är att i ett tidigt skede ta hand om barnens upplevelser – på så vis motverkar vi att lockas av kriminella gäng, rekryteras som barnsoldater eller vänder sina rädslor till våld. ”Efter jag tränat cirkus går jag inte hem och slår min syster”, sa en tonårspojke till oss för ett tag sedan.

De svenska barnens återvändande till Sverige är inte en fråga om tyckande. Enligt barnkonventionen (artikel 39) är stater förpliktigade att tillgodose och främja fysisk och psykisk rehabilitering, och social integrering för barn som är utsatta för krig och väpnad konflikt.  Så frågan som bör vara på agendan är inte om utan hur. Vi uppmanar därför er, Sveriges riksdag, att läsa Barnkonventionen punkt för punkt och därefter se till att Sverige sätter handling bakom de ord som ni lovat att följa.