Familjerna på Norra Bantorget har levt i Sverige i flera år, de var bland dem som överlevde den livsfarliga resan från Afghanistan, via Turkiet, över havet till Grekland och genom stängda gränser i Europa för att till slut landa här. I ett land fritt från krig och våld. De har sakta men säkert kunnat ge sina barn barndomen tillbaka. Sakta men säkert kunnat skapa rutiner och vardag. Sakta börjat hoppas på en framtid utan oro – för sina barns skull. 

Idag är vi här för deras skull. För att göra det vi gör bäst och det vi alltid gör vare sig det är i Nigeria, Libanon eller Myanmar. Vi tar hoppet och skrattet tillbaka. Vi påminner barn om att de är sedda och viktiga. Vi ger föräldrar styrka genom att se sina barn glädjas. För en stund tar vi bort oron och rädslan. Vi ingjuter mod och styrka att fortsätta kämpa för livet och framtiden. 

Norra Bantorget känns ofta som en bortglömd plats, själva torget är mindre torg och mer passage. Idag sitter ett femtiotal vuxna, ungdomar och barn längs med murarna, på sittunderlag och presenningar för att skydda mot kylan. Varje kväll har de suttit här fram till niotiden, och det blir kallt på kvällarna även om det är sommar. Flera barnvagnar står uppställda. Några barn klättrar runt en staty. Några unga tjejer chattar i sina mobiler. Några äldre kvinnor har tagit skydd i skuggan. Vi glider in på torget och låter de första intrycken sjunka in. Hittar rätt person att prata med och presenterar oss och varför vi är här. Vi har haft kontakt via Facebook med en av de som dragit igång manifestationen och de är glada att vi kommer. Att barnen ska få en speciell dag.

Rasmus ställer sig i mitten, med sitt mintgröna hår och knorriga mustasch behövs inte mycket för att uppmärksamheten ska vändas mot honom. Han fyller en hink med en blå väska, vi ropar in barnen som närmar sig nyfiket. Han tar sina långa pinnar med snöret och doppar ner i vätskan. Ett ögonblicks tyst förväntan. Sen lyfter han pinnarna mot himlen, låter de svepa i en vevande rörelse och hundratals såpbubblor stora som fotbollar fyller himlen. Regnbågsfärgade bollar som glittrar i skyn. Barnen tjuter av skratt kastar sig upp, upp, i luften för att fånga dem. Någon lyfter upp sin lillasyster för att hon ska nå, några springer hela vägen bort till torgets utkant för att fånga de bubblor som klarat sig längst och blåst iväg. Någon vill prova själv och strålar av stolthet när hon också lyckas. 

Lite längre bort har Linn plockat fram ett hav av färgglada saker, bollar, sjalar, tallrikar och ringar, allt som behövs för att nybörjare ska få prova på cirkustricks. Det bildas en ring runt henne, ivriga barn som kämpar med att få bollar att stanna på huvudet, föräldrar som visar hur en kan snurra ringar på armarna, tonårstjejer som skrattande försöker jonglera. Plötsligt är hela torget fullt av liv och ljud. Fullt av barn som skrattar så de kiknar. Fullt av föräldrar som skrattar åt, och med, sina barn. Fullt av ungdomar som också vill prova på. 

Jag slås av hur lika dessa stunder är, oavsett om vi är i Nigeria, Libanon, Myanmar eller på Norra Bantorget i Sverige. Hur lite det krävs för att mota bort oro och rädslor och fylla en plats med glädje. Och hur viktiga de där stunderna är för att fylla på styrka för att orka. För såväl barn som vuxna.

Det krävs så lite för att fylla en plats med hopp. 

FNs barnkonvention är tydlig: alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Alla barn ska skyddas mot alla former av våld och övergrepp. Alla barn har rätt till skälig levnadsstandard. Sverige var ett av de första länderna att ratificera konventionen, som i år firar 30 år. Det ska vi vara stolta över. Nästa år blir barnkonventionen dessutom svensk lag. Det ska vi vara ännu mer stolta över. Vi är ofta bra på att se till barns rättigheter. Ofta, men inte alltid. På Norra bantorget vädjar barnen från Afghanistan om att Sverige ska leva upp till barnkonventionen och låta dem stanna i det enda land där de fått uppleva en barndom på riktigt. Det land där de fått börja förskola och skola, där de lärt sig ett hopplöst språk nästan helt perfekt, det land lärt sig cykla och att älska Markus och Martinus. Det land där de fått lugn och ro.

Jag hoppas att vi om inte alltför länge kommer ses igen och få fira att de fått stanna i lugnet och ron.

I väntan på det så gör vi det som vi gör bäst: påminner om lek och skratt.

Tack Liv utan gränser för att vi fick komma och leka med er en eftermiddag.

Berätta Inca, varför är du engagerad i Clowner utan Gränser?

Allt började när jag kom till en ungdomscirkus när jag var 10 år. Jag var mobbad i skolan och hade inga vänner förutom min kärleksfulla familj. Men som barn är vänner väldigt viktigt och samma sekund som jag kom in på cirkusen kände jag att jag var hemma. Vi var barn och vuxna med olika bakgrunder, åldrar och från olika kulturer men inget av det spelade någon roll. Vi blev en enda stor familj. Sedan dess har cirkusen gett mig så mycket. Den har visat mig att alla har samma värde, att det är okej att göra misstag och att ingen är perfekt men alla är unik. Det här vill jag nu förmedla vidare till andra. 

Det har länge varit en dröm att få arbeta med Clowner utan Gränser. Jag vet att jag lever ett priviligierat liv. Jag är född i Finland, har en hög utbildning och får ha det jag älskar mest av allt som yrke. Detta kommer med ett stort ansvar. Om jag kan hjälpa någon annan att få en liten ljusare framtid, eller i alla få chansen att skratta utan några bekymmer om morgondagen, då ska jag göra det. Cirkusen är mitt sätt. 

Kan du inte berätta om ett minne från en Clowner utan Gränser-turné?

I Bangladesh blev jag vän med en liten tjej från rohingyaminoriteten. Jag träffade henne när vi var på väg in i lägret en dag för att ge workshop. Det var mycket barn, skrikande och skrattande följde dom med oss. Hon kom springandes ut från ett av tälten, hennes ögon var så stora och klara och hon frågade mig "How are you?". Det märktes hur stolt hon var över att kunna ställa frågan på engelska. Säkert skulle hon senare berätta för sin mamma senare att hon träffat någon och pratat på engelska med personen. Jag svarade att jag mådde bra och frågade hur det var med henne. Hon visste inte hur hon skulle svara så istället frågade hon vad jag hette och berättade sitt namn. Jasmintara. Det var allt som krävdes för att vi skulle bli vänner. Nästa dag var hon där igen. Hon gick med mig genom hela lägret. Vi skrattade, sjöng och lekte. 

En vecka senare kom vi tillbaka till just det lägret och jag mötte henne igen, denna gång satt hon i publiken under vår show. Våra lokala kollegor berättade att hon frågat efter mig dagarna innan, frågat om jag skulle komma tillbaka. Efter showen stannade hon kvar med oss. Att vi har olika språk spelade ingen roll, vi pratade länge och mycket. Det är en förmåga barn har, ord behövs inte för att kunna kommunicera. 

Några andra barn som också stannat ville testa att göra akrobatik och andra konster de sett i showen. Jag frågade Jasmintara om hon också ville prova men hon sa nej. Hon vågade inte. 

Nästa dag var vår sista. Jag tittade efter Jasmintara när jag kom in i lägret och hoppades på att få säga hej då. Så kommer hon springandes mot mig och ropar att hon visst vill prova akrobatik. En kollega översätter och Jasmintara berättar att hon tänkt över natten och bestämt sig för att om jag är med så vågar hon. 

När det är dags att åka frågar hon mig om jag kommer komma tillbaka. Det enda jag kan lova henne är att jag verkligen hoppas det. Att jag inte vill något mer än att ses och leka ihop igen. 

Vad har du sett för effekter av Clowner utan Gränsers arbete? 

Jag tror på att genom cirkus, och allt vad det inkluderar, kan en lära sig många värdefulla saker som bättre kommunikation, solidaritet, ökad självkännedom, förmågan att lära känna sig själv och se sin potential. Det här såg jag om och om igen under vår turné i Bangladesh. En annan viktig lärdom jag tar med mig är verkligen hur skratt är en universell medicin. När du verkligen skrattar från hjärtat, och fullkomligt släpper på kontrollen bara för att något är så roligt, då kan skrattet göra under. I den stunden glömmer du alla hemska saker som hänt dig och din familj och du får bara vara i glädjen.