Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Två flickor håller om varandra och ler

Plötsligt vet jag vem jag är igen

27 november 2019

En pulserande miljonstad med utsmyckade rondeller stora som en mindre park. Med 5-stjärniga hotellkedjor och mångfiliga övertrafikerade vägar fyllda av blänkande suv-ar likväl skrotbilar som platsat i vilket folkrace som helst. Människor, marknader, arenor, kyrkor, telemaster och ett ’Ministerie’ i vartannat kvarter.

Här träffar vi människor från fyra olika afrikanska länder, människor som dagligen jobbar med och för de människor som flyr. Människor vars vardag består av kris, av att möta barn och ungdomar med trauman. För att få de att glömma för en stund, för att de nästa morgon kan ha upplevt ett nytt trauma.

Här utbildar Clowner utan Gränser dessa socialarbetare i metod-utveckling. PLAN International, som dessa människor arbetar för, har hyrt in oss för att delge dem vår kunskap. För skratt och lek är läkande och leken kan även vara vägen till annat, den ökar förmågan till inlärning, gör så att du slappnar av i kropp och knopp och knyter relationer. Men den behöver inte vara en väg till detta ’något annat’ utan leken är också i sig själv målet. Att låta sig uppslukas av det som pågår, glömma tid och rum, hinna först till väggen eller flytta en penna. Bubblet i magen när du fnittrar och friheten i att skratta högt när det blir fel, när du gör fel, när misslyckandet är det bästa som kan hända. När kroppen rör sig på egen hand av skrattet den släpper ifrån sig, som omöjligt går att styra. Kärleken i rummet som omger dig, de glittrande ögonen du möter och tilliten som växer till den bredvid. Det finns inget mätinstrument i något forskningslabb som mäter allt det som händer med oss då. 

Efter dagens utbildningspass kommer vi ut på gatan. Smutsiga och magra gatubarn i trasiga kläder flockas runt mig, drar i mina armar och upprepar: jag är hungrig, jag är hungrig, please madam, håller fram sina händer och skålar. De berättar att deras föräldrar är arbetslösa och hemma i byn, barnen är skickade till stan. De går inte i skolan. Jag säger: Desolé, tyvärr, jag kan inte ge er något. Unga män i 20-årsåldern som luktar alkohol och också de sover på gatan kommer fram, också de hungriga. Desolé, säger jag. Jag, den vita. Den rika. Den priviligierade. Det är svårt att inte skämmas. Väldigt svårt.

Nästa dag ska de socialarbetare som vi utbildar diskutera de utmaningar de brottas med i sina jobb. De berättar om könsstympning, om flickor som ska giftas bort så snart de kommer i puberteten, om hela regioner där skolor slutade existera för flera år sen och hur all undervisning sedan dess är förbjuden. De berättar om sedvänjor som att föräldrar, för att försena puberteten hos flickor, hettar upp en sten eller strykjärn och bankar på de knoppande brösten. De berättar om kidnappningar, hot och utpressning, och att det är något de lever med. Varje dag. 

Det är lunchpaus och jag går ner till buffén i den luftkonditionerade matsalen med utsikt över poolen. Solen skiner och palmerna vajar, några hundar skäller på gatan utanför. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte vem jag är och vad jag gör här. Jag vet inte varför världen är så orättvis på så många sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag får veta. Det jag ser, hör och känner. Det jag förstår, men inte alls förstår. Pausen är slut, deltagarna som kommit fram under lunchen och berättat hur glada de är att få leka, att få skratta, att få slappna av. Att de inte minns när de skrattande sist, kommer tillbaka till salen vi är i och väntar otåligt på mer lek. Mer skratt de kan ta med sig hem till sina ungdomsgrupper. Till de barn, unga och vuxna som de möter. Människor i kris, varje dag. 

Där och då vet jag plötsligt vem jag är igen. På kvällen får jag ett meddelande från en av utbildningens deltagare och hen beskriver det så bra.

Everything about you is clowny, your smile, your looks, everything you do is clowny and it’s adorable. 

Så nu fortsätter vi att leka. Och skratta. För det är det enda jag vet just nu, är att skratt förändrar liv.

Artist för Clowner utan Gränser
Bild
Porträttbilder på skribenterna Mire Åsell och Louise Frisk

Vilket betyg får du i ämnet barns rättigheter?

9 september 2019

I år fyller FN:s Barnkonvention 30 år och 1 januari 2020 implementeras den som svensk lag. Men vad blir egentligen den praktiska skillnaden när något som redan funnits så länge tar steget in i lagboken? Blir det ens någon skillnad? 

Du vet att det är ett brott att stjäla, göra inbrott eller utöva våld mot andra människor och miljö. Efter 1 januari nästa år behöver du även veta att du bryter mot lagen genom att inte följa det som står i Barnkonventionen. Så vi har en samvetsfråga till dig: Vet du verkligen vad den innehåller? Tänk om det är så att ditt beteende idag bryter mot det som inom kort kommer att vara lag? Tänk om Sverige som stat bryter mot sin egen lagstiftning?

Barns hälsa handlar inte bara om det fysiska måendet utan också det psykiska, vilket är en central del av Barnkonventionen. FN har valt att lyfta detta i Agenda 2030 och menar att psykiskt välbefinnande är avgörande för att vi ska nå en bättre värld. Men trots att vi vet hur viktigt det är, trots att Sverige skrivit under de Globala Målen, får vi regelbundet rapporter om att vi går i motsatt riktning.

Folkhälsomyndighetens rapport “Varför den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga i Sverige?” från 2018, lyfter bristerna i skolan och de ökade kraven på arbetsmarknaden som bidragande orsaker till ökad ohälsa bland barn och unga. Året innan släppte Barnombudsmannen också en rapport som visar att det vanligaste hälsoproblemet hos nyanlända barn i Sverige är psykisk ohälsa och att tillståndet dessutom riskerar att bli värre under asylprocessen. Psykisk ohälsa är ett komplext problem utan snabba lösningar. Men vi är övertygade om att ungas ökade ohälsa både kan minskas och förebyggas om vuxenvärlden blir bättre på att ta barn och ungas fysiska och mentala behov på allvar. 

Vuxna är experter på att hävda att vi visst lyssnar på barnen men när det är dags att fatta beslut gör vi ofta ändå främst det som gynnar oss själva. När ska barnen få verklig makt att fatta beslut som du som vuxen respekterar och accepterar att följa? När ska barns behov få styra besluten, oavsett om de sker hemma vid köksbordet eller i riksdagen? Här kan du som vuxen behöva en rejäl omskolning.

Ett bra första steg är att börja med att söka efter Barnkonventionen och friska upp ditt eget minne. 

Ett bra andra steg är att själv ställa dig frågan “Hur följer jag Barnkonventionen i min egen vardag?”. 

Ett bra tredje steg är att se på dig själv ur barnens perspektiv och ställa dig frågan “Hur skulle barnen i min närhet beskriva mig som vuxen?”.

För tänk om det skulle finnas betyg i att vara Vuxen. Vilket betyg tror du att barnen skulle ge dig? Vilket betyg skulle du vilja ha? Följande kunskapsmatris kan vara vägledande:

Betyg A

Du har en väl utvecklad förmåga att låta barn ha makt utan att ge avkall på ditt eget ansvar som vuxen. Du är trygg med att låta dig ledas av barn och kan fullt ut acceptera deras beslut. Du har fördjupad insikt om hur ditt eget handlande påverkar barnets fysiska och mentala behov, handlar därefter och behandlar alla barn jämlikt, oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Betyg C

Du har en god förmåga att förhandla med barn och får dem att förstå att dina beslut är för deras eget bästa. Du har god kunskap om barnens både fysiska och mentala behov och kan praktiskt använda kunskapen i mötet med barn.

Betyg E

Du har lätt för att få barn att göra som du vill och förmågan att avleda ungas uppmärksamhet i den riktning du själv vill. Du har grundläggande kunskap om barnets fysiska behov.

Så vad blir skillnaden när Barnkonventionen blir svensk lag? En skillnad är att om du inte alls bryr dig om den så riskerar du faktiskt att bryta mot lagen. En annan skillnad är att Barnkonventionen inte bara kan betraktas som en internationell överenskommelse mellan stater utan blir ett vardagligt regelverk som du som vuxen förväntas följa. En tredje är att vi kan och ska förvänta oss större insatser från våra politiker och myndigheter för att värna om barns rättigheter och hälsa. Men precis som det är Åsa Lindhagens (Jämställdhetsminister med ansvar för barns rättigheter) ansvar att lyfta dessa frågor i regeringen, så är det du som vuxen som är ansvarig för den nya lagen i din vardag. I slutändan är det alla vuxnas ansvarsområde att se till att lagen efterföljs och att alla barns rättigheter respekteras.

Faktaruta

Skoljoggen är Sveriges största löpararrangemang för barn och ungdomar och arrangeras varje höst i skolorna runt om i landet. Varje år deltar närmare en halv miljon unga. Skolor kan anmäla sig på skoljoggen.se. I samband med Skoljoggen kan skolor, elever och föräldrar också engagera sig i Springslanten för att samla in pengar till Clowner utan Gränser. 2019 års insamling går till barn som växer upp i konflikt och krig för att genom skratt, lek och glädje hjälpa dem tillbaka till den barndom de har rätt till.

F.d. Generalsekreterare för Clowner utan Gränser
Clowner utan gränser roterande text