Vi ska eka barnens röster, för just nu är det också barnen själva som för kampen i Iran

Ut ur bilen väller fem storvuxna kvinnor klädda i svarta chador, (ett heltäckande ytterplagg). Med militärisk disciplin skapar de en ring runt en ung tjej som slits från sin skrikande mamma. Jag ser hur hon dras i håret och trycks ner på marken. Dom sparkar mot hennes liggande kropp och plötsligt har hon kastats in i bilen som snabbt kör i väg. Allt sker inom loppet av endast några minuter.

Kvar står hennes mamma. Hon faller ihop och utbrister i det mest hjärtskärande ljud en människokropp kan skapa. Vi är några som hjälper henne upp. Vi får veta att det är hennes dotters 16 årsdag. Marjam och hennes mamma var på väg för att hämta tårtan till festen och Marjam hade tjatat sig till att få låna sin mammas läppstift. Just idag ville hon känna sig extra fin. Just idag hade hennes mamma gått med på att låta Marjam få det hon ville. Att känna sig extra fin på sin 16-årsdag.

Jag drömde mardrömmar om moralpolisen under flera nätter och var konstant rädd för skåpbilar. När jag var sex år flydde jag och min familj från Iran till Sverige, men för mina kusiner som lever kvar i Iran är det en vardaglig händelse. Något som de bevittnar dagligen.

Vi fick aldrig reda på om Marjam överlevde bortföringen. Om hon fick möjlighet att upplevde en födelsedag till. Men vi vet att det idag finns tusentals unga flickor i Iran som likt Marjam slåss för sin frihet och sin rätt att själv få bestämma över sitt liv och sin kropp. Sin rätt att få sätta på sig läppstift och känna sig extra fin utan att riskera att mista sitt liv. 

Det är upp till FN och EU att säkerställa att våldet i Iran stoppas och att människor tillgodoses sina rättigheter. Vad du och jag kan göra är att vara en megafon för deras röster, sprida deras berättelser och att lyssna. Framför allt ska vi eka barnens röster, för just nu är det också barnen själva som för kampen i Iran. Det är barnen själva, flickor och pojkar i grundskoleåldern som strejkar och gör uppror, medvetna om att de riskerar sina liv. 

I mitt arbete med Clowner utan Gränser har jag sett vilken stor betydelse det har för människor i utsatthet att bli sedda och hörda, och känna att omvärlden stöttar. Som artist möter jag människor, både barn och vuxna med lek, humor och kultur som verktyg. En del kanske tycker skratt kan kännas som en simpel sak i en brinnande kris, men jag har sett gång på gång hur det rivit ner murar, fått rädslan att avta så människor kan mötas, och stärkt barn och kvinnor i att våga stå upp för sig själva. 

11 oktober varje år infaller den Internationella Flickdagen, och idag och alla andra dagar står Clowner utan Gränser upp för flickors rättigheter och för jämställdhet. Vi står i solidaritet med protesterna i Iran. Precis som vi står i solidaritet med de som kämpar för rättvisa och barns rättigheter i Palestina, Afghanistan, Kurdistan, Nigeria, Jemen, Indien och alla andra platser där flickor och kvinnor förtrycks. Det är vår övertygelse att varje människa ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, sitt eget liv och sin egen framtid. Ingen är fri förrän alla är fria.