Varje leende räknas

Grupperna vi har träffat har varit otroligt olika. Vissa barn har kiknat av skratt vid minsta lilla trams. Andra har observerat, men inte velat delta, knappt vågat möta våra blickar, har inte skrattat åt våra bus. Vi har fått höra att de är rädda för vuxna, och att de har glömt bort hur en leker. Det är svårt att föreställa sig en verklighet där barn barn inte leker, där barn inte får bara vara barn.

Men efter två dagar med den tystlåtna gruppen började de släppa på sina spärrar och när vi träffade dem sista gången både lekte de och skrattade tillsammans, både barn och vuxna. En kvinna skrattade så hysteriskt att hon föll omkull och drog med sig de som stod nära, gång på gång. Vissa barn fick myror i brallorna och sprang runt som galna raketer, andra nöjde sig med att se oss i ögonen och le finurligt. Det är underbart att få se det unika i varje barn, och att varje leende räknas.

Jag kommer främst komma ihåg en tonårspojke, som redan hade sagt hej då tre gånger, men kom tillbaka när vi packade ihop för att lämna. ”Glöm mig inte. Lova att du kommer komma ihåg mig.” Och jag lovar, jag kommer aldrig att glömma...