Varför prata när vi kan dansa?

Jag går förbi en tjej som har hittat en mikrofon och  med hjälp av någons iphone sjunger hon karaokelåtar på arabiska. Under hela eftermiddagen slutar hon aldrig att sjunga. Jag ser Anthony testa olika parakrobatiska konster med en kille, som senare berättar att han är från Etiopien, Han är duktig och Anthony berömmer honom, de kan knappt prata med varandra men killen förstår när Anthony pekar på vilka kroppsdelar han ska spänna.

Han ler stort när han lyckas och verkar vara en riktig talang. Jämte mig står hans lärare och hon viskar förklarande till mig hur stort detta är. ”Det här är en kille som inte vill gå till skolan” viskar hon. ”Det här är en stor dag för honom” viskar hon vidare och hennes ögon tåras. Jag ler och vet inte vad jag ska säga. Jag tänker att det här är för stort för att ta in, att få uppleva all denna glädje på en och samma plats och att detta är möjligt för att plattformen för dessa möten har möjliggjorts av oss. I Clowner utan gränser är språket sällan problemet. Varför prata när vi kan dansa?