Soura! Soura! Photo please!

För drygt två månader sedan var vi Jordanien och spelade Trupp Trunk för flyktingbarn där. Alltid samma procedur efter föreställningen. Komma nära, se, känna, fråga, mötas.

Nu är vi i Trollhättan. Drömturnén har startat, lärare har fått genomgångar av vårt metodmaterial. Bussen vi bor och reser i har krånglat sig in på skolgårdar inför förundrade barnaögon och imponerade vaktmästare. Gymnastiksalar har möblerats om till tillfälliga teatrar som fyllts av skratt, förvåning och en och annan tår under den rörande Jordanienfilmen, vi visar i anslutning till förställningen. För dessa barn i de milda pastellfärgade husen på höjden är detta ännu en aktivitet i raden av upplevelser deras unga liv bjuder på. En clownföreställning med ett budskap om solidaritet kommer till skolan, jaha. Imorgon handbollsmatch, ridning, tvärflöjt och dans. Kanske väcker vi engagemang för fred eller teaterdrömmar, eller lust att påverka och göra skillnad. Såsom vi själva en dag mötte någon som gav oss en tro på att kunna förändra.  

-Soura!

-Soura!

-Photo please!

Den unga mamman som uppskattningsvis är i min ålder, föser fram sin dotter genom samlingen av barn efter föreställningen. Flickan tittar storögt på mig, jag frågar vad hon heter och frågar om hon vill att vi ska visa musklerna. Det vill hon, hon fnissar när hon håller upp sin späda arm med knuten näve för mobilkameran.

Klockan närmar sig åtta på kvällen men än är det många barn kvar i skolans gymnastikhall, en del hjälper till att bära tillbaka bänkar och mattor efter kvällens föreställning, andra över på att hjula eller stå på händer. En kö har bildats av de barn som vill prova att stå högt upp i en mänsklig pyramid bestående av mig och Karin. En engagerad lärare går runt och försäkrar sig om att de små barnen har någon som följer dem hem.

Endast några kilometer bort från de milda pastellfärgade husen är vi tillbaka i Jordanien, eller Palestina eller vilket annat land som helst där barn på grund av krig tvingas bära på sorger allt för tunga. Flyktingar anlända några för bara några dagar sedan, förvirrade, lättade, rädda, nyfikna. Hamnar här, i de höga husen, ni vet de där, där det i trapphusen luktar kryddor, där männen står i grupp utanför mataffären och diskuterar, där liv och rörelse hörs från öppna balkongdörrar mitt på blanka dagen. Hit, här, mitt ibland oss.

Låt oss komma nära, se, känna, fråga, mötas.

Hälsningar från ett pastellbarn