Roofless, homeless, but never hopeless.

I Tacloban på den östra delen av Visayas, där stormens öga har lämnat massiva spår, har organisationen Plan och Clowner utan Gränser, Sverige hittat en fin berörings punkt - att återge skrattet och hoppet till barnen som har förlorat sitt hem, skola och i många fall en eller flera nära anhöriga.

Jag hör om en hel by som saknas, jag ser en fartyg i 100 meters klassen vid sidan av en gata. Jag hör och ser om flera tusen hektar av befolkningens levebröd förstört och håller på att ruttna bort. Jag ser en infrastruktur som sakta börjar återhämta sig, men det är så otroligt mycket kvar. Även militären är på plats i flera håll för att hantera faro zonerna.

Situationen är starkt påtagligt och det jag känner är en turbulens, det växlar mellan frustation och aggression. Men i barnens skratt, under våra uppträdanden och workshops, kan jag se ett spår av hopp och en mening med att finnas till.

På hemvägen från workshopen med 40 tal kunskapshungriga ungdomar med fantastiska talanger i Tolosa (en grannkommun till Tacloban) ser jag en skylt. Den lyder: Roofless, Homeless, but never hopeless.

Människans bästa sida......