Plötsligt vet jag vem jag är igen

Här träffar vi människor från fyra olika afrikanska länder, människor som dagligen jobbar med och för de människor som flyr. Människor vars vardag består av kris, av att möta barn och ungdomar med trauman. För att få de att glömma för en stund, för att de nästa morgon kan ha upplevt ett nytt trauma.

Här utbildar Clowner utan Gränser dessa socialarbetare i metod-utveckling. PLAN International, som dessa människor arbetar för, har hyrt in oss för att delge dem vår kunskap. För skratt och lek är läkande och leken kan även vara vägen till annat, den ökar förmågan till inlärning, gör så att du slappnar av i kropp och knopp och knyter relationer. Men den behöver inte vara en väg till detta ’något annat’ utan leken är också i sig själv målet. Att låta sig uppslukas av det som pågår, glömma tid och rum, hinna först till väggen eller flytta en penna. Bubblet i magen när du fnittrar och friheten i att skratta högt när det blir fel, när du gör fel, när misslyckandet är det bästa som kan hända. När kroppen rör sig på egen hand av skrattet den släpper ifrån sig, som omöjligt går att styra. Kärleken i rummet som omger dig, de glittrande ögonen du möter och tilliten som växer till den bredvid. Det finns inget mätinstrument i något forskningslabb som mäter allt det som händer med oss då. 

Efter dagens utbildningspass kommer vi ut på gatan. Smutsiga och magra gatubarn i trasiga kläder flockas runt mig, drar i mina armar och upprepar: jag är hungrig, jag är hungrig, please madam, håller fram sina händer och skålar. De berättar att deras föräldrar är arbetslösa och hemma i byn, barnen är skickade till stan. De går inte i skolan. Jag säger: Desolé, tyvärr, jag kan inte ge er något. Unga män i 20-årsåldern som luktar alkohol och också de sover på gatan kommer fram, också de hungriga. Desolé, säger jag. Jag, den vita. Den rika. Den priviligierade. Det är svårt att inte skämmas. Väldigt svårt.

Nästa dag ska de socialarbetare som vi utbildar diskutera de utmaningar de brottas med i sina jobb. De berättar om könsstympning, om flickor som ska giftas bort så snart de kommer i puberteten, om hela regioner där skolor slutade existera för flera år sen och hur all undervisning sedan dess är förbjuden. De berättar om sedvänjor som att föräldrar, för att försena puberteten hos flickor, hettar upp en sten eller strykjärn och bankar på de knoppande brösten. De berättar om kidnappningar, hot och utpressning, och att det är något de lever med. Varje dag. 

Det är lunchpaus och jag går ner till buffén i den luftkonditionerade matsalen med utsikt över poolen. Solen skiner och palmerna vajar, några hundar skäller på gatan utanför. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte vem jag är och vad jag gör här. Jag vet inte varför världen är så orättvis på så många sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag får veta. Det jag ser, hör och känner. Det jag förstår, men inte alls förstår. Pausen är slut, deltagarna som kommit fram under lunchen och berättat hur glada de är att få leka, att få skratta, att få slappna av. Att de inte minns när de skrattande sist, kommer tillbaka till salen vi är i och väntar otåligt på mer lek. Mer skratt de kan ta med sig hem till sina ungdomsgrupper. Till de barn, unga och vuxna som de möter. Människor i kris, varje dag. 

Där och då vet jag plötsligt vem jag är igen. På kvällen får jag ett meddelande från en av utbildningens deltagare och hen beskriver det så bra.

Everything about you is clowny, your smile, your looks, everything you do is clowny and it’s adorable. 

Så nu fortsätter vi att leka. Och skratta. För det är det enda jag vet just nu, är att skratt förändrar liv.