När vi delar trauma och sorg med varandra, slipper vi vara ensamma med allt det hemska för en stund.

Hej Jonas! Hur kommer det sig att du är engagerad i just Clowner utan Gränser?
Jag gled in på ett bananskal och vips så var jag i ett sammanhang väldigt nära mina värderingar. Att värna psyko-social hälsa, bryta etniska spänningar och öka mellanmänsklig solidaritet med sin konst känns som den rätta vägen.

Har du något särskilt minne att dela med dig av från veckan i Turkiet?
Självklart sticker minnen av själva förödelsen ut väldigt mycket, men det är de enormt kärleksfulla reaktionerna från barnen som verkligen brinner i hjärtat. Ett exempel var en fyra årig flicka som ryckte i min gula rock under hela föreställningen, för att ge mig små blommor hon plockat mellan gatstenarna vi stod på. Hennes blick var kärleken själv.

Vad var det svåraste med resan? 
Det absolut svåraste var att se skadade barn, både fysiskt och psykiskt, och tankarna om vad de har varit med om. Att hoppa in i bussen, köra i väg och lämna dem efter varje föreställning gjorde bokstavligen ont i bröstet.

Bild

Vad var det mest hoppfulla?
Solidariteten och humorn. Under våra sex dagar i området besökte väldigt många olika sorters samhällen, politiskt och etniskt och det var otroligt hoppfullt att se att till och med konservativa och allvarliga karaktärer kunde mjukna och låta kvinnliga clowner skutta runt och högljutt larva sig, och manliga clowner visa sig mjuka och feminina. När de såg barn återupptäcka leken, kvinnor öppna upp sina känslor och tysta barn börja babbla, såg de vilket behov vi faktiskt tillgodosedde, alltså poängen med solidaritet och humor. Och de köpte det!

Bild

Finns det något du skulle önska att folk visste mer om kring situationen i Turkiet?
Ja, det var chockerande att bevittna den ökade rasismen och etniska splittringen som följt jordbävningarna. Vi såg tältstäder med separata läger för olika etniciteter. Och vi hörde rasistiska skrönor om araber och romer som opportunistiska tjuvar både på väg ner och väl på plats. 
 
Det hela är inte bara en naturkatastrof, utan främst en politisk katastrof. Staten har ignorerat säkerhetskontroller av byggnader och byggföretag i ett av världens jordbävnings-drabbade områden. Vi var i städer som fortfarande inte fått hjälp 40 dagar efter de största jordbävningarna. Folk går fortfarande och gräver i kollapsade höghus med sina bara händer och öppnar upp affärer i farligt skadade byggnader för att få ihop sin ekonomi.

Vad upplever du att just Clowner utan Gränser kan bidra med i en situation som denna? 
Vi kan skapa ett andrum för att återkoppla till andra känslor än skräck och sorg. Känslan av gemenskap då alla skrattar åt samma sak är en påminnelse om att saker kommer att bli bättre. När vi delar trauma och sorg med varandra, slipper vi vara ensamma med allt det hemska för en stund. Dessutom erbjuder vi en jävligt rolig show!

 Vill du se till att fler barn i utsatthet får fyllas med skratt och hopp? Skänk en gåva här. Tack för ditt stöd!