När ens liv plötsligt är borta dyker där upp en clown

Det går inte ens att försöka sätta sig in i vad detta trauma innebär för en människa.

Under mina år som Generalsekreterare för Clowner utan Gränser har jag träffat många barn och vuxna som tvingats lämna sina liv bakom sig för att söka sin tillflykt till stora, opersonliga och ofta farliga flyktingläger. Nu senast var det i Grekland. På kajen i hamnen på ön Lesbos mötte jag familjer, hela och splittrade, på deras väg mot tryggheten. De berättade för mig om flera månaders vandring för att tillslut ta sig över Medelhavet i de överfulla gummibåtarna till Europa. Familjer som gått och gått med sina små barn, tonåringar som tagit sig alldeles själv fram och lämnat föräldrar och syskon hemma, föräldrar som på vägen förlorat ett barn och ensamma pappor som hoppas få återförenas med sina familjer i framtiden.

Det gemensamma för alla dessa människor på flykt i värden och alla oss som slipper fly för våra liv är att vi alla vill leva. Vi vill ge trygghet, kärlek och omvårdnad till våra nära och kära. Vi vill sova gott om natten. Vi vill nå våra drömmar.

Vi är många som arbetar för att hjälpa människor på flykt att överleva. Vi är många som vill att krigen i världen ska ta slut och att alla barn ska få växa upp i fred och trygghet. Men tills vi når dit, tills vi får stopp på krigen måste vi fortsätta kämpa, kämpa på alla sätt vi kan. Och för att människor ska fortsätta orka kämpa tror jag verkligen att det är absolut livsavgörande att barn och vuxna får anledning att skratta. Att de även under sina allra svåraste dagar, månader eller år i livet faktiskt får känna skrattets kraft bubbla upp ur magen. Jag är övertygad om att ett riktigt gapskratt, en lek som inte har ett slut och drömmar som får ny energi kan bära en människa under en mycket lång tid. Ett varmt minne som håller ett litet barn, en tonåring, en mamma eller pappa hårt i handen under långa somnlösa nätter och ger hopp om framtiden.