Minnen för livet

Vår föreställning var enkel. En väska, några instrument och svenska folkdräkter. Vi vänder på förhållandena. Den svage blir starkare än den starke. Barnen lyckas där de vuxna misslyckas. En väska som clownerna inte orkar lyfta. Ett av barnen får hjälpa till att bära in väskan på scenen. Barnet blir hjälte. Trolleritrick misslyckas när de vuxna hjälper till. Med barnen går det bättre. Återigen blir barnen de som löser problemet.

Barnen skrattar. De vuxna skrattar. Vi skrattar. Ögon följer varje rörelse vi gör. Vi tittar in i ansikten som i ena stunden kiknar av skratt för att i nästa ögonblick sitta med öppna munnar och titta med stora ögon.

När föreställningen är över samlas de runt oss. De vill ta i hand, tacka. Röra vid oss. Känna på hår och på hud. Intill burmeserna framstår vi som jättar. De gestikulerar till oss och talar om att vi är stora. De vill ta kort på oss och tillsammans med oss. Det tar tid, men vi har tid. En liten flicka lägger sin arm över mina axlar. Hon håller kvar. Där sitter vi, den lilla flickan och jag. Vi kan inte förstå varandras språk, men vi kan titta på varandra och skratta. All annan kommunikation blir onödig. Vi har det bra. Den här stunden är på många sätt viktigare än själva föreställningen. Vi möts över kultur och språkgränser. Vi försöker se alla. Ge så många som möjligt vår uppmärksamhet.

En mamma vill ta kort tillsammans med oss och sin ettårige son. Hon ställer sig framför oss och tittar mot kameran. Sonen vänder ansiktet mot Niki och tittar på honom med fascination i blicken. Modern vänder sig om så att sonens ansikte ska vara riktat mot kameran. Sonen vrider sig i hennes armar och fortsätter titta på Niki.

Det blir dags att åka vidare. Några av barnen följer oss fram till bilen. Putte stannar till. Han plockar upp tre stenar och jonglerar en stund innan han sätter sig i bilen. Vi vinkar till barnen. De vinkar tillbaka och tittar efter bilen. Vi har gett dem en stund av skratt och förhoppningsvis ett minne för livet.

Det här var min första resa med Clowner utan Gränser. Resan har varit fylld av möten och intryck. Vi har mött människor med många olika livsöden. En del lever med sjukdomar, andra utan föräldrar eller på flykt. De lever liv som är långt ifrån det liv jag lever. Jag hoppas att mötet med oss blir ett minne att bevara för dem vi har träffat och jag vet att många av mötena blir ett minne för livet för mig.