Minnen av små händer som griper tag i ens hand

Ord som dykt upp lite här och där. Idag är var och en av dessa platser levande minnen. Minnen av leenden, små händer griper tag i ens hand, ögon lyser av förtjusning och förväntan… Att få se förväntad växa fram i ett barns ögon, se blicken förändras från rädsla till nyfikenhet och sekunden senare är leken igång! Skrattet sprider sig och plötsligt är de fyra rödvitsvarta clownerna allt alla tittar på…



“När ni är här glömmer vi bort hungern, kylan, smärtan, den ändlösa väntan, ovissheten… vi tackar gud för att vi lever och har kommit ända hit, att vi slapp hamna i havet som många andra på vägen. Nu vet vi inte vad som kommer hända med oss, med våra barn. Det är kallt på nätterna, dom säger att det kommer bli kallare. Men på dagen är gud barmhärtig, vi får värma våra kroppar i solen och ni värmer våra hjärtan. Människor är snälla här. Må gud beskydda er för allt ni hjälper oss med. Ni gör barnen glada. Khoda shomharo hefs kone. Doua konin ke ma va bachehaje maram nedjat bede…”



Båtarna fortsätter kommer in dag och natt. Överfulla av människor. Alltifrån tre månaders bebisar till män och kvinnor äldre än våra mor- och farföräldrar. Genomdränkta av havsvattnet, genomfrusna, rädda och hungriga. Igår vid åtta-tiden på morgonen kom två gummibåtar in efter att drivit runt i fem timmar under nattens isande kyla. Volontärer håller vakt längst med södra kustremsan, hjälper människor upp på land, delar ut torra kläder, varma filtar, bananer och kex, lite vatten. Bussar kör iväg mot registreringen i camp Moria. Afghaner, irakier och syrier får veta att dom får passera gränsen uppe i norr. Alla andra undrar var dom ska ta vägen...